Godmorgon torsdag – ljus och skugga: Om möten, triggers och styrkan i att hålla pennan själv

Ibland är dagarna fyllda av möten och planer – men också av prövningar som inte syns i kalendern. Det här är en av de dagarna då ljus och skugga går sida vid sida.

Godmorgon torsdag – ljus och skugga

Vissa dagar bär jag solsken i hjärtat – och moln i tankarna.

Torsdag morgon. Kalendern är redan full och dagen rullar igång som ett tåg utan bromsar. Möten, samtal och planer står på rad och jag hoppas att allt ska klaffa. På jobbet fick vi information och kontakt med SSPF – ett samarbete mellan skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet som ska stötta barn och unga i riskzonen innan problemen växer. Det här är bra, för då kan både föräldrar och ungdomar få hjälp i tid.

I magen finns en liten gnista av förväntan. Tänk om just idag blir en av de där dagarna då allt faller på plats och jag kan säga till mig själv: Ja, det här gick bra.

Men under den förväntan finns också en tung, envis trötthet som inte har något med sömn att göra. Den kommer från relationer som skaver. Från människor som borde vara trygga, men som istället gör mig sårbar. En släkting, som är vän med personen som snokar, har läst min blogg – inte med hjärtat öppet, utan med ögonen på jakt efter små bitar att riva loss. Bitar som sedan förs vidare, förvrids och får en helt ny betydelse. Plötsligt är mina ord inte längre mina. De blir till vapen i ett maktspel jag aldrig bett om att få vara en del av.

Som om det inte vore nog har samma person tagit bort mig från Facebook. Det är inget högljutt bråk, inga ord – bara en tyst markering som ändå skriker högt. Den säger: Vi är inte okej. Och det hugger till i magen som en osynlig kniv som skär där det gör som mest ont. Jag blir trött, uppgiven och arg över att behöva försvara mig mot lögner och misstolkningar som aldrig borde ha funnits.

Men mitt i det mörka finns också ljus. Jag vet att det finns människor som läser mina ord för att förstå, inte för att misstolka. Människor som lyssnar, stöttar och respekterar att det här är min plats – mitt sätt att få vara fri.

Så idag går jag till mina möten med ryggen rak och huvudet högt. Ljuset finns där, även när skuggorna försöker krypa nära. Kanske är det just motståndet som får mig att hålla ännu hårdare i pennan. För jag vägrar låta någon annan skriva min berättelse. Mina ord är mina, och de ska fortsätta lysa – även om någon försöker blåsa ut lågan. Någon försöker ta mina ord och göra dem till sina vapen. Men jag håller pennan – och jag tänker inte släppa den. Mina ord är min sanning, och min sanning låter jag ingen stjäla. ✍️✨

Ibland känns det som att livet består av både möten i kalendern och möten i själen. De yttre mötena kan jag boka om och planera. De inre dyker upp utan förvarning – och dem kan jag bara möta med mod. Idag väljer jag att möta båda, med öppen blick och en penna i handen.

När blev det en sport att trycka ner folk?

---

Vakna, nätfolket!

Är det sport att hacka på folk nu? Jag skriver om mina svårigheter och om samhället – och ni svarar med spydigheter och påhopp. Snälla, sluta hacka på mig. Jag är människa, inte ett mål för era pilar.

Jag går upp tidigt, jag kämpar, jag skriver. Och så fort jag delar något – pling! – klockan ringer, kommentarerna ramlar in. Men inte en enda positiv rad. Bara påpekanden om det som är “fel”, gnäll och negativt.

Varför har det blivit så här på nätet? Varför ska allt handla om att hacka ner på någon? Jag pratar om mina svårigheter, om samhällets brister, om både bra och dåliga saker. Ändå blir det som en häxjakt varje gång.

Snälla – sluta hacka på mig!
Jag är trött på att varje ord jag skriver ska vändas och vridas tills det bara finns plats för kritik. Det är som om vissa sitter och väntar på att få hugga, istället för att faktiskt lyssna. Jag delar mina erfarenheter och tankar för att skapa förståelse – inte för att bli sönderhackad. Det är nog nu.

Men vet ni vad? Trots allt det här så fortsätter livet. Och ibland behöver man släppa taget om alla sura kommentarer och bara fokusera på det som faktiskt fungerar och ger energi.

Jag är tvungen att prata lite granna allvar med er. Jag hade lite jobbångest – det blir så när man har varit ledig i många veckor. Det kan vara svårt att komma upp på morgonen och ta sig iväg. Men idag gick det jättebra! Jag kom iväg, tog bussen och hoppade in på jobbet. Och väl där var allt precis som vanligt.

Sen har jag min träning – Hydrohex Power – ett intensivt styrkepass med olika rörelser som fokuserar på specifika muskelgrupper för att förbättra muskelstyrka och toning. Det gjorde verkligen susen att både träna och jobba idag. Att känna att vardagen är tillbaka är helt underbart. Full fart, men på ett meningsfullt sätt. Mycket roligt kommer att hända under hösten och det känns givande alltihopa.

Ni får mig faktiskt att fundera på att stänga kommentarsfältet helt. För vad är poängen om man bara möts av taggarna utåt?

Sluta. Snälla.
Det här är på riktigt för mig.

Och om ni inte kan respektera det – då säger jag inget mer.
Men för er som väljer att möta mig med respekt – låt oss fortsätta prata, för det är så vi gör världen lite bättre tillsammans.

När en sista ledig dag bär med sig mod till morgondagen

En sista dag av frihet, en väns spontana samtal och ett wienerbröd fyllt med jordgubbsgrädde. Imorgon väntar jobbet – och med det både jobbångest och styrkan att klara ännu en start.

En sista ledig dag – och tankarna på morgondagen

Morgonen började långsamt, nästan mjukt. Inga alarm som ringde, inga måsten som väntade. Jag sträckte på mig, drog fötterna över golvet och skrotade runt lite här hemma. Satt en stund vid datorn, klickade runt utan mål, och åt en enkel men god frukost.

Mitt i det stilla ringde telefonen. En god väns röst fyllde hela rummet – varm, glad och med den där smittande energin som bara vissa människor har. Hon frågade om jag ville följa med till grannkommunen och skrota runt i butikerna. En sån inbjudan tackar man ju inte nej till. Spontana turer är ofta de bästa – man vet aldrig vad som väntar, men man vet att det blir något fint.

Vi började med en fika. En rykande kopp kaffe landade framför mig och ett wienerbröd som de hade skurit upp och fyllt med vaniljkräm, jordgubbsgrädde och bär. Smörigt, sött och alldeles ljuvligt. Jag kunde inte låta bli att även testa en smördeg med päron – fruktigt, krispigt och mjukt på samma gång. Det var som om varje tugga sa: "Njut, för det är din sista lediga dag."

Sedan gav vi oss ut på vår runda i grannkommunen. Butiken vi besökte hade tokrea – mellan 50 och 70 procent på nästan allt. Det kändes som att skatten låg gömd där inne och bara väntade på oss. Jag kom hem med en snygg jacka och två mjuka jumperar, och betalade bara runt 300 kronor för alltihopa. Ett riktigt fynd.

Men redan på vägen hem började tankarna smyga sig på. Jobbångesten – den där välbekanta känslan i magen. Den är inte ny, och den handlar inte om att jag inte vill arbeta. Det är starten som är tung. Att kliva från frihetens rytm till vardagens krav.

För mig, med dyslexi, handlar det inte bara om att packa väskor och fylla matlådor. Det är också att rusta sig mentalt: för krångliga instruktioner, skyltar som känns som gåtor och mailsvar som måste bli rätt från början. Kollegor som pratar snabbt och glömmer att ge tydliga instruktioner. Det är inte ovilja från deras sida – samhället är bara byggt för dem som läser och skriver utan hinder.

Efter 29 år i arbetslivet har jag lärt mig att klara det. Jag tar det steg för steg: väskan, matlådan, kaffet. Djupa andetag. Sedan går jag in och gör mitt jobb, precis som jag alltid har gjort.

Och kanske är det just där min styrka finns – att även när vägen känns tung vet jag att jag tar mig fram. Men tänk om samhället en dag var byggt så att jag inte behövde kämpa dubbelt. Då skulle det inte bara vara jag som vann, utan alla.

Så ikväll, när väskan står packad vid dörren och kaffet är förberett, bär jag med mig smaken av jordgubbsgrädde, skrattet från en vän och den stilla vissheten om att även om morgondagen känns tung, så är jag redo.
För jag vet att varje början är en chans – och varje hinder är bara ännu ett bevis på att jag kan.
Och kanske är det just i vardagen, bland kaffe, fynd och små hinder, som de största berättelserna om förändring föds.

---

Måndag – mellan andetag och allvar

---

Måndag – mellan andetag och allvar

Mellan helgens vila och veckans krav finns en dag som andas långsamt. Den heter måndag.

Måndag är dagen som ligger mellan helgens djupa andetag och arbetsveckans snabba puls. Det är min sista chans att dra ut på morgonen, att låta tiden rinna lite långsammare innan vardagen kräver min fulla uppmärksamhet. Jag låter klockan väcka mig, men jag skyndar inte upp. Istället sitter jag en stund i stillheten, känner kaffedoften fylla köket och låter frukosten bli mer än bara ett sätt att mätta magen – den blir en mjuk startpunkt.

När jag är redo går jag till bussen som ska ta mig till vattenträningen Hydrohex Move. Det är något särskilt med vattnet. Det håller om mig men bjuder också motstånd. Varje rörelse är både kraftfull och varsam, som om jag långsamt väcker musklerna ur sömnen. Jag känner hur bålmusklerna arbetar, hur lederna mjukas upp och hur tankarna klarnar. Vattnet tvättar bort det gamla och gör plats för det nya.

Måndagar kan vara tunga, sega och kantiga. Men ibland är de mjuka och inbjudande, som ett varmt ljus en kylig morgon. För mig är måndagar en chans att börja om – en möjlighet att gå in i veckan med styrka hämtad ur stillheten. Det är som att jag väljer vilken ton veckan ska börja i, och idag väljer jag en lugn melodi.

När passet är slut tar jag bussen hem igen. Regnet trummar lätt mot rutan, och världen utanför rör sig i sin egen takt. Hemma väntar inga stora projekt, bara det som har blivit liggande under helgen. Jag plockar undan, sorterar och tar hand om småsaker. Det är vardag i sin mest odramatiska form, men också det som ger struktur och trygghet.

Det känns som små steg tillbaka in i rytmen. Som att långsamt dra upp dragkedjan till veckan och se den veckla ut sig framför mig.

Och någonstans där, mitt i det enkla och det vardagliga, hittar jag början på något nytt. En stilla start, som bär mig hela vägen till nästa helg.

Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Bakom kulisserna på en festival – vårt andra år

Många tror att en festival bara händer. Att man en dag slår upp ett tält, ställer fram några broschyrer – och sedan är det klart. Men så enkelt är det inte.

I år var det andra gången vår förening fick äran att vara med Dyslexiförbundet på den här festivalen. Vi visste hur gruset knastrar under skorna när man kliver in på området, hur vinden drar genom de öppna ytorna och hur kaffetermosen blir räddaren i nöden när timmarna tickar på. Vi hade erfarenheten från förra året – men även om man gjort det förut krävs lika mycket arbete, och lika många små beslut, för att få allt på plats.

Allt börjar runt ett bord där styrelsen samlas. Kaffekoppar ångar, någon bläddrar i en anteckningsbok, en annan ritar en skiss på ett tält. Vi väger för- och nackdelar. Är det här något vi ska satsa på i år igen? När alla nickar och beslutet är taget är det som om kugghjulen börjar snurra.

Listorna växer fram: Vem kan hämta tälten? Vem har plats i bilen för lådorna? Vem tar fram skyltarna som legat ihoprullade sedan förra året? Vi ringer runt, skickar meddelanden, hittar lösningar. I förrådet luktar det lite dammigt av tyg som legat stilla för länge. Släpet fylls av stänger som skramlar mot varandra, presenningar som känns svala under händerna och kartonger som vi hoppas klarar resan utan att välta.

Dagen innan festivalen blåser vinden lite för hårt och vi kastar oroliga blickar mot himlen. På morgonen knäpper någon fast en banderoll som fladdrar som en segelduk. Skruvarna gnisslar när vi drar åt dem. Fingrarna blir kalla av metall som legat ute i luften, och skorna blir dammiga redan innan vi hunnit dricka första kaffekoppen.

Och sedan, till slut, står vi där. Tältet är rest. Bordet är fyllt med informationsmaterial, papper som prasslar till när någon går förbi. Doften av mat från andra stånd blandas med lukten av tryckt papper och nysågat trä. Röster sorlar, barn skrattar, och vi står sida vid sida med Dyslexiförbundet – redo att prata, redo att lyssna, redo att möta de där människorna som kanske för första gången får höra att dyslexi inte är ett hinder för ett rikt och meningsfullt liv.

När du går förbi ett tält på en festival och ser någon stå där med ett leende, tro inte att de bara sitter och väntar på att dagen ska ta slut. Bakom det leendet finns dagar, veckor – ja, till och med månader – av arbete. Det är just därför det känns så varmt i bröstet när vi står där. Vi vet vad som krävts för att nå just den stunden.

Det här var vårt andra år. Och när vinden stillnar, när sista banderollen packas ner och vi går mot bilarna i kvällsljuset, då vet jag att det inte blir det sista. För det finns något i mötet, i samtalen och i leendena som gör varje lyft, varje telefonsamtal och varje dammig presenning värd allt.

---

När någon ser – på riktigt

Söndag morgon ligger som ett mjukt täcke över världen. Ljuset är mjukare, kaffet smakar lite mer och fötterna är tacksamma över att slippa stå i tolv timmar på asfalt. Igår, från sju på morgonen till sju på kvällen, var vi mitt i sorlet, doften av avgaser och nygrillade hamburgare, bland motorvrål och glänsande lack på motorfestivalen. Det var en sådan dag då man nästan glömmer att man är trött, för allt runt omkring bär en fram.

Och så hände det oväntade – mitt bland alla bilar och höga ljud kom en person fram till mig. Inte för att prata om motorer eller fråga om vägen, utan för att säga att hen visste att jag är engagerad i föreningslivet. Han sa det med sådan värme att jag nästan blev ställd, och tillade att det märktes under motorfestivalen. Det som gjorde det extra speciellt var att han själv är en av dem som varit med och ordnat festivalen – och dessutom djupt engagerad i motorvärlden. Att en sådan person såg och uppskattade vårt arbete betydde mycket, särskilt eftersom det är viktigt att vår förening, Dyslexiförbundet, finns med på sådana här evenemang och syns bland människor där man kanske inte alltid förväntar sig oss. Det är just i miljöer som motorfestivalen – där fokus egentligen ligger någon helt annanstans – som vi kan nå människor vi annars kanske aldrig hade mött och visa att dyslexi finns i alla delar av livet, oavsett intresse eller bakgrund.

Där stod vi på vår lilla plats, omringade av krom och lack som blänkte i solen, med flaggor som fladdrade i vinden och broschyrer som prasslade i händerna. Vi mötte människor i alla åldrar – några stannade för att prata, andra log i förbifarten – och mitt i allt det där blev vårt engagemang en del av festivalens hjärta.

Jag blev så chockad att jag nästan tappade orden, för det är inte varje dag man blir sedd för det man gör i bakgrunden, allt det där som inte syns i stora rubriker. Men tydligen syns det ändå. Kanske är det så med engagemang – att det sipprar ut mellan raderna, mellan mötena, mellan dagarna man ställer upp. Söndag morgon är underbar just därför, för den bär på minnet av igår, på värmen från någon som såg och på vilan som kommer efter att man gett allt.

Nu är det bara två dagar kvar innan arbete och vardag drar igång igen, så vi bestämde oss för att unna oss en söndagsmiddag på den speciella restaurangen. Fläskfilé med bearnaisesås, serverad med grönsaker, pommes frites och en rejäl klick sås. Och så kaffe och kladdkaka till efterrätt – mums! Men sedan kom verkligheten ikapp. Vi behövde tömma och köra bort allt från gårdagen. Ändå blev det en härlig söndag, en sådan som blandar vila, eftertanke och lite mer arbete än man först planerat.

För kanske är det just den blandningen som gör livet rikt – dagarna då man skrattar, upplever och möter människor som ser en, och dagarna då man rullar upp ärmarna och gör det som måste göras. Båda sorterna behövs. Festdagarna ger minnena, vardagsdagarna bär oss framåt.

---

Tidiga morgnar och mormors mjuka pepparkaka

---

Tidiga morgnar och mormors mjuka pepparkaka

Det finns morgnar som vaknar före en själv.
När mörkret fortfarande vilar över huset och världen känns långt borta.
Då kan man stå i köket, höra skeden slå mot bunken och känna hur doften av kanel och kryddnejlika väcker minnen.
I de stunderna förstår man att trygghet ibland ryms i något så enkelt som ett gammalt recept – och i vissheten om att man snart ska dela det med andra.

Klockan var ställd på fem, men kroppen ville annorlunda. Redan vid fyra slog jag upp ögonen och kände hur tankarna började röra sig i den stilla mörkret. När sömnen ändå vägrade komma tillbaka, var det lika bra att kliva upp.

Köket mötte mig med sitt mjuka mörker. Bara den lilla lampan över diskbänken lyste medan jag plockade fram ingredienserna till mormors mjuka pepparkaka. Det finns något stilla och tryggt i att börja dagen med något så enkelt som att mäta upp mjöl, knäcka ägg och känna doften av kryddor som långsamt fyller rummet. Kryddnejlika, kanel, banan och ingefära blandas med socker och ägg – och i det ögonblicket känns det nästan som om mormor står där bredvid mig, med samma varma blick som alltid.

Kanske är det just det som rutiner ger – en känsla av förankring. När världen utanför ibland känns rörig och oförutsägbar, finns det något att hålla fast vid. En kaka som alltid blir ungefär likadan. Ett recept som aldrig sviker.

När kakan stod i ugnen upptäckte jag att jag saknade några saker inför dagen. Det blev en sväng ner i den mörka källaren – inte min favoritplats halv fem på morgonen – men ibland får man bita ihop. Upp igen, med armarna fulla, fortsatte jag att fixa och packa det sista.

Matsäcken med tonfiskröra till efter uppsättningen var klar. I år bjuder jag inte bara vår egen förening, utan även den andra. För det är i mötet med varandra vi växer. I att dela både det stora och det lilla – arbetet, skratten, maten – blir banden starkare. Vi bär varandra lite, och det gör skillnad.

Efter vårt evenemang åkte vi hem till en vän. Jag hade tagit med champagneflaskan, och vi satte oss ute i det milda augustivädret. Räksallad på tallrikarna, glas som klirrade och skratt som gled iväg över kvällen. En enkel stund, men fylld av den där stilla tacksamheten som bara kommer när man vet att man är i gott sällskap.

Nu sitter jag här, mätt och nöjd, med doften av pepparkaka som fortfarande dröjer sig kvar i köket. Och jag tänker att livet egentligen är just så här – en blandning av gamla recept och nya möten, av det trygga och det oväntade. Önskar er alla en riktigt fin lördag – med gemenskap, små vardagsmirakel och gärna något nybakat till kaffet.

---

Tidiga morgnar, tonfiskmackor och tankar om tillhörighet

h 

---

Tidiga morgnar, tonfiskmackor och tankar om tillhörighet

I den svala morgonluften ryms både vardagsmagi och stora frågor om tillhörighet. Ett loppisfynd, en tonfiskmacka – och tanken som inte vill släppa taget.

---

Det är något med tidiga morgnar.
Luften är sval, världen är tyst, och det känns som om dagen fortfarande ligger insvept i sin filt.
Jag, Gullan, sitter vid datorn och försöker tämja ett trilskande dataprogram som vägrar lyda.
Igår satt jag i timmar – men lyckades till slut fixa layouten på sidan.
I dag gav jag upp tidigare – för morgonen bjöd på andra planer. Min vanliga ögonkontroll väntade.

På vägen dit svängde vi förbi kvarteret, och där stod den – loppisen. Som en oväntad liten present i vardagen. Jag gick in och hittade ett fynd: en enkel potatisskalare. Det låter kanske trivialt, men nästa sommar, när färskpotatisen ligger nykokt på tallriken, kommer den att kännas som ett redskap av guld.
Det lilla kan vara stort. I rätt stund blir en enkel sak en symbol för både förväntan och framtidstro.

Efter loppisen blev det kaffe och mat, och sedan tog vi en tur för att reka platsen där vi ska stå i morgon. Den såg perfekt ut – gott om utrymme, och man kunde nästan höra motorerna i fjärran. I kväll känner jag hur tröttheten ligger som ett mjukt täcke över axlarna.

I morgon blir det en tidig start. Bara vi två som kommer först – två tält som ska upp, bord och saker som ska ordnas innan de andra ansluter. Men jag har en liten plan för att orka – i väskan väntar redan färdiga smörgåsar med min hemlagade tonfiskröra. När tälten är resta och allt står på plats, ska jag slå mig ner, ta en tugga av smörgåsen och låta en varm kopp kaffe tina upp trötta fingrar.
Den stunden kommer att smaka av både lättnad och förväntan – och känslan av att ha gjort något tillsammans.

Jag, Gullan, önskar er alla en riktigt fin helg.

Och så den där tanken som inte vill släppa taget:
Om det inte finns några aktiva föreningar för funktionshindrade – inga som vill eller orkar driva dem – hur ska då föräldrar, vuxna och äldre få den information de behöver?
Vissa frågor behöver fler röster, fler hjärtan och fler händer.
Gemenskap bygger inte sig själv. Vi måste vara dem som startar – igen och igen.

/Gullan på festivalväg – med kaffetermos, tonfiskmackor och en stor portion nyfikenhet

---