Nu är det bra – några timmar kvar att jobba, och jag försöker hålla fast vid energin.

 

---

Nu är det bra – några timmar kvar att jobba, och jag försöker hålla fast vid energin.

I morse började de bygga om vid hållplatsen. Tillgängligheten ska förbättras när de bygger två nya hållplatser, och det kommer säkert bli bra i längden. Men just nu fick vi gå en halvt lång omväg. Det blev lite extra vardagsmotion – men också irritation. Typiskt att busschauffören inte ens tittade i backspegeln. Jag kände hur frustrationen bubblade upp. Men jag kom inte för sent, och jag valde att andas, ta ett steg tillbaka.

Sådant här får mig att tänka. Hur små hinder i vardagen kan kännas så stora när man redan kämpar med sitt. Men istället för att fastna i irritationen bestämde jag mig för att använda energin i kampanjen. Att försöka nå fler, bjuda in, och kanske få någon ny att våga komma på vår föreläsning.

För det är så lätt att känna sig stoppad – av bussar som inte stannar, av trottoarer som inte är öppna, av människor som inte ser. Men jag vill vända den känslan till något som driver framåt.

Snälla ni, om ni läser gamla inlägg – skriv gärna era tankar där, och inte i det aktuella inlägget. Det gör det så mycket lättare för mig att följa samtalen.

Och kanske är det just det här som är kärnan: tillgängligheten handlar inte bara om ombyggda hållplatser och nya vägar. Det handlar om att människor ska kunna ta sig fram – i livet, i vardagen, i samhället – utan att stoppas av hinder som egentligen går att undanröja.