Gamla myter om dyslexi?

Äntligen är det fredag, jag är trött som en seg råtta, faktiskt.

Fick se en artikel i tidningen idag:

Mikael Holmqvist har skrivit att det är ett samhällsproblem att en tredjedel av dom som är inskrivna på Arbetsförmedlingen klassas som funktionshindrade, och att det knappast stärker enarbetslös självförtroende eller främjar anställningsbarhet. Några belägg för påståendet anger inte Holmqvist, trots att det finns belägg för motsatsen, bland annat Ulla Föhrer och Eva Magnusson som har gjort djupintervjuer med 40 personer med dyslexi. Jag tycker det var väldigt bra av Torbjörn Lundgren, som har gjort en debatt i DN här i veckan. Det känns väldigt bra att han dementerar folk som påstår nånting som man inte har fakta om. ”För samhällets mest utsatta grupper är klassificeringen som funktionsnedsatt generellt en björntjänst, medan en dyslexidiagnos kan bidra till de redan mest integrerade gruppernas fortsatta framgång” skriver Holmqvist. Han påstår också utan belägg att dyslexi för ungdomar i Danderyd skulle innebära fördelar med bland annat förlängd provtid och möjlighet till muntliga prov, medan diagnosticerande av arbetslösa skulle drabba personer längst ner från arbetsmarknaden. Jag tycker det var bra att Dyslexiförbundet dementerade detta, jag blir bara frustrerad och ledsen, att vi skulle ha fördelar med provförlängning och detta. Det är ju så här att du får inte använda dina hjälpmedel över huvud taget på nationella prov. Jag vet inte hur det är i år på proven, jag har inte hört nåt. Då tycker jag samma sak där, då ska ju inte dom få ha glasögon eller nåt annat. Det är ju samma sak, faktiskt. Men tack Torbjörn, att du tog det här engagemanget! Jag skulle inte suttit som jag gör idag, jag får jobba med elever som har dom här problemen. Jag försöker få in det här namnet ”dysse” till dom, det är så många som har det här problemet, och jag försöker bygga upp deras självkänsla. Dom kan inte begripa att inte jag kan stava och skriva. Jag har väldigt svårt med ”gjorde”, jag vill inte ha något e på slutet. Jag har alltid från min barndom lagt till ett e på slutet av ord. Sen sa en fröken när jag gick på Komvux: ”ta bort e” och då tog jag bort alla. Och nu har jag blivit så himla osäker, ska det vara eller ska det inte vara? Men det är ju så här. Men ni ska läsa den DN-artikeln, jag tycker den var kanonbra att Dyslexiförbundet tog det här beslutet att skriva. Torbjörn är ju bra på det här, han är kanonbra! Men ni får ha det så gott,

 jag ska försöka komma iväg på spinning idag, jag har varit och tränat två gånger den här veckan.


På fredag eftermiddag var det väldigt tungt att gå, men jag tog och gick ner och spinnade, och jag kände mig helnöjd att jag hade gjort det. Så var sambons son väldigt gullig och kom och hämtade mig efter det. Sen var min gubbe gullig och kom med lite pizza, och vi såg på Veckans brott och tog det lite lugnt, och jag kröp ned tidigt. 














Holmqvist
cita från DN Mikael Holmqvist
"En tredjedel av de inskrivna hos arbetsförmedlingen anses funktionsnedsatta. Men det är en reglering för att hantera allt fler människor som inte längre är attraktiva i det nya Sverige, skriver Mikael Holmqvist."



Gamla myter om dyslexi
cita från DN  Torbjörn Lundgren
"När systemet använts rätt har alla delar vägts in. Jag uppmanar därför alla att medverka till att personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får samma förutsättningar som de utan nedsättningar, oberoende av var de bor och verkar."