Elden, våren och längtan efter riktig vila

 Varför vaknar man men får ändå ingen vila?

Det ska bli härligt att få vara ledig i fyra dagar. Jag längtar efter att bara få ta det lugnt, kanske köpa några blommor till balkongen och unna mig ett glas bubbel. Små saker som gör att man känner att livet är lite mer än bara måsten.

Idag är det Valborg. Jag började jobba lite senare än vanligt, och det var skönt att slippa stressa iväg på morgonen. Men ändå… när jag vaknade kände jag mig inte utvilad. Det är en märklig känsla – kroppen har sovit, men själen är fortfarande trött.

Jag funderar ofta på varför det blir så. Är det alla tankar som aldrig riktigt tystnar, inte ens i sömnen? Eller är det bara för mycket omkring mig just nu? Det känns som att jag bär något tungt i bakhuvudet hela tiden – en slags oro som inte går att sätta ord på.

Efter jobbet ska jag gå till en Valborgsbrasa. Det känns ändå fint. Jag tycker om traditioner som håller oss förankrade – som visar att tiden går, att något förändras. Våren är här nu. Kanske kan elden ge lite ny energi. Att stå där med andra människor, känna doften av rök, höra lågornas sprakande det kan faktiskt vara ett sätt att vila, fast man är vaken.

Men samtidigt finns det miljöer som tömmer mig. Idag när jag väntade på bussen kom det cigarettrök från någon i närheten. Jag märkte direkt hur det påverkade mig, både fysiskt och mentalt. Jag fick ta extra medicin för att orka. Sådant tär, och det händer oftare nu. Kroppen säger ifrån snabbare. Jag har behövt öka mina doser, och ibland känns det som om jag bara kämpar mig igenom dagarna.

Kanske är det därför elden lockar så. En plats där jag bara får stå och andas, utan krav. Där lågorna får ta hand om det som tynger, åtminstone för en liten stund. En stund där jag får vila – på riktigt.

Helgen blir något att se fram emot. Jag ska träffa vänner, prata, skratta, bara vara. Det är kanske precis det jag behöver nu. En liten paus från allt som snurrar. En chans att hämta tillbaka mitt liv. Sakta, men säkert.

Seg start men nya tankar

Idag var det riktigt segt att ta sig upp ur sängen. Jag vet ju varför – jag låg alldeles för länge och skrollade på mobilen igår kväll. Men till slut kom jag upp och fick igång min morgonrutin, som alltid hjälper mig att vakna till och komma igång med dagen.

Tankarna idag har snurrat kring alla nior som gör nationella prov just nu. Jag hoppas verkligen att de får använda sina hjälpmedel – talsyntes, stavningsprogram och annat som kan göra det mer rättvist. Det borde vara en självklarhet. Ingen ska behöva känna sig dum eller stressad bara för att man lär sig på ett annat sätt.

Det påminner mig om hur det var för mig själv. Hur mycket man fick kämpa i motvind – men ändå höll ihop. Det är en av anledningarna till att jag brinner för det här. Jag vill att fler ska få möjlighet att lyckas, på sitt sätt.

Idag ska jag också på ett möte som kulturansvarig för grundskolan. Vi som är kulturansvariga i kommunen träffas och pratar om våra uppdrag. När jag är på sådana möten använder jag Taltjänst som stöd – någon som lyssnar och dokumenterar vad vi pratar om. Det hjälper mig att minnas och fokusera bättre.

Taltjänst är en kostnadsfri service från Myndigheten för delaktighet där man får hjälp av en samtalstolk som stöttar under samtal, möten eller telefonsamtal. De kan till exempel skriva ner det som sägs eller hjälpa till att förtydliga, vilket är ett fantastiskt stöd om man har språkliga eller kognitiva utmaningar.

Det är så viktigt att man får skapa sin egen verktygslåda med Assisterande teknik – sådant som fungerar just för en själv. Alla har rätt att hitta sina egna sätt att lyckas.

Heja alla ni där ute som gör ert bästa idag! 🌟

Länk:

Måndagskaos och vardagsrutin

 

Måndag morgon. Upp och fixa i ordning mig och habibi – tre dagars jobb väntar och kaffet har knappt hunnit landa i kroppen. Det känns som att ögonen fortfarande är kvar på kudden, men kroppen är på väg ut genom dörren.

Numera har jag full koll på vilken buss jag måste ta för att komma i tid. Jag vet exakt vilken minut jag måste rusa ut – om inte något krånglar förstås. Typ som sophanteringen. Den där förbaskade taggen som ska öppna luckorna till sopkärlen lever sitt eget lilla liv. Ibland funkar den smidigt, som om den känner sig hjälpsam. Andra dagar verkar den ha tagit ledigt, och då får man leka hinderbana mellan tre olika sopstationer och hoppas att någon lucka behagar öppna sig.

Och alltid är det just då man är lite för sent ute, med jackan på halvaxel och ett bröd i munnen.

Men men. Det är väl så vardagen ser ut. Ett ständigt jonglerande mellan rutiner, överraskningar och små irritationsmoment som man till slut bara får skratta åt.

Ibland funderar jag på om livet egentligen bara är en serie måndagar med kaffe i handen och bussen i sikte. Men ändå – det finns något tryggt i det där också. Att veta vad man har att vänta, att ha sina små system för att få dagen att gå ihop. Och så tanken som håller en uppe: Snart är det ledigt igen. Bara några små dagar kvar.

Så ja – hej måndag. Du får mig alltid att sakna fredagen, men du lär mig också att uppskatta de där små stunderna däremellan. Som doften av nybryggt kaffe. Eller när taggen för en gångs skull fungerar på första försöket.

Små segrar. En helt vanlig måndag.

När livet rullar på och föreningen betyder allt

Godmorgon söndag!

Vart tog helgen vägen, min kära vän?

 Det känns som om den bara swishade förbi. Nu sitter vi här i lugn och ro, dricker vårt kaffe och äter frukost. Jag försöker verkligen ta vara på den där lilla stunden av stillhet innan dagen drar igång på riktigt.

Snart är det dags för mig att åka hem och fixa lunchlådor inför veckan. Det behövs verkligen – helgen har varit full av aktiviteter. Föreningsmöten, ärenden och allt det där som måste göras för att vardagen ska rulla på.
 Och medan jag satt på mötet igår slog det mig – varför är det så få som vill engagera sig i en förening nuförtiden? Jag tänker särskilt på oss i Dyslexiförbundet.

Det är ändå tack vare föreningen jag fått hjälp och stöd i nästan 30 år. Vem skulle annars ha kämpat för vår rätt till assisterande teknik, hjälpmedel och möjligheten att vara med och testa nya vägar framåt?
 Det är i sådana här sammanhang man inser hur viktigt det är att vi fortsätter stå upp för varandra. Att vi håller fast vid det som gör skillnad – på riktigt.

Nu väntar en stund i köket där jag ska laga tre dagars lunchlådor. Skönt att ha maten klar, så jag slipper stressa på kvällarna när energin börjar ta slut.
 Och innan vi vet ordet av är det helg igen. Tiden bara springer iväg – kanske ett tecken på att livet är fyllt av både små och stora ögonblick.

Önskar dig en riktigt fin söndag!

 Ta hand om dig och glöm inte att det är tillsammans vi bygger framtiden. 🌟

En lördag med både möte och mys

 Lördagstankar

Ja, nu är det lördag och jag var uppe tidigt. Ni vet, jag har svårt att säga saker som ”vi ses om 45 minuter” eller ”resan tar 45 minuter”. Det är ett typiskt exempel på älgtal – många gånger har jag skämts över det här, för det är svårt för mig.

Men jag har hittat sätt som hjälper. Jag använder min kalender och skriver upp allting noggrant. Då får jag en påminnelse om vad jag ska göra och när. Det gör vardagen mycket lättare.

I dag landade jag i storstaden 30 minuter före avtalad tid. Det känns riktigt bra i kroppen när man slipper stressa och när bussar och tåg fungerar som de ska. Vi hade möte med distriktet – ett lugnt och trevligt möte där vi planerade framåt tillsammans.

Efter mötet åkte jag till min vän, och vi bestämde oss för att åka till grillen, vår favoritplats med riktigt god mat.

Den här lördagen blev en fin blandning av föreningsaktivitet och en mysig kväll med god mat och gott sällskap.

---

Veckan sprang iväg – redan helg igen

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt är det helg igen. Veckan bara rusade förbi, och jag känner att jag knappt hunnit andas.

En grej som verkligen gjorde mig irriterad var besöket på vårdcentralen. Jag kom dit i god tid, men när jag skulle anmäla mig visade det sig att de hade glömt att skriva in mig i bokningssystemet. Hur lyckas man ens med det? Som tur var var det ganska lugnt i väntrummet, så jag slapp vänta alltför länge. Fem minuter efter avtalad tid fick jag till slut komma in.

När det väl var klart kände jag ändå en viss lättnad – skönt att få det gjort. Det kändes som om jag kunde andas lite lättare, både bokstavligt och bildligt.

Idag ska jag träffa en väninna en stund och ta en fika. Det ska bli trevligt att ses, men alltså – vad dyrt det har blivit att fika ute nu för tiden! Man får nästan en chock när man ser notan för en kaffe och en bulle.

Senare väntar veckostädningen hemma, och jag ska även förbereda middagen inför morgondagen. Det är mycket som ska fixas – det känns som en hel liten uppdragslista att beta av. Men det är väl så det är – vardag och helg flyter ihop ibland.

Nu kör vi vidare – och jag hoppas att helgen bjuder på lite andrum också. 💛

---

Vart är vi egentligen på väg?

Det digitala samhället rullar fram i rasande fart. Appar för parkering, bankärenden, vårdkontakter, matinköp – allt kräver att man har en smartphone, rätt app, rätt inloggning och, inte minst, ett stort mått tålamod.

Men vad händer med dem som inte hänger med? De som saknar rätt teknik, kunskap eller trygghet att navigera i denna snåriga app-djungel?

Jag tänker ofta på det. Många känner sig frustrerade, bortkopplade – till och med dumförklarade – trots att de bär på en livserfarenhet som borde väga tyngre än en PIN-kod.

Vi säger att samhället ska vara inkluderande. Men vem får egentligen vara med, när nästan allt sker genom en skärm? Många kämpar med att använda appar för till exempel parkering eller betalning. Den snabba digitala utvecklingen riskerar att exkludera dem som inte hinner med – äldre, ovana eller de med funktionsnedsättningar.

Frågan är: Vart är vi egentligen på väg, när nästan allt kräver teknik och appar?

Torsdagsmorgonens tankar

Torsdagsmorgonens tankar

Det är torsdag morgon. Jag gick upp, gjorde i ordning mig och förberedde mig för att åka till jobbet. Som vanligt passade jag på att slänga soporna innan jag gick. Men just nu tycker jag faktiskt inte om soptunnorna här i området – de är alltid överfulla! Vad gör man då egentligen? Jag vet inte. Man springer runt och letar efter en tunna som inte svämmar över, samtidigt som man försöker hinna med bussen. Det förstör hela min morgonplanering.

Det är sådana småsaker som ändå kan påverka mycket mer än man tror. Stressen smyger sig på redan innan arbetsdagen ens har börjat.

Idag ska jag bjuda på fika på jobbet, så jag stannar till vid bageriet och köper något gott. Jag orkade inte baka igår kväll, var helt slut när jag kom hem.

Två arbetsdagar kvar nu innan det är dags för distriktmöte i helgen. Fullt upp hela tiden, känns det som. Det är mycket som snurrar i huvudet.

Nu tar vi oss igenom torsdagen – hoppas du får en fin dag!

---

En jobbig natt med katten

I natt blev det inte mycket sömn. Katten var orolig och jamade hela tiden – hon letade efter sin vän och gick runt, fram och tillbaka. Jag försökte få henne att komma och lägga sig bredvid mig, men det hjälpte inte. Till slut fick jag springa upp flera gånger för att lugna henne.

På morgonen var jag ganska trött, men det var bara att bita ihop – jag visste ju att jag skulle jobba. Först åt jag lite gröt till frukost, sen var det bara att ge sig iväg. Väl på jobbet blev det en kopp kaffe – eller två. Kaffet blev extra viktigt i dag.

När jag kom hem var jag och hämtade mina nya glasögon. Jag valde att avstå från progressiva glas den här gången. Men nu får jag istället ta av mig glasögonen när jag ska titta i iPhonen eller skriva på datorn – annars blir det suddigt. Lite meckigt, men det får gå.

Till middag blev det något riktigt gott: jag stekte mina älskade hackkorvar från Värmland, tillsammans med potatis och rödbetor. En riktig favorit! Det blir lunchlådan imorgon – något att se fram emot. Ojdå, jag hade glömt att det är möte igen till helgen!