God morgon onsdag
Jag har aldrig duckat för mina problem. Jag vill vara öppen och sprida information till dem som saknar kunskap och förståelse.
Vi lever i ett samhälle där allt går väldigt fort. Det finns information överallt, och för många med läs- och skrivsvårigheter blir det svårt att hinna med och förstå allt.
Förr var det enklare – man kunde betala en faktura på papper. I dag sker nästan allt via digitala plattformar. Det skapar stora svårigheter för vissa, särskilt för personer med dyslexi och dyskalkyli.
För oss som lever med dyslexi är information inte alltid lätt att förstå eller att uttrycka. Jag har också ibland svårt med tal, och dialekter kan påverka mig när jag pratar. Det har påpekats för mig tidigare, men det är en del av den jag är.
Vi lever i ett informationssamhälle där många av oss har svårt att hänga med. Att ta reda på information på internet, att scrolla, läsa och skriva fungerar inte alltid för alla. Många kämpar med detta varje dag.
För mig handlar det inte om att få sympati, utan om förståelse. Dyslexi och dyskalkyli påverkar mer än vad många tror – stress, självkänsla och känslan av att alltid behöva kämpa lite mer än andra.
När samhället utformas utan att ta hänsyn till olika förutsättningar skapas ett utanförskap. Det är inte för att vi inte vill eller inte försöker, utan för att systemen inte alltid är anpassade för oss.
Samtidigt vill jag lyfta det positiva. Med rätt stöd och rätt verktyg kan mycket bli lättare. Jag har själv haft stor nytta av ChatGPT. Nu kan jag skriva min information, skicka sms och lyssna på text i stället för att bara läsa. Det gör stor skillnad i min vardag.
Jag vet att många tycker att man fuskar när man använder AI, men för många av oss är detta inte fusk – det är ett stöd. Ett hjälpmedel som gör det möjligt att klara vardagen mer självständigt.
Jag kan ta ett exempel: Jag har en batteridriven visp och batteri behövde veta var plus och minus skulle sitta. Det var inte självklart för mig. Med hjälp av AI kunde jag snabbt få svaret och lösa problemet utan stress eller osäkerhet.
Det finns också många alternativa verktyg och appar som kan vara till stor hjälp i vardagen.
Det är just sådana små saker som gör stor skillnad.
Jag tror på öppenhet. Ju mer vi pratar om våra svårigheter, desto lättare blir det för andra att förstå. Ingen ska behöva skämmas för hur hjärnan fungerar. Alla tänker olika – och det måste samhället också göra plats för.
Det här är min röst, min vardag och min verklighet. Och jag vet att jag inte är ensam.
Starkt avslut – en uppmaning
Jag skriver inte detta bara för min egen skull, utan för alla som känner igen sig. För alla som kämpar i tystnad och tror att det är dem det är fel på. Det är det inte.
Mitt budskap är enkelt: lyssna, lär och anpassa. Till beslutsfattare, myndigheter och företag – skapa system som fungerar för alla, inte bara för dem som passar in i normen. Till skolor och arbetsplatser – se individen och ge rätt stöd.
Och till dig som lever med dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter: du är inte ensam, du är inte mindre värd och du har rätt att ta plats i det här samhället.
För ett inkluderande samhälle är inte en lyx – det är en nödvändighet.
11 kommentarer:
Du har ju allt på data och appar som du inte kan hantera. Olika koder mm. Allt kan du få på papper. Räkningar brev och annat men det har du valt bort. Robotdammsugare som inte funkar med appar du inte fattar. Batterivisp mm
Du får göra som alla andra och dammsuga för hand. Vispa för hand mm men du är så bekväm och lat. Du lever I din egen bubbla hela tiden och bara är negativ hela tiden. Du får gå tillbaka till det gamla och göra det för hand. .En du väljer det lättaste och lägger all tid på att sitta vid din dator och skrollar hela tiden.
En människa som du borde använda papper och penna och kommunicera på det gamla sättet.
Jag har jobbat med folk som haft olika diagnoser. De har varit så positiva och jobbat så hårt utan att gnälla en endaste gång
Något du kan ta efter eller........
Du gör ju tvärtemot det du skriver I avslutningen Lyssna Lär och Anpassa
😂😂😂😂😂😂😂
"Det här är min röst, min vardag och min verklighet. Och jag vet att jag inte är ensam." Tjatig AI är. Det här är min kommentar, rätten att uttrycka mig och röra mig i offentliga rummet. Den här bloggen är inte bra bara påhittad AI text.
Jag väljer att svara samlat på kommentarerna.
Det här inlägget handlar inte om lathet, bekvämlighet eller att ”välja bort” ansvar. Det handlar om hur ett snabbt digitaliserat samhälle påverkar människor olika – särskilt oss med kognitiva svårigheter som dyslexi och dyskalkyli.
Att säga att ”allt går att få på papper” stämmer inte längre i praktiken. Många tjänster, myndighetskontakter och vardagsfunktioner **är idag digitala som norm**, inte som val. Att be om anpassning eller använda hjälpmedel är inte att fuska – det är att skapa förutsättningar för att klara vardagen på lika villkor.
Att jämföra människor med diagnoser och säga att vissa ”inte gnäller” är problematiskt. Alla fungerar olika. Alla har olika belastning, bakgrund, ork och livssituation. Att någon uttrycker sina svårigheter betyder inte att de är mindre arbetsamma eller mindre värda.
När det gäller AI: ja, jag använder AI som **ett hjälpmedel**. Precis som stavningskontroll, talsyntes, glasögon eller hörapparat. Innehållet, erfarenheterna och budskapet är mina. AI hjälper mig att formulera mig tydligare – inte att hitta på ett liv jag inte lever.
Den här bloggen är min plattform. Min röst. Min verklighet. Du har full rätt att ha en åsikt – men inte att förminska, skuldbelägga eller ifrågasätta någons funktionsvariation som ett karaktärsfel.
Jag skriver inte för att alla ska hålla med mig. Jag skriver för att öka förståelsen. Och för de som känner igen sig – ni vet att ni inte är ensamma.
Det räcker för mig.
---
Va fint anonym. Har också jobbat med det. Tror bloggaren är mest bitter över sitt liv och det handlar nog egentligen inte mycket om diagnoser. Det tjatas och gnälls om allt, då kan man inte vara en person som mår särskilt bra tänker jag.
"Att jämföra människor med diagnoser och säga att vissa ”inte gnäller” är problematiskt." Så fel AI har, vi kan välja att bli inspirerade av härliga människor. Du ser allt som en tävling där det är mest synd om dig, då utvecklas man inte och sitter fast i sin offerkofta.
---
Jag ser kopplingen – men jag delar inte din slutsats.
Ja, jag har varit öppen med att relationer har förändrats och i vissa fall tagit slut. Det är **mina upplevelser**, berättade ur mitt perspektiv. Det gör dem inte automatiskt till bevis för varför det skett, än mindre till ett facit som utomstående kan använda för att dra långtgående slutsatser om min personlighet eller mitt värde som människa.
Att något har hänt är ett faktum. **Varför** det har hänt är inte något någon annan än de direkt berörda fullt ut kan veta. Där uppstår antagandena.
När det gäller hur jag bemöter läsare: jag svarar sakligt när kritiken är saklig. När tonen blir nedlåtande, dömande eller personligt angripande sätter jag gränser. Det är inte att ”gnälla” – det är att markera vad jag accepterar i mitt eget kommentarsfält.
Bloggen handlar om mitt liv och mina behov, ja. Det är hela poängen med en personlig blogg. Det betyder inte att andra måste hålla med, tycka om mig eller läsa. Men det innebär inte heller att jag är skyldig att ta emot råd, lösningar eller omdömen som levereras med förakt eller överlägsenhet.
Ödmjukhet går åt båda håll. Att kalla någon trög, otrevlig eller icke omtyckt är inte konstruktiv vägledning – det är ett personomdöme. Vill man bidra med klokskap gör man det utan att trycka ner.
Diskussion är välkommen. Fördömanden är det inte.
Exakt du har bloggat om relationer där folk avvännat dig och sluta höra av sig plötsligt. Om man är omtyckt gör folk inte så utan anledning. Och efter att jag läst din blogg , ser hur du beter dig och hur du skickar in vänner som sätter åt dina läsare så fort dom inte håller med dig så förstår jag att den här bloggaren har nog bundit ris åt sin egen rygg alltför många gånger och folk har tröttnat. Allt är väldigt tydligt.
Jag har redan bemött detta och kommer inte fortsätta diskussionen.
Skicka en kommentar