Man blir ganska bra på att dölja saker när man
Här sitter man med kaffekoppen och försöker vakna till liv lite grann. Det är ändå något särskilt med onsdagar. Man är trött, veckan känns i kroppen, men samtidigt vet man att det bara är en dag kvar att jobba innan det lugnar ner sig lite igen. Det är sådant man håller fast vid i vardagen.
Imorse blev det smoothies igen till frukost, tillsammans med kaffe såklart. Det har faktiskt blivit en rätt bra vana för mig. Jag orkar inte alltid stå och fixa någon stor frukost, särskilt inte när morgonen redan känns seg från början. Då är det skönt med något enkelt som går fort men ändå känns bra att få i sig.
Jag tog lite av det som fanns hemma och mixade ihop, och det brukar faktiskt bli bäst så. Det behöver inte vara så märkvärdigt jämt. Bara att få i sig något innan dagen drar igång gör mer än man tror. Och kaffet till det förstås, det hör liksom till morgonen. Vissa saker ruckar man bara inte på.
Igår fick jag ändå lite gjort hemma, och det behövdes verkligen. Jag hann städa undan i köket, plocka lite här hemma och samtidigt fixa redigeringen på film till jobbet. Det blir ofta så nu tycker jag, att man gör flera saker på samma gång hela tiden. Det finns ju alltid något som måste göras.
Men det är ändå en speciell känsla när man får lite ordning omkring sig. Bara att få undan i köket, torka av lite och känna att hemmet ser lite lugnare ut gör faktiskt mer än man tror. Det blir nästan som att hela kroppen också lugnar sig lite då.
Men jag ser också att vissa har börjat igen. Det är många som vill spekulera i olika diagnoser och hålla på att tycka och tänka om andra människor. Men ni är inte läkare, och ni vet faktiskt inte vad någon annan lever med eller har gått igenom.
Jag har levt hela mitt liv med dyslexi, och det är inget som alltid syns utåt. Många tänker nog inte ens på det, men det har funnits där hela tiden. Jag blev tidigt väldigt bra på att dölja det. Jag lärde mig att hitta andra vägar, att gömma mig bakom annat och försöka klara mig så gott jag kunde.
I skolan handlade det mycket om att försöka hänga med utan att någon riktigt skulle märka hur svårt det faktiskt var. Ibland tittade man på klasskamraterna, försökte förstå genom att se vad andra gjorde och bara försökte ta sig igenom det på sitt eget sätt. Man blev skicklig på att dölja mer än vad folk kanske någonsin förstod.
Det där blir till slut ett sätt att överleva. Man lär sig att anpassa sig, att vara tyst när man inte riktigt förstår, att le när man egentligen känner sig osäker och att försöka se ut som att allt är som vanligt, fast det inuti känns på ett helt annat sätt.
Det är kanske också därför jag blir så trött när människor idag sitter och spekulerar i andra människors svårigheter, diagnoser eller sätt att vara. För det är inte alltid det syns, och det är inte alltid det märks. Men det betyder inte att det inte finns där.
Jag har levt ett helt liv med att saker ibland blivit fel, missförståtts eller tolkats på olika sätt. Och även om man lär sig att leva med mycket, så sätter det sina spår. Det finns saker man bär med sig länge, även när man blivit vuxen och lärt sig hantera livet på sitt eget sätt.
Samtidigt vill jag också säga att det idag faktiskt finns mycket bättre hjälpmedel, stöd och kunskap än det gjorde förr. Det finns hjälp att få, och det finns mycket man kan ta till sig. Men då måste människor också vilja förstå istället för att döma direkt.
Jag märker också mer och mer idag hur stor betydelse språket faktiskt har. Alla vet inte vad vissa ord betyder, och alla tolkar inte saker på samma sätt. Det som känns självklart för en person kan vara svårt eller kännas helt annorlunda för någon annan. Därför tror jag också att vi måste bli bättre på hur vi pratar med och om varandra.
Alla människor bär på något som inte alltid syns utåt. Det tycker jag faktiskt att fler borde tänka på innan de sitter och tror att de vet allt om andra.
Med åren har jag också lärt mig att jag inte orkar lägga min energi på allt längre. Man blir mer rädd om sitt lugn, sitt hem, sitt hjärta och sitt eget mående. Och kanske är det just det som händer när man blir äldre – att man inte längre känner att man måste förklara sig för alla hela tiden.
Nej, nu ska jag dricka upp kaffet och göra mig redo för dagen. En dag i taget får faktiskt räcka.
Ta hand om er där ute 🤍
Och var lite snällare mot varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar