44 år i samma stad – och fortfarande hemma 🌿

---

Torsdag – att hinna ikapp sig själv

Det är något med torsdagar – som att livet saktar ner en aning.
God morgon torsdag.

Det känns som att jag hinner ikapp mig själv igen.

Veckan har gått i sitt tempo, med allt som ska göras och hinnas med. Dagarna har avlöst varandra, och plötsligt är det torsdag. Det är inte riktigt lugnt än, men något har förändrats. Tempot känns mjukare, som att pressen inte är lika tung längre.

Morgonen började som den brukar. Jag vaknade, följde mina rutiner och lät kroppen göra det den är van vid. Det finns en trygghet i det invanda. I det som inte kräver så mycket tanke. Särskilt de morgnar när huvudet fortfarande är lite trött, men kroppen redan vet vägen framåt.

Igår gjorde jag mig själv en liten tjänst. I frysen fanns korvstroganoff och ris, färdigt att bara ta fram och värma. Det är en enkel sak, men det gör stor skillnad. Det kändes nästan som omtanke från mig själv, fast i efterhand. Som att jag hade förberett för en dag då orken inte riktigt skulle räcka till.

Samtidigt finns det en längtan efter något annat. Jag vill läsa, eller kanske lyssna på en bok. Få försvinna in i en annan värld en stund. Jag vet hur mycket det ger, men ändå skjuter jag ofta upp det. Kanske är det just på torsdagar den längtan blir tydligare, när tempot börjar släppa och tankarna får mer plats.

Och så de där små sakerna i vardagen. Mina hörlurar är borta. Det är en sådan där sak som först känns obetydlig, men som ändå stör mer än man vill erkänna. De är alltid där – tills de plötsligt inte är det.

Mitt i allt detta kommer tankarna på tiden.

I år har jag bott här i 44 år. Det är länge. Fyrtiofyra år av liv, av vardag, av små och stora händelser. Årstider som har kommit och gått, om och om igen. Och ändå känns det inte som en så lång tid. Mer som en stilla rörelse framåt.

Jag flyttade hit från Värmland en gång i tiden. Det var ett stort steg, även om jag inte riktigt förstod det då. Jag lämnade något tryggt och välbekant bakom mig och började något nytt. I början var det ovant. Jag behövde hitta min plats, lära mig nya vägar och skapa en ny vardag.

Men med tiden förändrades det.

Det som en gång kändes främmande blev bekant. Jag hittade mina rutiner, mina platser, mitt sätt att leva här. Och utan att jag riktigt märkte när det hände, blev det här mitt hem.

Jag tänker ibland på Värmland. På hur livet såg ut då. På hur det hade kunnat bli om jag stannat kvar. Men det är inga tunga tankar. De är stilla och passerar, utan att stanna kvar som saknad.

För det är här mitt liv finns.

Det är här åren har lagts på varandra, lager för lager. Här minnena har vuxit fram, både de stora och de små som nästan går obemärkta förbi men ändå betyder något.

44 år.

Det är en lång tid. Och samtidigt bara ett liv.

Ändå känns det idag som att något har släppt.

Jag andas lite lugnare. Jag behöver inte skynda lika mycket.

Torsdagen gör så med mig.

Den påminner mig om att veckan snart är slut.
Att vilan är nära.
Och att jag redan är där jag hör hemma.

---

Hashtags

#torsdag #torsdagsblogg #vardagsreflektion #livsresa
#44år #hemma #värmland #minnen
#lugnochro #vardagsliv #personligblogg #reflektioner

---

 🌿🌿

Nu orkar lite

God morgon! Solen skiner, men jag tror att det kommer att bli regn.

Jag har inte orkat att skriva något på bloggen just nu, för jag har röjt i min pojkväns lägenhet och hållit på och stressa med det. Det är kaos hemma hos mig med, jag får nästan panik och orkar knappt inte göra något och jag får ingenting gjort och han blir lite sur på mig, men jag får försöka. Men det är lite svårt när det är högt och lågt med lådor – var ska jag ta vägen? Sen väntar vi på att någon ska komma och tapetsera.

Livet är helt underbart! Jag har till och med blivit spetta på gamla dar – jag åker motorcykel och tycker att det är härligt och det är mysigt att sitta bakom och åka på grusvägar och komma in till, dit man inte kommer annars. Sen är det förbaskade järnvägen som stoppar vissa gamla vägar. Det som ska bli genvägar till stan, blir senvägar till stan upptäckte vi i helgen.

Det är mycket rön och råd med kartläggningen av dyslexi. Jag har haft en känsla ända sedan jag blev utbildad dyslexikonsulent att testerna inte är tillförlitliga. Ofta kan man pröva sig fram genom att se vad eleven behöver ha och se resultatet av vilka betyg de får. Det finns olika verktyg att använda. Vissa klarar det, utan att ha papper på det. Specialpedagogen kan hjälpa till med det och pröva sig fram, det finns möjlighet att få hjälpmedel på skolan idag. Jag känner mig nöjd med det. Då kan jag fortsätta som jag gör idag och hjälpa mina barn och det behöver inte vara någon utredning.

Nu börjar alvaret på tisdag och jag börjar arbeta igen. Jag var iväg och jobbade några dagar i förra veckan, men jag stannar hemma idag, för min kontrollant kommer hit. Vi ska prata och ha lite trevligt och så där. Det ska bli lite kul.

Vi har varit på ”Folk & Rock” i Segmon. Det är väldigt trevligt, ett litet bysamhälle och det är lite kusligt när man åker in i det samhället, för det finns inga dörrar på husen – det står och gapar öppet och det är tomt, högt gräs. Det känns som man har kommit långt ut i urskogen och någon har glömt samhället. Vad fasen har politikerna gjort egentligen? Där, förr i tiden, fanns två frisörer, en bank, två affärer, en post och en fabrik. Vad finns det idag? Ingenting, knutpunkten finns kvar, men inget annat. Nu får byborna själva hitta på sånt här som ”Folk & Rock”. Jag tycker att politiker ska titta på hur ett samhälle såg ut förr och nu – det är skrämmande hur det har blivit. Jag som är född i den byn, så känns det i hjärtat. Jag tycker att man ska satsa, så att det inte bara är norrmän som köper husen utan försöker att få de gamla byborna att bo kvar. Man får hjälpa till med handling, om det är två mil för att kunna köpa en liter mjölk, så är det ingen som gör det idag. 

Jag bara tänker.

Ni får ha en trevlig dag, så ska jag fortsätta att jobba här.