Dyslexi fanns med i barndomen
Jag sitter vid mitt skrivbord och tar en kopp kaffe,
funderar och tänker! Jag ber om hjälp att tolka min text som jag skriver här.
Det finns goda vänner som vill korrekturläsa mitt material. Den här texten har
tagit några dagar att skriva och få ned med fast jag är kass med ord. Det
skrivna orden gillar att skapa ordkedjor. Detta låter väl motsäger fullt. Tänk
att man gillar att skriva igen efter många år och kan/vill svara på mail och
brev och inte springa från dem.
Om man är i frivillig ensamhet kan man välja att berätta
däremot om gäller ofrivillig ensamhet kan man påverkas. De vågar inte berätta
sin hemlighet fast de har träffat många personer.
Att inte kunna tolka text och de skrivna ordet var som helst
i samhället är inte lätt. Som en hjälp till andra vill jag med mitt inlägg
berätta min historia. Så här har det varit: Du som måste stärka din självkänsla
och börja tro på dig själv. Att klara av att få teknisk hjälp och stöd från
anhöriga samt kontakt med vården om du behöver ha en utredning. Tips att gå med
en förening för att få en gemenskap och kunna stötta varandra i vardagen!
Min självkänsla och självförtroende försvann i ungdomen och
jag kände mig ganska utanför i samhället. Jag led mycket av ensamheten. Att
inte kunna läsa en skönlitterär bok gjorde att jag inte kunde delta i
diskussioner i kafferummet. Det blir mycket
utanförskap i samhället och på arbetsplatsen.
På grund av att jag inte kunde förstå vad som hände i
klassrummet och vilka uppgifter läraren önskade att jag skulle göra så var
skoltiden ett stort problem. Det var
blankt i huvudet hela tiden och jag kunde inte hänga med mina skolkamrater i
klassrummet. Efter många år så stärktes min självkänsla och självförtroende
genom att vara med i Dyslexiförbundet. Där träffar man likasinnade och får
hjälp och stöttning. Detta har satt sina spår för mig även som vuxen. Det finns
individer som jag undviker för att må bra. Jag var och besökte min gamla skola
och den såg tyvärr likadan ut som när jag gick i den. Skolan med den hemska
tegelväggen och de mörka korridorerna.
Jag tror att många av dem som var lärare på den tiden inte
hade någon utbildning på dyslexi. Det kändes som om personalen hade en
skuldkänslor till mig men fast det inte fanns upplysning om läs- och
skrivsvårigheter när jag gick i skolan borde de ändå kunnat göra så skoltiden
hade varit bättre.
Idag borde alla lärare vara upplysta om dyslexi och kunskap
om det. I grundskolan, där jag jobbar, vill jag visa eleverna att de inte är
ensamma med sina problem. Det är många vänner (och ovänner) som också har läs-
och skrivsvårigheter. När jag läste på äldre dagar så fanns det särskilt en
människa som gjorde livet surt för mig. Men jag tog avstånd från den
motbjudande människan. Jag väljer idag vilka jag vill umgås med.
Jag började plugga på Brunnsviks folkhögskola och gick en
utbildning till pedagogassistent. På den skolan fick jag så god hjälp att jag
fixade en utbildning. Hjälpen var talsyntes, Daisy och muntliga förhör. Det
blev stor gemenskap och fin vänskap i klassen. Efter utbildningen fick jag
jobbet jag aldrig trodde att jag skulle få. Att jobba med läraren och stötta de
elever som hade det svårt. Där fick jag driva frågan längre in i samhället. Man
ska inte vara arg på sin grundskoletid utan se framåt och kämpa vidare. Gäller
att se möjligheter till en förändring för sig själv.
Jag tycker inte om förändringar som att företag bytet
logotyp på produkter samt har främmande språk på deras förpackningar. Det ger
problem när jag ska gå och handla.
Jag vill ge er en liten tankeställare om hur de kan ha varit
att leva med dyslexi.
“stäng inte dörren innan du sett vad den finns bakom den”
