Väckarklockan ringde obarmhärtigt redan klockan 05.00 i morse. Jag kan väl erkänna att jag inte direkt studsade ur sängen av glädje. Snarare låg jag där och funderade på om det verkligen var nödvändigt att gå upp just i dag. Kunde inte någon ha uppfunnit en extra veckodag som bara var till för att sova?
Täcket var varmt och skönt, kudden låg perfekt och kroppen hade tydligen bestämt sig för att den inte alls var färdigsoven. Hjärnan verkade dessutom ha tagit sovmorgon utan att meddela resten av kroppen!
Jag försökte förhandla lite med mig själv om att ligga kvar fem minuter till, men vi vet ju alla hur det brukar sluta. Fem minuter blir lätt tio, och plötsligt får man springa runt som en yr höna för att hinna med bussen.
Till slut var det bara att kasta av sig täcket och sätta fötterna på golvet. Jag tror faktiskt att kroppen gick upp före hjärnan, för det tog en bra stund innan alla delar började samarbeta.
Jag gjorde snabbt i ordning en proteindrink att ta med mig för att hålla energin uppe under förmiddagen. Sedan var det dags att göra mig klar och ge mig iväg mot bussen för att ta mig till jobbet.
Det är något speciellt med de här tidiga morgnarna. Medan många fortfarande ligger och sover är jag redan på väg till jobbet. Ibland undrar jag om det verkligen är människor som är skapta för att gå upp klockan fem, eller om vi bara har lärt oss att stå ut med det!
Och Habibi då? Hon verkade inte alls förstå varför jag skulle kliva upp så tidigt. Själv hade hon säkert gärna legat kvar och sovit några timmar till. Ibland tycker jag faktiskt att katten har ordnat sitt liv betydligt bättre än jag. Hon äter, sover och blir ompysslad, medan jag får passa tider och springa till bussen!
När arbetsdagen är slut väntar nästa uppdrag, och då är det dags att byta fokus från skolan till föreningslivet.
I eftermiddag kommer vi från Dyslexiförbundets lokalförening Fyrstad att finnas på plats på Sylte bibliotek mellan klockan 16.00 och 19.00. Vi har ett eget informationsbord där vi berättar om vår verksamhet, dyslexi och dyskalkyli samt vilka möjligheter till stöd och gemenskap som finns.
Har ni vägarna förbi får ni gärna komma fram och prata en stund med oss. Det behöver inte vara några stora frågor. Ibland räcker det med ett trevligt samtal, och kanske kan vi dela med oss av erfarenheter och tips till varandra.
För mig betyder föreningslivet mycket. Det är både givande och roligt att få träffa människor, sprida kunskap och arbeta för frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Även om dagarna ibland blir långa känns det meningsfullt att kunna bidra.
Det är också något som jag tycker är viktigt. Att vi vågar prata öppet om våra svårigheter, delar med oss av våra erfarenheter och visar att det finns både kunskap och hjälp att få. Ingen ska behöva känna sig ensam med sina funderingar.
Det blir alltså en intensiv dag från tidig morgon till kväll. Jag misstänker att soffan kommer att kännas extra skön när jag väl kommer hem. Då lär det inte behövas någon större övertalning för att få mig att sätta mig ner.
Och så har jag förstås Habibi som väntar hemma. Hon lär säkert ha en hel del synpunkter på att jag varit borta så länge. Förmodligen börjar hon med att tala om att matskålen behöver fyllas på, innan jag ens hunnit ta av mig skorna!
Men först väntar en arbetsdag och sedan några trevliga timmar på biblioteket. Förhoppningsvis har även hjärnan vaknat ordentligt tills dess!
Önskar er alla en riktigt fin tisdag! Och till er som också är morgontrötta – vi får väl trösta oss med att sängen står kvar när vi kommer hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar