Människomöten på vägen

Människomöten på vägen

Igår var jag på ett givet möte med olika chefer inom kommunen. Det var en blandning av omsorg, förvaltning och vuxenutbildningenanpassad skola – lite av varje helt enkelt. Sådana möten blir det ofta, och varje gång möter man många olika människor. Alla är olika, alla har sina egna förutsättningar och sätt att se på världen. Det är både intressant och ibland ganska krävande.

Som vanligt blev det att jag hjälpte någon till bussen efteråt. Det känns naturligt för mig, att se till att folk kommer rätt och tryggt hem. Små handlingar kan betyda mycket.

Imorse fortsatte resan. Jag fick gå mina nio minuter upp till andra vägen för att ta tåget ner mot Göteborg och bokmässan. På tåget mötte jag en trevlig person som visade sig vara väldigt hjälpsam. Vi hade följe hela vägen till mässan, och det kändes faktiskt som en lättnad. Jag behövde inte fundera så mycket på hur jag skulle ta mig fram eller tillbaka – någon annan visade vägen, och det gjorde dagen enklare.

Bokmässan i sig bjöd på många roliga möten. Jag pratade med föräldrar som oroade sig över sina barns skolgång, träffade gamla bekanta som jag inte ser så ofta, och fick dela erfarenheter med människor som verkligen förstår. Det blev både givande och känslosamt.

När dagen började lida mot sitt slut och jag klev av på stationen i Göteborg, smet jag in på Burger King. Jag köpte med mig en hamburgare, en liten vardagslyx på vägen hem. Nu sitter jag på bussen tillbaka, och äntligen går den hela vägen fram igen. Det har varit tre och en halv dag av springande, pusslande och planering. Att slippa stressa för stunden känns som en lättnad.

Och när jag tänker efter så är det just detta som livet ofta handlar om – alla dessa möten. Stora och små, med människor vi känner väl och de vi bara delar en tågresa med. Någon visar vägen, någon annan får hjälp till bussen. Små handlingar som tillsammans gör att världen snurrar lite mjukare.

På bokmässan blev det också tydligt för mig hur viktigt det är att fortsätta prata om läs- och skrivsvårigheter. Många föräldrar berättade om sin oro, om barn som kämpar i skolan men inte alltid får rätt stöd. Jag känner igen mycket i deras berättelser. Det är därför jag skriver – för att påminna om att tillgänglighet inte är en lyx, utan en rättighet. Att alla ska få samma chans, oavsett om man läser långsamt, skriver annorlunda eller lär sig på sitt eget sätt.

Så jag säger tack till torsdagen, till alla människor jag mötte. Vi bär varandra mer än vi tror. Och kanske är det just i dessa enkla stunder som framtiden byggs – i mötet, i samtalet, i omtanken.

✨ För ingen ska behöva kämpa ensam. Alla har rätt till sin plats, sitt språk och sitt sätt att lära.

⸻