Räkningar som springer ifrån oss
Att betala räkningar borde vara enkelt, men för oss med dyslexi blir det ofta en hinderbana. När fakturor sprids i olika appar och posten ibland försvinner blir det svårt att få kontroll, och orättvisorna blir tydliga. Jag vill inte ha fördelar – jag vill ha rättvisa. Mitt i kampen finns också vardagen, med små stunder av guldkant som påminner om att livet alltid är mer än bara kampen.
Att betala räkningar borde vara enkelt. Men i ett samhälle där fakturor sprids i olika appar, digitala brevlådor och pappersbrev som riskerar att försvinna blir det snabbt en ojämlikhet. För den som redan kämpar med dyslexi blir varje månad mer än bara en ekonomisk prövning – det blir ännu en påminnelse om hur otillgängliga våra system faktiskt är. Jag vet att ni ser olika på saken. Men för mig är bloggen ett sätt att beskriva min verklighet. Alla med dyslexi har inte samma erfarenheter – ändå finns det något vi delar: känslan av att systemen, breven och blanketterna inte är skrivna för oss. Att säga ”alla betalar räkningar” är sant. Men skillnaden är att för mig blir varje brev, varje faktura och varje blankett en extra börda. Inte för att jag inte vill, inte för att jag inte kan – utan för att språket och strukturen stänger ute.
💬 ”Bara att hålla reda på var räkningarna kommer ifrån blir en kamp i sig.”
Det är dessutom inte bara språket i sig. Alla räkningar och fakturor dyker upp på olika sätt – i olika appar, i Kivra, på mejl eller på papper som PostNord ibland slarvar bort. Bara att hålla reda på var räkningarna kommer ifrån blir en kamp i sig. Och när det är svårt från början blir det ännu tyngre att försöka ha kontroll.
Det här handlar inte om att någon annan ska göra jobbet åt mig. Det handlar om att samhället måste byggas så att alla kan göra sitt. Förstå sina räkningar, sköta sin ekonomi och leva på lika villkor. Att säga ”gör en budget” är enkelt. Men en budget förändrar inte att systemen i sig är otillgängliga.
När kommentarer ifrågasätter min rätt att skriva om det jag upplever blir jag faktiskt lite ledsen. Jag delar inte för att klaga, utan för att visa en verklighet som ofta tystas ner. Att någon annan klarar sig fint gör inte min kamp mindre verklig.
💬 ”Vi springer alla, men inte med samma skor på fötterna.”
Det jag önskar är inte fördelar. Det jag önskar är rättvisa.
💬 ”Det jag önskar är inte fördelar. Det jag önskar är rättvisa.”
Och samtidigt – mitt i kampen – finns vardagen. Den rullar på, med sina små ljusglimtar som gör skillnad. Idag var jag ledig från jobbet och följde med en vän som hade ett ärende. Jag passade på att ta en tur till ett nytt köpcentrum, strosade runt och log lite för mig själv när jag hittade kaffe med croissant på IKEA för 19 kronor.
💬 ”En liten guldkant, mitt i allt det krångliga.”
Men nu är dagen slut, och jag känner hur tröttheten väger tungt. Jag var uppe tidigt i morse, och klockan är redan sen. Dags att lägga sig – för imorgon väntar en ny dag, med nya skor att springa i. För det är just där kampen finns: i de små stegen, i vardagen, där orättvisorna känns som tydligast – men också där hoppet om förändring måste börja.
5 kommentarer:
Varför har du inte pappersräkningar som kommer med posten. Betalgiro
med brev. Du har allt på data och appar som du inte kan med. Fattar inget med ditt kaos i allt.
Du verkar ha kaos både inom och utomdig. Strukturera.
Du har det bra som kan ta ledigt första arbetsveckan.
Svar till kommentarerna:
Mitt inlägg handlar inte om tips på hur jag ska betala räkningar, utan om hur svårt det kan vara att leva med dyslexi i ett digitalt samhälle. Att säga ”ta pappersräkningar” eller ”strukturera” löser inte problemet – systemen är fortfarande otillgängliga.
Jag delar för att synliggöra en verklighet, inte för att klaga. Vill du bidra med egna erfarenheter är det välkommet. Personliga påhopp eller förenklade lösningar hör däremot inte hemma här. Diskussionen är avslutad.
Men du är ju inte barn liksom då lär man sig ju med tiden att hitta lösningar som fungerar och få sin egen rutin. Som ungdom kan jag förstå att det kan vara tufft.
Skicka en kommentar