Jag trodde det var något fel på mig
Ibland tänker jag tillbaka på allt jag gått igenom. Hur jag kämpat, fallit, rest mig igen – och fortsatt framåt, även när det känts som att jag gått i motvind. Under många år trodde jag att det var något fel på mig. Jag undrade om jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag kände mig ofta dum. Långsam. Annorlunda.
När andra förstod snabbt, behövde jag mer tid. När någon gav instruktioner eller pratade i ett högt tempo, hängde jag inte alltid med. Det var som att hjärnan stängde av. Jag skämdes. Jag dolde min osäkerhet bakom ett leende eller ett skratt, men inombords gjorde det ont.
Jag var rädd för att möta nya människor. Istället flydde jag från mina problem. Jag bytte jobb flera gånger – det kändes lättare än att stanna kvar och visa att jag inte hängde med. Jag gjorde allt för att inte bli avslöjad. Att sitta i fikarummet var en plåga. Jag kände mig utanför och osäker. Orden snurrade och jag vågade inte säga något.
Till slut blev jag uppsagd från ett av jobben. Det kändes tungt, men det var också då jag fick person frånträffa FMLS (dyslexiförbundet=– Föreningen för människor med läs- och skrivsvårigheter, som det hette då. Och nästan samtidigt fick jag min första kassettbok. Det var en vändpunkt. Helt plötsligt kunde jag vara med i fikarummet. Jag kunde vara en del av samtalen och börja diskutera, delta, känna mig som en i gänget.
Jag visste fortfarande inte vad som var fel. Orden var fortfarande svåra att förstå, läsa och skriva. Jag visste att jag inte hade en intellektuell funktionsnedsättning – men vad var det då? Det tog 29 år innan jag fick veta att det handlade om dyslexi.
Inte dum. Inte lat. Inte mindre värd. Bara dyslexi.
Det var först då pusselbitarna föll på plats. Allt jag hade trott om mig själv, all skam jag burit – det var inte mitt fel.
I dag vet jag att intelligens inte handlar om hur snabbt man läser, eller hur lätt man lär sig matte. Det handlar om att förstå livet. Att känna med andra. Att kämpa vidare när det är svårt. Jag har lärt mig att använda mina styrkor – min uthållighet, min empati, min förmåga att tänka kreativt – och jag har också lärt mig att be om hjälp när det behövs.
Jag har gått igenom mycket. Men det har också format mig. Jag bär med mig min historia med stolthet. Och även om jag fortfarande kan tvivla ibland, så vet jag i hjärtat att jag är bra precis som jag är.
Till dig som kanske känner igen dig: du är inte ensam.
Tack! Här kommer en personlig avslutning som passar tonen i inlägget:
Till dig som kanske känner igen dig:
Du är inte ensam. Det tog tid för mig att förstå vem jag var – och att jag inte var fel. Jag var bara annorlunda, och det är okej. Om du också kämpar med ord, självförtroende eller att hitta din plats i livet: ge inte upp. Det finns hjälp, det finns gemenskap – och framför allt finns det hopp.
Gullan. "En som vet hur det känns
3 kommentarer:
Testa IQ. Har du 85 till 100 är du normal
Lat har inget med dyslexi att göra. Man kan inte skylla dåligt beteende på en diagons! Känner många med dyslexi dom är ordningsamma, drivna härliga människor. Självständiga, drivna och deras dyslexi är endast märkbart vid läsning.
Din åsikt är noterad – och oviktig. Jag har inget behov av att försvara mitt liv för någon som inte känner mig.
Skicka en kommentar