Nu är det ny månad igen 1 februari. Vad tiden går fort. Nytt år och alltihopa.
Idag har jag börjat äta lite lätt. Få se hur detta kommer och gå. Jag hoppas jag kan gå till jobbet på torsdag. Jag har lite grann och göra så jag får nog sitta här hemifrån och jobba. Jag är hes också. Så är det.
Roligt att någon kommenterar mig när jag hade skrivit lite granna när jag såg på ”Efter tio” igår.
Det går väl lite granna utredning om särskolan och så. Jag såg på ett ställe och jag får väl sätta mig in i det lite mera men jag orkar inte just nu.
Nu är det gott att Henke kommer hem tidigt idag. Det känns gott. Jag ska gå in på Facebook lite en stund. Nu satt jag och såg och glodde på ”Efter tio” och många pratade om Facebook igen på det programmet. Och det var några som har blivit adopterade från andra länder som söker sina rötter genom Facebook. Vissa har det gått bra för, vissa har det gått sämre för.
Jag vet hur det känns, fast det var bara min pappa som hade stuckit ifrån mig. Jag blev adopterad när jag var 14 år av min fosterpappa och det var helt underbart. Men jag var ändå nyfiken, hur ser min pappa ut? Vad har han för familj och detta? När jag var 18 år då fick jag veta och då tog jag bilen och hittade honom i en storstad. Han hade familj med tre barn.
Under dom här åren har vi bara haft sporadisk kontakt. Vi var på samma styrelsemöten, och sånt. Vi var väldigt aktiva bägge två i föreningslivet. Men pappa finns inte kvar längre. Han dog i ALS då för tre år sen. Jag vet att jag har tre syskon, men jag har ingen direkt kontakt med dom längre. Men min kära mamma har jag kvar och den styvpappan är också borta nu. Jag vet vilka som är min riktiga familj. Jag ångrar mig inte att jag har sagt till min fosterpappa att jag älskade honom väldigt mycket. Han var väldigt snäll och givmild. Den riktiga pappan var bara en biologisk pappa tycker jag. Det var ingen riktig pappa för mig i alla fall, men så är det, och jag vet ju hur mina syskon är. Ja, så man ska tänka sig för. Man ska tala om innan att man älskar personen, men att man vill undersöka vem som är ens biologiska förälder. Men det kan inte alltid gå så rätt. Många har ju fattigt i sitt hemland och så.
Jag har pratat med min kära gamla moster i Stockholm här. Det går sin gilla gång men jag känner mig inte bra idag. Jag har blivit dålig nu igen. Så jag får se hur detta går. Men ni får ha det så gott.
Ni får ha det så gott, så hörs vi!
Jag vet hur det känns, fast det var bara min pappa som hade stuckit ifrån mig. Jag blev adopterad när jag var 14 år av min fosterpappa och det var helt underbart. Men jag var ändå nyfiken, hur ser min pappa ut? Vad har han för familj och detta? När jag var 18 år då fick jag veta och då tog jag bilen och hittade honom i en storstad. Han hade familj med tre barn.
Under dom här åren har vi bara haft sporadisk kontakt. Vi var på samma styrelsemöten, och sånt. Vi var väldigt aktiva bägge två i föreningslivet. Men pappa finns inte kvar längre. Han dog i ALS då för tre år sen. Jag vet att jag har tre syskon, men jag har ingen direkt kontakt med dom längre. Men min kära mamma har jag kvar och den styvpappan är också borta nu. Jag vet vilka som är min riktiga familj. Jag ångrar mig inte att jag har sagt till min fosterpappa att jag älskade honom väldigt mycket. Han var väldigt snäll och givmild. Den riktiga pappan var bara en biologisk pappa tycker jag. Det var ingen riktig pappa för mig i alla fall, men så är det, och jag vet ju hur mina syskon är. Ja, så man ska tänka sig för. Man ska tala om innan att man älskar personen, men att man vill undersöka vem som är ens biologiska förälder. Men det kan inte alltid gå så rätt. Många har ju fattigt i sitt hemland och så.
Jag har pratat med min kära gamla moster i Stockholm här. Det går sin gilla gång men jag känner mig inte bra idag. Jag har blivit dålig nu igen. Så jag får se hur detta går. Men ni får ha det så gott.
Ni får ha det så gott, så hörs vi!
1 kommentar:
Helt rätt!!!
Min mamma dog när jag var 16 år, en stor stor sorg i mitt liv som jag aldrig kommit över egentligen. Mitt i tonåren med allt vad det innebar av bråk. Men jag vet att hon visste att jag älskade henne.
För 5½ år sedan gick min pappa hastigt bort...han föll ihop i korvkiosken mellan två jobbmöten och ja... gick inte att rädda. Då kom allt upp igen...
Som mamma till två tonåringar är jag supernoga med att berätta min kärlek för dem..
HUR arga vi än kan vara på varandra (vilket vi faktiskt inte är egentligen) så är jag noga med att säga..jag älskar dej och kommer alltid att göra, men du gör mig arg eller ledsen när du gör så...
Skolinspektionen ja... HOPPAS att det ntligen kan ske saker nu med våra skolor för alla elever som behöver olika slags stöd.
Skicka en kommentar