Helgen har varit fullt upp med aktiviteter i föreningslivet. Det har varit underbart, men ibland blir det svårt med tidsuppfattningen. Det är ofta så för oss med läs- och skrivsvårigheter – minuter och timmar kan rinna iväg som sand mellan fingrarna.
Men det är något speciellt med morgnar som får börja tillsammans. Doften av nybryggt kaffe som sprider sig i köket, äggröran som långsamt stelnar i stekpannan, baconet som fräser och de vita bönorna som gör frukosten komplett. Att sitta ner vid bordet, dela en måltid och känna att dagen börjar i lugn och gemenskap – det är lyx i sin allra enklaste form.
Först tog vi cabben och rullade ut i förmiddagens ljus, med vinden i håret och skratt i luften. Känslan av att fånga dagen tillsammans bar vi med oss hela vägen. Vi körde till Kållanö och stannade vid Bro-caféet för kaffe och pannkakor. Kanske inte den bästa smaken, men desto mer värdefullt att sitta där och se båtarna glida förbi. Att bara få andas, njuta av utsikten och låta helgen sjunka in.
Senare väntade styrelseuppdraget. Att få sätta sig vid mötesbordet efter en sådan start på dagen gjorde skillnad. Det kan vara krävande att hålla ordning på alla punkter och diskussioner, särskilt när tiden känns som om den springer ifrån en. Men att se hur engagemanget faktiskt betyder något – det är en vinst i sig. Föreningslivet ger inte bara ansvar, utan också styrka och gemenskap.
En helg fylld av både resande och ansvar, av möten och skratt, av stressade minuter och stilla stunder. Och just det – tidsuppfattningen. För många är den självklar, men för oss med dyslexi är den ofta en kamp. Det märks inte alltid utåt, men inåt kan det skapa både stress och osäkerhet. Samhället pratar gärna om inkludering, men förväntar sig samtidigt att vi ska fungera precis som alla andra.
Men vi är inte trasiga klockor som måste lagas. Vi är människor som lever i en annan rytm. Vi mäter inte alltid livet i minuter och scheman – vi mäter det i stunder, skratt, dofter och möten. Om samhället bara vågade lyssna på den rytmen, då skulle det bli rikare. För ibland är de som inte följer klockans tickande de som bäst påminner oss om vad tid egentligen är: Liv.
2 kommentarer:
Ja du lever i din lat rytm.
Lat rytm säger du – men kanske är det snarare samhället som stressar på i en takt som inte är mänsklig? Vi behöver fler rytmer, inte färre. För oss med dyslexi är det inte lathet, utan ett annat sätt att uppleva tiden – och det borde också få plats.
Skicka en kommentar