Onsdag – två steg framåt, ett steg bakåt och nya insikter om dyslexi ❤️
Vilken onsdag det blev! En dag fylld av arbete, planering, föreläsning, gemenskap och många tankar. Det blev en lång och intensiv dag, men samtidigt en sådan dag som ger mycket tillbaka.
Morgonen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min kära katt Habibi hade tydligen bestämt sig för att hålla igång under natten, vilket innebar att det inte blev särskilt många timmars sömn. När väckarklockan ringde hade jag gärna sovit några timmar till. Morgonen blev därför lite stressigare än vanligt och jag kom något sent till jobbet. Men ibland blir det så, och det viktigaste är att inte låta en stressig morgon förstöra resten av dagen.
Efter några timmars arbete var det dags att ta ut komp och lämna jobbet för att fortsätta med föreningsarbetet. Först hade vi ett planeringsmöte inför nästa vår. Det gäller att vara ute i god tid, eftersom det är mycket som ska förberedas när man arbetar ideellt i en förening. Det handlar inte bara om att bestämma datum, utan också om kontakter, bokningar, information och alla praktiska detaljer som behöver fungera.
Efter mötet var det dags för en välbehövlig lunch. Det blev en riktigt god Wallenbergare med brynt smör, gröna ärtor, rårörda lingon och husets potatispuré. Det smakade väldigt gott och var ett trevligt avbrott innan eftermiddagens aktiviteter tog vid.
Därefter fortsatte vi med förberedelserna inför dagens föreläsning. Det var en hel del material som skulle plockas upp och läggas fram så att alla besökare kunde ta del av informationen om Dyslexiförbundet och vårt arbete i Fyrstad.
Det är lätt att tro att en föreläsning bara handlar om att boka en föreläsare och välkomna deltagarna. Men bakom ett sådant arrangemang ligger många timmars arbete med planering, anmälningar, kontakter och praktiska förberedelser. Mycket av detta syns aldrig utåt, men är avgörande för att allt ska fungera.
En givande föreläsning under Dyslexiveckan
Under Dyslexiveckan arrangerade vi i Dyslexiförbundet Fyrstad en föreläsning med Inger Rålenius på temat ”Två steg framåt, ett steg bakåt”.
Efter allt arbete med förberedelserna var det äntligen dags att välkomna deltagarna.
Föreläsningen blev mycket givande och väckte många tankar hos mig. Trots att jag själv har levt med dyslexi under större delen av mitt liv och varit engagerad i dessa frågor under många år finns det fortfarande nya saker att upptäcka och förstå.
Det är något jag tycker är viktigt att lyfta fram. Egna erfarenheter ger mycket kunskap, men de innebär inte att man känner till allt om hur språk, läsning och skrivning fungerar. Vi har olika förutsättningar, möter olika svårigheter och utvecklar våra egna strategier för att hantera vardagen.
Därför är sådana här föreläsningar betydelsefulla. De ger oss möjlighet att både fördjupa våra kunskaper och reflektera över våra egna erfarenheter.
Ordmobilisering – ett nytt ord som fick mig att känna igen mig
En av de saker som gjorde starkast intryck på mig under föreläsningen var ett begrepp som jag inte tidigare hade tänkt särskilt mycket på: ordmobilisering.
När jag hörde förklaringen kände jag direkt igen mig.
Ordmobilisering handlar om förmågan att plocka fram rätt ord ur minnet när man behöver det.
Jag har själv upplevt detta många gånger. Jag kan veta precis vad jag vill säga eller förklara för någon, men plötsligt hittar jag inte ordet jag söker. Tanken finns där, jag vet vad jag menar och jag känner igen ordet om någon annan säger det. Men just när jag själv behöver använda det kan det vara helt borta.
Vad heter det nu igen?
Ibland försöker jag beskriva ordet på andra sätt. Jag kan förklara vad det betyder eller vad det används till, men ändå lyckas jag inte få fram själva ordet.
