Fredagen vaknar med ett ihärdigt regn som skvalar mot fönsterrutorna utanför sovrummet. Det lockande ljudet får mig att vilja stanna kvar i värmen av min säng, gömd under täcket där världen utanför känns avlägsen och ointressant. Trots frestelsen att dra mig undan ytterligare en stund, tvingar jag mig upp och hoppar ur sängen. Med snabba, rutinmässiga rörelser fixar jag i ordning mig för dagen som väntar.
Jag lämnar hemmets trygga vrå och ger mig ut i regnet. Vid busshållplatsen anländer bussen precis i tid, och till min förvåning är det en känd person som sitter bakom ratten idag. Det känns oväntat men ger en känsla av trygghet, och jag hittar en plats längst bak där jag kan se staden vakna till liv bakom regndropparna som rinner nedför fönstret.
På jobbet väntar en dag som känns lättare än vanligt. Mina uppgifter är inte så många, och jag tar mig an dem med en känsla av lätthet. Kanske är det regnet som lugnar ner tempot, eller kanske är det bara fredagens egna magiska sätt att mildra arbetsveckans tyngd.
Mitt i allt detta har en av eleverna ett viktigt samtal med sin mentor. Jag observerar dem en stund på avstånd. Det är dessa ögonblick av vägledning och stöd som påminner mig om varför jag valde detta yrke. Att se en elev växa och få de verktyg de behöver för att navigera genom livets utmaningar är lika belönande som det är nödvändigt.
Dagen avslutas och jag återvänder hem, nöjd med mitt bidrag och med en förnyad uppskattning för de små ögonblicken av samhörighet och förståelse som fyllde min dag.
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar