När tillgänglighet saknas stängs människor ute - och det är inte okej

Först ska jag arbeta och sedan blir jag ledig över helgen, vilket ska bli skönt. Samtidigt behöver jag vara tydlig med en sak. Tillgänglighet handlar inte om bekvämlighet, utan om rätten att kunna leva ett vardagsliv på samma villkor som andra. När gångvägar inte plogas, när snövallar blockerar övergångsställen eller när busshållplatser inte går att använda, då hindras människor från att ta sig till mataffären, vården, arbetet eller kollektivtrafiken. Det här är inte teori, det är vardag.

För många innebär bristande tillgänglighet att man blir fast hemma, inte för att man vill utan för att samhället inte är anpassat. Att i det läget bli anklagad för att vara lat, besvärlig eller gnällig är inte bara fel utan djupt kränkande. Tillgänglighet är en rättighet. Enligt diskrimineringslagen räknas bristande tillgänglighet som diskriminering när samhället inte vidtar skäliga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta på lika villkor. Sverige har dessutom förbundit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som slår fast rätten till tillgänglighet, självständighet och delaktighet i samhället. När dessa rättigheter inte uppfylls handlar det inte om åsikter, utan om ansvar och lag.

Jag kommer därför att ta upp detta i Funktionsrättsrådet och lämna in en klagan till snöröjningen. Inte för att peka ut enskilda personer, utan för att bristande tillgänglighet är ett strukturellt problem som får verkliga konsekvenser i människors liv. Att säga ifrån är inte att klaga, det är att stå upp för sina rättigheter. Om ingen reagerar när tillgängligheten brister blir problemen liggande, precis som snön. Jag upplever att det jag har påtalat den senaste tiden faktiskt har lett till förbättringar. Området där jag bor är nu plogat, vilket är bra, men problemen är inte helt lösta. Jag måste fortfarande ta omvägar och åka in till resecentrum för att byta, eftersom det inte går att ta sig över vissa platser.

Det här handlar inte om att klaga utan om rätten att kunna resa kollektivt, om tillgänglighet och om miljö. Till våren funderar jag på att skaffa en elcykel om det visar sig fungera, som ett sätt att bidra och hitta lösningar inom de ramar som finns. Men ansvaret för tillgängligheten kan aldrig läggas på individen ensam. Innan man dömer andra är det rimligt att först se till hur samhället faktiskt fungerar och för vem. Tillgänglighet är inte ett särintresse, det är en grundläggande förutsättning för ett inkluderande samhälle.

---

Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter

Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter. Nu behöver detta sägas tydligt: att påtala brister i samhället är inte ett tecken på lathet, svaghet eller bekvämlighet. Det är ett uttryck för ansvar, medborgarskap och självrespekt.

Kritik förminskas i dag alltför ofta. Har man synpunkter anses man vara besvärlig, och säger man ifrån beskrivs man som känslostyrd. Men att reagera på risker och brister är inte ett problem – problemet uppstår när dessa risker ignoreras.

Jag har rätt att kunna röra mig i det offentliga rummet utan att utsättas för onödiga faror. Att kunna gå över en väg utan att riskera att bli överkörd är inte ett önskemål, utan en grundläggande fråga om trafiksäkerhet. Att inte behöva klättra över höga och hårda snöhögar är inte ”bekvämlighet”, utan en fråga om tillgänglighet och omsorgsplikt.

När ansvariga aktörer inte säkerställer framkomlighet och säkerhet rör det sig inte om små missar, utan om ett underlåtande av ansvar. Offentliga miljöer ska fungera för människor – inte tvärtom.

Det är dessutom oacceptabelt att bemöta saklig kritik med förminskande språk eller antaganden om individers intentioner. Att döma utan insyn i människors faktiska vardag är inte bara respektlöst, utan också oprofessionellt. Det tystar röster som har full rätt att höras.

Jag väljer att vara öppen. Jag väljer att säga ifrån. Jag vägrar acceptera ett samhällsklimat där legitima krav på säkerhet och värdighet avfärdas som personliga problem. Detta är inte ett känsloutbrott, utan ett ställningstagande – och det är fullt berättigat.

Små ljusglimtar i en tung morgon Att fortsätta, trots tröttheten

---

Sov ganska illa i natt. Det var en sådan där natt när tankarna aldrig riktigt vill stängas av. Jag vred och vände på mig, lyssnade på tystnaden och lät funderingarna komma och gå. När jag väl somnade kändes det som om jag knappt hunnit blunda innan väckarklockan ringde. Klockan var bara fem, och kroppen protesterade direkt. Jag snoozade flera gånger, som om jag på något sätt kunde förhandla med tiden och få några minuter till av vila.

Morgonen blev lite lättare när jag gjorde frukost. Jag hade förberett mannagrynspuddingen redan dagen innan, så det var skönt att bara värma den i mikron. Det gjorde att en sak blev mindre att stressa över. Det bästa med dagen hittills var utan tvekan mannagrynspuddingen med hallon. Jag tog god tid på mig och försökte njuta av stunden. Den smakade fantastiskt gott, och det var en sådan där liten sak som faktiskt gjorde mig glad. Små ögonblick av vardagslycka betyder mer än man tror, särskilt när resten av dagen känns tung.

Att ta sig till bussen var däremot kämpigt. Snön har vräkt ner under natten och allt kändes tungt och kallt. Vägarna var oplogade och jag kände en oro över om bussen ens skulle gå. Jag stod där och kollade To Go-appen om och om igen. Om bussen inte hade kommit hade jag varit tvungen att gå nästan en timme i snön, och bara tanken på det gjorde mig trött. När bussen till slut dök upp kände jag en stor lättnad, nästan som om jag vunnit något.

Hemvägen är inte plogad, så det går inte att ta sig över gatan där. Det hände likadant förra året. Därför måste jag åka in till resecentrum när jag ska åka hem. Den hållplatsen är inte tillgänglig under vinterhalvåret, eftersom de plogar den sidan som är cykelväg. Jag förstår verkligen inte varför de inte plogar båda trottoarerna.

Nu är det dags att börja jobba igen, sex veckor framåt. Det känns blandat. En del av mig känner motstånd och trötthet, medan en annan del försöker acceptera läget och ta det som det kommer. Jag vet att det inte alltid kommer att kännas lätt, men jag försöker påminna mig själv om att ta en dag i taget.

Ibland handlar det inte om att ha energi eller motivation, utan om att bara fortsätta ändå. Att skriva, att jobba, att kliva upp på morgonen – även när det känns tungt. Och kanske är det just i de där stunderna, mitt i tröttheten och tvivlet, som det betyder mest att inte ge upp.

När jag väl gick upp kände jag mig trött, både i kroppen och i huvudet. Ändå satte jag mig med texten. Jag sitter ofta länge och jobbar med mina inlägg – läser, lyssnar igenom, skriver om, rättar och tvivlar. Det kan ta flera timmar innan jag känner mig nöjd. Grammatiken är svår för mig, och jag fastnar ofta på ordval och stavning. Ibland känns det frustrerande, som om orden finns där inne men inte riktigt vill komma ut på rätt sätt.

Jag vet att om jag bara skulle lägga upp en text rakt av, utan att arbeta med den, så skulle många tycka att den är otydlig. Det är en tanke som gör mig osäker. Samtidigt är det precis därför jag är så tacksam över att ha AI som stöd. Det känns som en hjälpande hand – inte för att ta bort min röst, utan för att göra den tydligare. Tack vare den hjälpen vågar jag fortsätta skriva, dela med mig och inte ge upp.

---

En långhelg att bära med sig

---

Långhelgen lider mot sitt slut

Långhelgen går mot sitt slut, och jag ser tillbaka på gårdagen med stor värme. Jag bjöd hem en vän på middag, och vi fick en riktigt fin och mysig kväll tillsammans. Allt var lugnt och behagligt, fyllt av samtal, skratt och gemenskap runt matbordet.

På menyn stod en fläskfilélåda med krämig ostsås, serverad med hemmagjord potatisgratäng. Till efterrätt blev det pannacotta med ICA:s fruktkompott. Allt blev väldigt lyckat, och det kändes extra fint att få bjuda, laga mat och dela stunden med någon man tycker om. Sådana kvällar stannar kvar länge i hjärtat och ger energi långt efteråt.

Idag, på trettiondeafton, har jag min sista lediga dag. Vi började morgonen med nybakat bröd som vi bakade sent kvällen innan. Det blev en underbar frukost med varmt bröd och kaffe – sådär enkelt men ändå så mysigt. Sedan tog vi oss ut en stund och därefter hem igen, där vi lagade lunch i form av chili con carne med ris.

Jag stekte även pannkakor – tredje gången gillt för att få slut på ICA-mjölken, eftersom botten på förpackningen lätt går sönder och mjölken börjar läcka. Jag gjorde också i ordning frukost och förberedde bland annat mannagrynspudding med hallon.

Jag försöker verkligen ta tillvara på lugnet innan vardagen drar igång igen. Det känns skönt att få avsluta ledigheten med sådant som skapar ro i själen. Jag har lagat matlådor som räcker i två veckor, plockat fram kläder inför morgondagen och förberett det som går – små saker som gör stor skillnad när veckan väl tar fart.

Väckarklockan ringer redan klockan 05.00 på onsdag morgon, men istället för stress känner jag mig nöjd och tillfreds. Det är något särskilt med att få gå och lägga sig när allt är i ordning – med lugn i kroppen och en känsla av att ha gjort det bästa av både ledigheten och dagen.

Min blogg är en plats där jag delar med mig av mitt liv – precis som det är. Här skriver jag om vardagen och det som betyder något för mig, om hur det är att leva med dyslexi och rosacea (ROH), och hur dessa påverkar både stora och små delar av livet. Jag delar också med mig av bilträffar och gemenskapen kring dem, samt min kärlek till matlagning, middagar och bakning.

Bloggen är personlig, ärlig och jordnära, och jag hoppas att den kan kännas både igenkännande och inspirerande. Är du nyfiken på mitt liv och vill följa med i både stort och smått, då är du varmt välkommen att följa min blogg.

---

När ord och blickar sårar – om att bli dömd bakom en skärm

---

---

När ord och blickar sårar – om att bli dömd bakom en skärm

Det gör mig sorgsen att se hur människor bakom en skärm dömer andra, utan att veta vilken kamp som ligger bakom – särskilt när det gäller personer som lever med dyslexi eller rosacea (ROH) och ändå vågar försöka uttrycka sig.

Jag har haft dessa svårigheter sedan jag var ung. Jag blev retad, rodnade i ansiktet och vågade knappt gå ut utan smink. Det påverkade mitt självförtroende djupt. Skammen satte sig både i huden och i tankarna, och trots att det inte var mitt fel började jag tvivla på mig själv.

Tack vare ökad kunskap och förståelse, bland annat kring rosacea, har jag med tiden lärt mig mer om mig själv och kunnat hantera situationen bättre. Men vägen dit har varit lång, och omgivningens blickar och kommentarer har inte alltid varit lätta att bära.

Att inte kunna läsa ordentligt, eller ens svara på ett sms utan att känna rädsla för att bli skrattad åt, är djupt sårande. Varje ord man skriver kan kännas som en risk. Varje försök som ett möjligt misslyckande. I stället för att mötas av förståelse möts man ibland av hån, blickar eller ett tyst förlöjligande.

Med tiden börjar man dra sig undan. Man slutar skriva. Slutar fråga. Slutar ta plats – inte för att man inte har något att säga, utan för att rädslan för att bli dömd tar över. Det gör ont att vilja bli förstådd men ständigt känna att man måste försvara sina svårigheter.

Alla människor har olika förutsättningar, olika hinder och olika sätt att uttrycka sig på. Ingen väljer att ha dyslexi, rosacea eller andra osynliga svårigheter. Därför förtjänar ingen att bli förlöjligad, ifrågasatt eller nedvärderad för något de inte rår för.

Det minsta vi kan ge varandra är respekt.
Tålamod.
Medmänsklighet.

---

Vad är rosacea?

Rosacea innebär att huden är extra känslig och lätt reagerar. Det är ett kroniskt hudtillstånd som ofta påverkar ansiktet och kan variera i perioder.

Vanliga symtom är:

• Rodnad i ansiktet, särskilt på kinder, näsa, panna och haka

• Att man lätt blir röd eller ”flammar”

• Synliga blodkärl

• Ibland knottror eller utslag som kan likna akne

• En brännande eller stickande känsla i huden

Rosacea smittar inte och har inget med dålig hygien att göra, men det kan ändå påverka både självkänsla och vardag – särskilt när omgivningen saknar kunskap och förståelse.

Det här är min Helg

Igår fick allt äntligen falla på plats. Jag lagade ihop sex lunchlådor – nötgryta med massor av grönsaker och god sås. Sedan gjorde jag även en stor gryta köttfärssås, vilket resulterade i en hel del disk. Det känns ändå bra att ha mat med mig till jobbet. En riktigt bra start på det nya året.Jag är arg. Arg på att människor tror sig ha rätt att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. 

Arg på kommentarer som inte bygger på fakta, utan på fördomar. I kommentarsfält får jag ibland höra saker som ”integrera dig”, som om någon annan än jag själv vet hur min vardag ser ut eller vilka val som faktiskt är nödvändiga för mig.

En kommentar som verkligen stack ut löd så här:

”Du är som en tonåring. Filma och lägga ut på Tiktok. Det lägger du all tid på, och så tror jag inte ett dugg på att du ska träna. Det som är sant är väl att du ska ut och sitta och äta och fika. Det passar din lathet och bekvämlighet.”

Den typen av ord säger mer om den som skriver dem än om mig. Att bli kallad lat och bekväm av någon som inte har den minsta insyn i mitt liv är både respektlöst och nedvärderande. Att jag delar delar av min vardag betyder inte att hela mitt liv är öppet för tolkning, dömande eller påhopp.

För mig handlar vardagen om att hitta lösningar som fungerar. På det här sättet får jag in lite extra motion i vardagen. Jag rör på mig mer och passar samtidigt på att fixa saker hemma. Det känns skönt att kunna kombinera nytta med rörelse, även när det bara handlar om helt vanliga vardagssysslor. All träning måste inte se likadan ut för alla.

Jag köper också mycket god och bra mat. De bästa köttbitarna hittar jag i den mataffär som har ett riktigt bra utbud, och därför handlar jag oftast där. För mig är det viktigt med bra kvalitet till ett rimligt pris. Vår närbutik är tyvärr alldeles för dyr, särskilt när man handlar mat för en person, så det är inget alternativ i längden.

Det här är min berättelse om varför jag försöker skapa möjligheter som gör vardagen enklare för mig. Under vintern vill jag slippa bära tunga matkassar och dessutom behöva åka två bussar för att få hem maten. Därför valde jag att beställa maten online. Det sparar både tid, energi och min rygg – och ger dessutom en billigare matkostnad.

Jag vill också vara tydlig med en sak: jag svarar inte på spekulationer eller påträngande frågor om mitt privatliv. Det är en gräns jag själv väljer att sätta, och den förväntar jag mig att andra respekterar.

Det här är mitt liv.
Mina val.
Min vardag.

---

Hemma igen, kaffeplaner & smink med rosacea 🌤️☕💄

God morgon 🌤️

Alltså, det är något alldeles extra med att få krypa ner i sin egen säng igen. Den där tryggheten, doften, känslan av att vara hemma – den går verkligen inte att ersätta. Jag hade lite svårt att somna och sov inte helt igenom natten, men ändå kändes det okej när jag vaknade. Ibland får man bara acceptera att kroppen inte riktigt vill samarbeta, och det är faktiskt helt fine. Man behöver inte alltid prestera perfekt.

Just nu håller jag på att städa lite här hemma och ska snart träna. Efter det står bakning och fix av lunchlådor till jobbet på schemat. Det känns skönt att få undan sådant och känna sig lite mer förberedd inför veckan.

Idag ser jag faktiskt fram emot dagen 🌸
Jag ska gå ut och fika med en väninna, och det ska bli så mysigt. Det var länge sedan vi verkligen satt ner och pratade ordentligt, så det ska bli fint att bara ta det lugnt, dricka kaffe och uppdatera varandra om livet ☕💬

Jag har också känt ett tag att jag vill dela med mig mer av sådant jag verkligen brinner för – som smink. Många har frågat vilka produkter som funkar på just min hy, och jag tänker att det kan vara kul och hjälpsamt att börja prata mer om det.
Jag har rosacea (ROC), vilket gör att min hud är extra känslig, lätt blir röd och kan reagera snabbt på fel produkter. Därför har det tagit tid för mig att hitta smink och hudvård som verkligen funkar. Men när man väl gör det – då känns det så bra. Jag vill vara ärlig och visa vad som faktiskt fungerar för mig, både till vardags och när jag vill sminka mig lite extra, just med rosacea i åtanke.

Senare i eftermiddag blir det dags att filma till TikTok 🎥✨
Jag har några idéer som snurrar i huvudet, så vi får se vad det landar i. Det är alltid lite nervöst att skapa content, men samtidigt väldigt roligt. Jag älskar den kreativa processen och att få dela med mig – även när allt inte blir perfekt.

Och till sist:
Jag väljer att fokusera på det som ger mig energi och glädje. Livet är för kort för negativitet. 💫

Nu fortsätter jag med min dag – hoppas du får en fin morgon 🤍

Fredag med eftertanke

 

---

God morgon fredag! ✨

Idag packar jag ihop mina saker för att åka hem igen. Jag har inte varit hemma särskilt mycket under ledigheten, så det känns både skönt och lite vemodigt på samma gång. Samtidigt är jag så tacksam för alla fina dagar jag fått vara iväg.

Ledigheten har verkligen varit mysig och storhelgen blev precis så trevlig som jag hoppades på. Det har varit lugna stunder, mycket skratt och tid att bara vara i nuet. En av höjdpunkterna var utan tvekan när jag blev fullständigt överraskad av den finaste julklappen – ett halsband med Bismarcklänk i silver. Jag blev så otroligt glad och rörd, och det är ett smycke jag kommer att bära med stor glädje.

Jag vill förtydliga att jag mejlade Wasaknäcke för att fråga om de hade gjort om julknäcket. Jag fick svar att receptet inte har ändrats. De bad mig därför att skicka in ett prov, så att de kan undersöka om något eventuellt har blivit fel i produktionen. Att jag har tagit kontakt med Wasa och skickat in ett prov är faktiskt något fysiskt och meningsfullt om nu det visar sig att något av de ingående ingredienserna inte höll den kvalitet som de brukar. Någon bubbla sitter jag inte i då jag tidigare påtalat att jag har frågat bekanta på annan ort om de tycker att Wasa Julknäcke är smaklöst och fått till svar att de är besvikna på smaken. Genom att kontakta företaget så kan man få svar på sin fundering. Jag sitter inte här och “grabb googlar” om det är det du tror.

Igår beställde jag en matkasse genom att gå in online på Ica och klicka hem både mat och andra nödvändiga saker som ska räcka i ungefär tre veckor. Det kändes faktiskt riktigt bra – både tryggt och ekonomiskt. Att ha det mesta planerat i förväg ger ett lugn i vardagen, och jag slipper de där spontana småköpen som lätt drar iväg i pris.

Under de kommande veckorna behöver jag egentligen bara komplettera med färska saker som mjölkprodukter och grönsaker. Det känns överkomligt och smart. Med maten hemma kan jag äntligen börja förbereda lunchlådor igen, något jag vet sparar både pengar och tid. Dessutom är det skönt att veta exakt vad man äter och slippa stressa över vad man ska fixa till lunch varje dag.

När jag satt och planerade veckan blev jag också sugen på att baka tekakor. Det var länge sedan sist, men jag har verkligen saknat doften av nybakat bröd i köket. Det får bli ett helgprojekt. Matbröd har blivit så dyrt nu för tiden, och att baka själv känns både mer ekonomiskt och roligare. Det är något särskilt med att knåda deg, låta den jäsa och sedan ta ut varma, mjuka tekakor ur ugnen.

Att göra mer saker själv – som att planera maten och baka bröd – känns som ett litet steg mot en lugnare och mer medveten vardag. Och så är det ju en bonus att plånboken också mår bättre av det.

---

Nu vill jag vara väldigt tydlig.

Jag lever mitt liv på mitt sätt och gör de val som passar mig. Det är inget som behöver förklaras eller försvaras inför främlingar på internet.

Att vissa av er tror att ni kan döma mig, mina vanor eller hur jag lever visar bara att ni inte vet någonting om mig. Ni vet inte hur jag bor, hur mina dagar ser ut eller vad som faktiskt händer i mitt liv.

Jag handlar mat online och får hjälp av min väninna att hämta matkassen en gång i månaden. Det är mitt val, och det fungerar för mig. Era åsikter om det är inte intressanta och inte välkomna.

Från och med nu kommer jag inte att svara på dumma, nedlåtande eller respektlösa kommentarer. De tar energi som jag inte tänker lägga på er.

Den här bloggen är min plats. Vill ni läsa och kommentera med respekt är ni välkomna. Klarar ni inte det – kommentera inte alls.

Nu väntar vardagen igen, men jag tar med mig alla fina minnen och den där varma känslan som dröjer sig kvar efter en riktigt bra ledighet. 💛