Sedan kan någon annan säga det, och då kommer igenkänningen direkt.
Ja, precis! Det var ju det ordet jag letade efter!
Det kan vara frustrerande, särskilt när man försöker förklara något viktigt eller deltar i ett samtal där man förväntas svara snabbt.
Jag tror inte alltid att omgivningen förstår vad som händer i sådana situationer. Det kan kanske uppfattas som att man är osäker eller saknar kunskap, trots att man egentligen vet precis vad man vill förmedla.
Det är stor skillnad mellan att inte kunna något och att ha svårt att hitta orden för att förklara det.
När jag hörde begreppet ordmobilisering fick jag ett ord som hjälpte mig att beskriva något jag själv upplevt under många år. Det var nästan som om en liten pusselbit föll på plats.
Svårigheter med ordmobilisering kan förekomma hos personer med dyslexi, men även hos andra. Alla med dyslexi har inte samma svårigheter, och det är viktigt att komma ihåg.
För mig blev detta en värdefull insikt och en påminnelse om hur mycket det fortfarande finns att lära sig.
När tankarna finns men språket inte alltid samarbetar
Mina erfarenheter av ordmobilisering fick mig också att fundera över andra situationer där språket kan ställa till det.
Jag har många gånger berättat om hur det kan vara att leva med dyslexi, både under skoltiden och i vuxenlivet. Det kan handla om att fastna när man ska stava ett ord, försöka bygga upp en mening eller läsa en text som innehåller många svåra begrepp.
Ibland vet jag precis vad jag vill skriva, men när tankarna ska överföras till text blir resultatet inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan krävas både tid, koncentration och flera försök innan jag får fram det jag vill säga.
Samma sak kan hända i samtal med andra människor. Jag kan ha mycket att berätta och många tankar, men ändå få kämpa för att formulera mig.
För den som inte själv upplever dessa svårigheter kan det vara svårt att förstå hur mycket energi vissa situationer kräver.
Det är också viktigt att komma ihåg att svårigheterna inte alltid syns. En person kan vara kunnig, erfaren och trygg i sin arbetsroll men ändå behöva kämpa med läsning, skrivning eller språkliga formuleringar.
Dyslexi handlar inte om bristande intelligens eller vilja. Det handlar framför allt om svårigheter med att läsa och stava, men olika språkliga utmaningar kan också förekomma.
Vi behöver därför bli bättre på att se människans kunskaper och förmågor, i stället för att enbart fokusera på det som är svårt.
Varför fungerar inte stödet bättre år 2026?
Under föreläsningen gick mina tankar också till alla barn och ungdomar som fortfarande kämpar med läsning och skrivning i skolan.
Vi befinner oss i år 2026, och ändå finns det elever som inte får det stöd och de hjälpmedel som de behöver. Det tycker jag är både märkligt och bekymmersamt.
Vi har i dag stor kunskap om dyslexi och vet hur betydelsefullt det är med tidiga insatser, rätt anpassningar och fungerande hjälpmedel. Ändå fungerar det inte alltid i praktiken.
Jag tycker också att överlämningarna mellan olika skolstadier behöver förbättras. En elev ska inte behöva börja om från början och gång på gång förklara sina svårigheter när informationen borde ha följt med.
Alla elever har olika förutsättningar och behöver få stöd utifrån sina individuella behov. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan.
Här har skolan ett stort ansvar. Det räcker inte att kunskapen finns på papperet om den inte också används i undervisningen.
Samtidigt behöver vi komma ihåg att dyslexi inte försvinner när man lämnar skolan. Även i arbetslivet kan läsning, skrivning och språklig information innebära utmaningar.
Därför behöver vi fortsätta sprida kunskap om dyslexi genom hela livet.
Två steg framåt, ett steg bakåt
Jag tycker att föreläsningens tema beskriver mycket av hur livet med dyslexi ibland kan kännas.
Man utvecklas, lär sig nya saker och hittar strategier som fungerar. Sedan kommer en situation där man plötsligt får kämpa med något som andra kanske gör utan att ens tänka på det.
Det kan kännas som ett steg bakåt, men det betyder inte att man har förlorat allt man tidigare lärt sig.
För mig handlar det om att fortsätta framåt, även när vägen inte alltid är rak. Genom åren har jag samlat på mig erfarenheter, hittat olika sätt att hantera mina svårigheter och lärt mig att använda de hjälpmedel som fungerar för mig.
Ändå fick jag under onsdagens föreläsning ny kunskap som hjälpte mig att förstå mig själv lite bättre.
Ibland kan ett enda nytt ord ge en större förståelse för något man har upplevt under ett helt liv.
Ett varmt tack till alla som kom
Jag vill rikta ett stort tack till Inger Rålenius för en intressant och givande föreläsning.
Jag vill också tacka alla som kom och lyssnade och tog sig tid att uppmärksamma Dyslexiveckan tillsammans med oss.
Även om vi inte var någon jättestor grupp är varje deltagare betydelsefull. Om någon går hem med ny kunskap, större förståelse eller känner igen sig i det som berättats, då har vi åstadkommit något viktigt.
För mig handlar föreningsarbetet inte bara om hur många människor som kommer till ett arrangemang, utan också om vilken kunskap vi lyckas förmedla och vilka samtal vi kan skapa.
När föreläsningen var avslutad återstod det att plocka ihop allt material och se till att allting kom med. Även det är en del av arbetet som måste göras innan man kan avsluta dagen.
En trevlig kväll på restaurang
Efter en lång dag med arbete, planering och föreläsning avslutade vi kvällen med att gå på restaurang tillsammans.
Det var skönt att få sätta sig ner, äta något gott och prata i lugn och ro efter dagens alla aktiviteter.
Vi samtalade och diskuterade både föreläsningen och andra frågor som rör dyslexi och föreningsarbetet. Det blev många intressanta resonemang och funderingar.
Jag uppskattar verkligen sådana stunder. När man sitter tillsammans i en lugnare miljö får man möjlighet att utbyta erfarenheter, lyssna på varandras perspektiv och kanske få nya idéer inför framtiden.
Ibland kan ett samtal runt ett restaurangbord vara minst lika värdefullt som ett planerat möte.
Det är också en viktig del av föreningslivet. Vi behöver inte bara arbeta och planera, utan också få möjlighet att umgås och lära känna varandra bättre.
När kvällen började gå mot sitt slut kände jag verkligen hur trött jag var. Det hade blivit många timmar, särskilt med tanke på den dåliga sömnen natten innan. Samtidigt var jag nöjd med allt vi hade hunnit med.
En onsdag som gav mycket tillbaka
När jag tänker tillbaka på onsdagen känner jag framför allt glädje över att vi kunde genomföra vår föreläsning och bidra till att sprida mer kunskap om dyslexi.
Det har varit mycket arbete inför arrangemanget, men det är också sådana här dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig ideellt.
Vi behöver människor som vågar lyfta frågor, dela med sig av sina erfarenheter och arbeta för förändring.
Det jag särskilt kommer att bära med mig från dagen är begreppet ordmobilisering. Ett ord som hjälpte mig att sätta ord på något jag själv har upplevt så många gånger.
Det visar hur viktigt det är att fortsätta vara nyfiken, lyssna och ta till sig ny kunskap, oavsett hur mycket erfarenhet man redan har.
Nu fortsätter arbetet med att sprida kunskap, skapa förståelse och verka för att barn, ungdomar och vuxna med dyslexi ska få rätt förutsättningar.
För vi har alla något att bidra med, även om vägen ibland går två steg framåt och ett steg bakåt.
Ett stort tack till alla som gjorde onsdagen möjlig och till alla er som följer min blogg. Det betyder mycket att ni tar er tid att läsa mina tankar och erfarenheter.
Ha det gott och ta hand om er! ❤️
