Det har varit enormt tyst och ensamt. Men jag tog mig i kragen i lördags och gick och slängde tidningssamlingen och bokade tvättid i tvättstugan. Jag tänkte att jag skulle tvätta rent i sängkläderna och fräscha upp hemma. Jag fick änna lust att dammsuga och torka golven.
Fasen, jag hade glömt att ge Zaffi P-piller så hon skrek och höll på, jag höll på att slänga ut henne på balkongen. Jag blev så sugen, så jag gjorde stuvade makaroner med falukorv. På söndagen gjorde jag kebabkyckling med tortillabröd och sallad. Det var god mat som jag har ätit i helgen.
Ensamheten är det svåraste för många människor i samhället idag och jag har hamnat där, med utanförskap och alltihopa. Det känns inte kul och det känns inte roligt. Ingen ringer och säger ”Hej” och ingen hör av sig. Det är bara jag som ska ringa, ingen annan gör det. Det var en person som sa att den skulle komma klockan fyra, men hörde inte av sig. När klockan var närmare åtta – då behöver man inte komma över huvud taget. Jag hade sett fram emot lite besök, men det blev ingenting med det. Det här är jättesvår och det är inte roligt, det känns väldigt tungt. Jag vill inte visa det utåt, att det är så här och att man känner sig ensam och övergiven. Det är så här, jag har gjort mitt. Sen får man se vad som händer och fötter och sker. Ni får ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar