Gråmulen morgon
Det är en gråmulen morgon. Himlen ligger tung över taken, som om världen själv ännu inte riktigt har vaknat.
Jag är glad att jag gjorde det. Vaknade alltså.
Habibi säger till mig vad som ska göras, styr upp dagen när jag själv inte hittar riktningen. Som en kompassnål i bröstet, något att luta sig mot när molnen känns för tunga.
Idag är en kudag. En dag när eleverna är lediga och skolan står tyst. Inget spring i korridorerna, inga röster som ekar mellan väggarna. Bara stillhet, som om byggnaden själv tog ett djupt andetag.
En kudag betyder mycket information som ska tas in, men också en chans att möta kollegor i en lugnare miljö. Det är intensivt, men på ett annat sätt än en vanlig skoldag. Samtidigt finns något fint i att sitta ner tillsammans, prata, lyssna och känna gemenskapen utan att korridorerna fylls av sorl och röster.
Vi åkte till bistron för att äta dagens lunch. På menyn stod stekt fläsk med rårörda lingon och kokt potatis med löksås – eller bruna bönor för den som ville. Det doftade hemtrevligt och jag kunde känna hur kroppen slappnade av redan innan första tuggan. Smaken var väl inget särskilt, men det gick att äta. Och ibland räcker det.
Mötena fyllde timmarna, och jag märker att det både är roligt och ger en känsla av självständighet. Det bästa av allt är ändå lunchen – att få komma ut, andas frisk luft, se människor i rörelse och känna att dagen får rytm.
En dag som denna ger utrymme. Utrymme för att andas, vila och samla tankarna. Men också utrymme för att orka tänka på det som annars skjuts undan mellan lektioner, måsten och rutiner.
Grå himmel. Tomma klassrum. Och jag, mitt i allt, som försöker hitta min plats i dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar