Att vara stark handlar inte om att aldrig känna sig ledsen eller rädd. För mig handlar styrka om att våga, även när det gör ont.
I fredags gjorde jag en resa som jag egentligen inte ville göra – en resa för att ta farväl av en barndomsvän. Det var en tung dag, men jag klarade den. När jag tänker tillbaka känner jag mig faktiskt stark inombords.
Redan vid det första bytet hände något oväntat. I busskuren mötte jag en person som kände igen mig från min ungdom. Det väckte många minnen. Senare berättade chauffören att det skulle komma ytterligare en person som skulle till kyrkan.
När vi steg av vid kyrkan frågade hon om hon fick följa mig. Jag kände mig egentligen ganska svag just då, men hon sa något som stannade kvar hos mig: hon upplevde mig som en stark person.
Vi gick tillsammans hela vägen fram till min väns grav. Det betydde mer än hon kanske förstod. Att slippa gå den sista biten ensam gav mig ett lugn och en trygghet mitt i sorgen.
Efter den här dagen har jag också förstått lite mer om min egen barndom och hur den har format mig. Vissa sår bär vi med oss länge, men de behöver inte hindra oss från att gå vidare.
Att våga be om stöd, att ta emot omtanke och att fortsätta gå – även när stegen känns tunga – det är inte ett tecken på svaghet.
Det är styrka.
#
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar