Onsdag dagbok

 Mitt i veckan, och allt bara rullar på. Det går inte att planera något samma dag – man får ta det som det kommer. Jag vet redan att jag ska gå 9 minuter längre, för tiderna ändras som de vill. Igår kväll stod det att bussen skulle gå, men i morse var det något helt annat.

Nu ska jag börja jobba och fixa här inne. Jag vet inte om jag hinner åka hem och slänga av mig jobbväskan, det beror på strulet med busslinjen. Arbetet på området står helt stilla, inga maskiner, helt dött. Det känns som att de drar ut på tiden även med de enklaste sakerna.

Idag är det Funktionsrättsrådet (KFR). En dag då frågor som rör oss med funktionsnedsättningar ska lyftas. Jag bär med mig tröttheten från morgonens krångel, men också en känsla av att det är just därför sådana råd finns – för att vardagen fortfarande inte fungerar som den borde.

För det är ju så här det ser ut. Små saker som inte fungerar får stora konsekvenser för oss som redan kämpar. En buss som inte går, en maskin som står stilla, en tidtabell som ändras utan förvarning. Allt det där gör vardagen svårare, tyngre, tröttare. Och samtidigt förväntas man hänga med, le och nicka som om allt vore i sin ordning.

Det är inte bara en resa som blir längre, det är en känsla av att alltid vara på efterkälken. Att samhället säger: 'Du får klara dig bäst du kan.' Därför känns det viktigt med dagar som denna. Att någon lyssnar. Att vi får säga ifrån. Att vi får påminna om att tillgänglighet inte är en lyx, utan en rättighet.

Så jag tar med mig irritationen, frustrationen och tröttheten in i mötet. För den är en del av sanningen. Den är beviset på varför vi behöver förändring.