Idag är det faktiskt 26 år sedan jag flyttade hit ner. Jag kan aldrig glömma det. Pappas lilla barn fyllde 3 år och allting. Så att jag kom på ett kalas jag. Det var ju inte meningen att jag skulle komma så. Men jag hade bott hos mamma så hon sa; - Du bor bara ett år här nere i Trollhättan! men jag har bott här faktiskt i 26 år nu.
Jag vaknade här halv tio men jag tror jag går och lägger mig igen. Jag är trött och sliten och allting . Solen skiner och så men jag tror inte jag orkar göra något idag,. Vi får se vad jag känner mig på för humör idag. Jag känner mig inte alls på humör. Jag bara vill sova känner jag.
Varför ska det vara så här jobbigt – att vara så här trött och konstig? Det är som en zoombieperson. Jag känner mig som jag inte kommer ur ett skal. Jag känner mig orkeslös och allting – jag har sovit i flera timmar idag här. Jag har inte orkat gjort någonting. Jag har knappt orkat gjort frukost till mig – det tog fanimej flera timmar idag. Jag är helt slut. Jag har inte ens orkat tvättat mig, inte orkat göra i ordning mig, ingenting idag.
Jag är så trött att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har aldrig känt mig såhär. Jag begriper inte vad det tog åt mig. Det känns som om jag är på ruta 1 igen. Usch, det är inte alls roligt! Det känns deprimerande allting gör det faktiskt. Få se om jag orkar gå till jobbet i morgon också, men jag ska försöka i alla fall. Men jag känner mig olustig, jag har ingen lust att träffa någon. Jag vill vara för mig själv just nu faktiskt. Jag vill vara ensammen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar