När bussen inte kommer

---

Ett brutet ben i vardagen

Upp med tuppen imorse. Jag gick ner till mitt vanliga ställe, det där lilla hörnet där jag brukar stå och vänta. Jag vet ju att min hållplats är avstängd, men jag har hittat en ny rutin. Ändå blev det konstigt idag. För när jag väl kom fram – var är bussen?

Man står där halvvaken, man kollar inte direkt telefonen, dubbelkollar appar och inställda turer. Man litar på att det rullar som vanligt. Men nej. Ingenting hände. Och jag fattar inte ens varför de ställer in bussen över huvud taget. Det var inga hinder på vägen, inga synliga problem.

Så det blev att knalla uppåt igen. På vägen mötte jag en annan resenär som stod vid en annan hållplats. Jag fick ropa: ”Du måste springa, det går ingen buss därifrån.” Så vi sprang. Tillsammans. Och vi hann precis hoppa på en annan. Det kändes nästan som en stafett på morgonen – fast utan medaljer.

Hemresan? Samma historia. På den stora hållplatsen stod folk och väntade, helt ovetande. Än en gång fick jag säga till: ”Det går ingen buss härifrån.” Som ett eko från morgonen, fast med ännu tröttare ben.

När sånt här händer blir man både irriterad och uppgiven. Varför funkar inte informationen bättre? Varför ska det alltid vara vi som resenärer som får springa, gissa, chansa?

Det här är inte bara ett missat fordon. Det är förlorad tid, stress, osäkerhet. Det är ännu en påminnelse om hur lite vardagen fungerar när kollektivtrafiken inte gör det. Vi förväntas planera, anpassa oss, komma i tid – men vem håller Västtrafik ansvariga när de inte gör sin del?

Man pratar gärna om att fler ska välja bussen framför bilen. Men varför skulle man välja en buss som inte dyker upp? Varför lita på ett system som inte ens litar på oss nog att ge korrekt och tydlig information?

Så jag gick hem trött, med en gnagande tanke: Kollektivtrafiken ska vara en ryggrad i samhället. Just nu känns det mest som ett brutet ben.

Nu sitter jag hemma. Tänker bara slappa lite, samla ihop dagen. Sen ska jag koka ihop några matlådor till imorgon. För någon ordning vill man ju ändå ha i vardagen – även när bussarna inte har det.

---