God morgon denna torsdag!
En ny dag är här och snart är det helg igen. Men innan dess väntar en vanlig arbetsdag med allt vad det innebär.
I dag har jag några tankar som jag vill dela med mig av. Det handlar om både debatten om dyslexi i skolan och de kommentarer jag fått på min blogg de senaste dagarna.
🍂 Lever jag verkligen i en bekväm bubbla?
I går fick jag en anonym kommentar på bloggen:
”Du har ju skrivit om detta i dagens blogg om cyklarna och rökningen. Du lever i din bekväma bubbla.”
Jag blev faktiskt lite fundersam när jag läste detta. Vad menar personen egentligen med att jag lever i en bekväm bubbla?
Är det för att jag reagerar på cyklar och elsparkcyklar som står i vägen på trottoarerna? Eller för att jag tycker att människor ska respektera skyltar om rökförbud?
För mig handlar detta inte om att klaga på allt och alla. Det handlar om något så enkelt som hänsyn och respekt för andra människor.
Vi delar på samhället och det offentliga utrymmet. Då behöver vi också tänka på att alla människor har olika förutsättningar. En cykel som står mitt på trottoaren kanske inte stör någon som enkelt kan gå runt den, men för en person med rullator, rullstol eller synnedsättning kan den bli ett stort hinder.
Jag tycker inte att det är särskilt mycket begärt att vi följer de regler som finns.
📚 Debatten om dyslexi och skärmar i skolan
En annan fråga som verkligen engagerar mig just nu är debatten om skärmar och lyssneläsning i skolan.
Den 12 oktober rapporterade P3 Nyheter om skolminister Lotta Edholms uttalanden kring skärmanvändning och lyssneläsning. I inslaget medverkade även Idor Svensson, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet, som har forskat om personer med läs- och skrivsvårigheter.
Enligt inslaget ifrågasatte Lotta Edholm det vetenskapliga stödet för lyssneläsning, medan Idor Svensson lyfte forskning som visar att lyssnande kan bidra till läsutvecklingen.
Det här är en diskussion som berör mig personligen.
Jag fick min dyslexidiagnos som vuxen och vet hur svårt det kan vara att läsa och ta till sig skriven information. För mig har digitala hjälpmedel, talsyntes och talböcker gjort en enorm skillnad.
Jag använder fortfarande dessa hjälpmedel i min vardag, både privat, på arbetet och i mitt ideella engagemang.
Att lyssna på en text betyder inte att man är mindre kunnig eller mindre intresserad av att lära sig.
Självklart behöver elever få lästräning och stöd av speciallärare. Men varför ska vi ställa detta mot digitala hjälpmedel? Det ena behöver inte utesluta det andra.
Alla elever är olika och alla med dyslexi har inte samma svårigheter. Därför måste stödet också anpassas efter individen.
❤️ Tillgänglighet handlar om mer än skolan
När jag tänker på debatten om dyslexi och samtidigt läser kommentarerna om cyklar och rökning ser jag faktiskt en gemensam nämnare.
Det handlar om tillgänglighet och förståelse.
I skolan behöver elever få rätt hjälpmedel för att kunna delta i undervisningen. Ute i samhället behöver människor kunna ta sig fram utan onödiga hinder.
Det handlar inte om att kräva några särskilda förmåner, utan om att alla ska ha möjlighet att vara delaktiga.
Genom mitt engagemang i Dyslexiförbundet Fyrstad och Funktionsrättsrådet försöker jag bidra till just detta.
Jag arbetar heltid, engagerar mig ideellt och försöker samtidigt få min egen vardag att fungera. Precis som så många andra.
Om det är att leva i en bekväm bubbla, då undrar jag faktiskt hur personen bakom kommentaren definierar en sådan bubbla.
☕ Att våga säga vad man tycker
Jag har bloggat sedan 2007 och genom åren har jag fått både positiva och negativa kommentarer.
Alla behöver inte hålla med mig. Det är helt naturligt att vi människor har olika åsikter och erfarenheter.
Jag har inga problem med saklig och konstruktiv kritik. Däremot tycker jag att det är tråkigt när diskussioner övergår till personliga påhopp i stället för att handla om själva sakfrågan.
Jag tänker fortsätta skriva om sådant som berör mig, oavsett om det handlar om dyslexi, skolan, kollektivtrafiken eller små och stora händelser i vardagen.
För mig är bloggen en plats där jag delar mina erfarenheter och tankar. Jag förväntar mig inte att alla ska tycka likadant.
🌷 Dagens avslutande tanke
Tänk om vi människor kunde bli lite bättre på att lyssna på varandra i stället för att snabbt döma.
Tänk om vi kunde förstå att det som fungerar för en person inte alltid fungerar för någon annan.
Och tänk om vi alla kunde ta lite större ansvar för att göra vardagen enklare för varandra.
Att uppmärksamma problem i samhället är inte att leva i en bubbla. Det är att bry sig om det samhälle vi alla är en del av.
Nu ska jag fortsätta med min torsdag och allt som väntar på jobbet.
Önskar er alla en fin torsdag. Var rädda om varandra och glöm inte att visa lite hänsyn. ❤️🍂
Vad tycker ni? Har vi blivit sämre på att visa förståelse för andra människors behov?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar