När skolan tystnar – en dag för reflektion

---

Gråmulen morgon

Det är en gråmulen morgon. Himlen ligger tung över taken, som om världen själv ännu inte riktigt har vaknat.
Jag är glad att jag gjorde det. Vaknade alltså.

Habibi säger till mig vad som ska göras, styr upp dagen när jag själv inte hittar riktningen. Som en kompassnål i bröstet, något att luta sig mot när molnen känns för tunga.

Idag är en kudag. En dag när eleverna är lediga och skolan står tyst. Inget spring i korridorerna, inga röster som ekar mellan väggarna. Bara stillhet, som om byggnaden själv tog ett djupt andetag.

En kudag betyder mycket information som ska tas in, men också en chans att möta kollegor i en lugnare miljö. Det är intensivt, men på ett annat sätt än en vanlig skoldag. Samtidigt finns något fint i att sitta ner tillsammans, prata, lyssna och känna gemenskapen utan att korridorerna fylls av sorl och röster.

Vi åkte till bistron för att äta dagens lunch. På menyn stod stekt fläsk med rårörda lingon och kokt potatis med löksås – eller bruna bönor för den som ville. Det doftade hemtrevligt och jag kunde känna hur kroppen slappnade av redan innan första tuggan. Smaken var väl inget särskilt, men det gick att äta. Och ibland räcker det.

Mötena fyllde timmarna, och jag märker att det både är roligt och ger en känsla av självständighet. Det bästa av allt är ändå lunchen – att få komma ut, andas frisk luft, se människor i rörelse och känna att dagen får rytm.

En dag som denna ger utrymme. Utrymme för att andas, vila och samla tankarna. Men också utrymme för att orka tänka på det som annars skjuts undan mellan lektioner, måsten och rutiner.

Grå himmel. Tomma klassrum. Och jag, mitt i allt, som försöker hitta min plats i dagen.

---

Hösten drar igång

---

Hösten drar igång

Mörkare morgnar, fullare kalendrar och tankar som snurrar i natten. Hösten rullar in med både trötthet och nya möjligheter – och påminner oss om hur viktigt det är med tillgänglighet i vardagen.

Inatt sov jag inte så bra. Jag vaknade flera gånger. Kroppen ville inte vila och tankarna snurrade runt som löv i vinden. Sådana nätter blir långa, och dagen efter känns lite gråare.

Det är bra att ställa klockan på olika larm på morgonen – saker som måste fixas direkt. Bussen vid hållplatsen tar fem minuter längre, så jag får räkna med den tiden när jag ställer klockan.

På eftermiddagen tar jag det lite lugnt, äter något och tittar på tv. Jag kan också tipsa om vad jag brukar se: Efterlyst, Svenska fall och Akutmottagningen i Norge på YouTube – gärna med Helen Torsgården i bakgrunden.

Imorgon är det studiedag. Eleverna får en ledig dag, men för oss vuxna väntar möten. Och möten… ja, det är verkligen inte min grej. Jag sitter där, försöker hänga med, men tankarna vandrar iväg. Orden på papper eller skärm blir suddiga och jag tappar tråden. Ändå är det en del av vardagen som man måste ta sig igenom. Det som gör det hela lite lättare är att jag får lunch på stan – små stunder som bryter av gör skillnad.

Nu är hösten i full gång. Kalendern fylls på med olika möten: först ett lokalt möte och sedan planering resten av veckan. Jag har faktiskt gjort det lättare för mig den här gången. Jag hittade Factor via TikTok och klickade hem sex färdiga lunchlådor. Det känns skönt att slippa tänka på matlagning när orken redan är fördelad på så mycket annat.

Nästa vecka blir det mer fart – Funktionsrättsråd väntar och sedan Bokmässan i Göteborg. Bokmässan är alltid något speciellt för mig. Där möts människor, böcker och idéer. Det är som att kliva in i en värld där orden får ta plats, där samtal blir till möten och där man kan känna sig både liten i mängden och stor i sin egen berättelse.

Hösten har sitt eget tempo, sitt eget tryck. Det är bara att följa med, även om stegen ibland känns tunga. Men mitt i tröttheten och alla måsten finns också glimtarna av glädje. En kopp kaffe i rätt stund, en färdig lunchlåda när man är som mest hungrig, ett skratt på stan, en bokmässa fylld av liv.

Och ändå – möten, planeringar och stora evenemang är sällan anpassade för oss som har läs- och skrivsvårigheter. Presentationer är texttunga, dokument skickas ut utan tanke på tillgänglighet, och tempot är ofta högt. Det är som om samhället fortfarande inte riktigt vill se oss. Men vi finns här. Vi deltar, vi bidrar och vi orkar – även om det ibland kostar mer för oss än för andra.

Kanske är det just därför vi behöver påminna om att tillgänglighet inte är en lyx, utan en rättighet. För hösten tillhör oss alla.

💭 Jag tänker inte tystna – jag fortsätter skriva

---

Jag begriper inte hur ni orkar klaga på mig, gång på gång. Att ifrågasätta vad jag gör, att kalla mig bekväm och lat, fast ni inte ens känner mig. Varför beter man sig så? Det gör ont, men ni ska veta en sak: jag kommer inte att sluta blogga bara för att ni sprider dumheter.

För sanningen är att jag haft en underbar helg. Middagarna har varit fyllda av skratt och värme, och den där härliga engelska frukosten gjorde att hela dagen började med glädje. Det är så mysigt att vara tillsammans och känna vänskapen, att dela de där små stunderna som betyder så mycket.

Ändå sitter jag här och funderar. Ska jag verkligen lägga ut något överhuvudtaget? Varför låta orden bli till bränsle för andras elakheter? Men så kommer jag på att jag inte skriver för er som vill trycka ner. Jag skriver för mig själv, för att jag behöver det. Och kanske för någon annan där ute som känner igen sig i det jag delar.

Så nej, jag tystnar inte. Jag fortsätter skriva. För det här är mitt sätt att leva, att andas och att vara jag.

Och ja, helgen var helt underbar – med ett litet undantag. Habib blev nämligen superkissnödig på bussen. Panik! Men det löste sig till slut. Tur att jag hade reservkläder med mig… även om det slutade med att jag själv blev lite blötare än jag tänkt mig. 😂 Vi skrattade åt det hela vägen hem, och ibland är det just såna stunder som gör livet extra minnes

Egoistisk och bekväm? Nej, bara mänsklig.

Tvättmaskinen rullar igång och torktumlaren går. Kaffet sätts på och lördagen kickar igång.
En dag då jag äntligen kan lägga undan stressen. För mig, som ofta kämpar extra med ord och bokstäver, är det viktigt att få pauser. Det är inte lathet, det är nödvändigt. Jag hoppas fler förstår att återhämtning är en styrka, inte en svaghet.

Ibland får jag höra att jag är egoistisk och bekväm när jag säger nej, när jag behöver vila eller ta saker i min takt. Men jag har lärt mig att det inte är hela sanningen. Att ta hand om sig själv är inte egoism – det är ett sätt att orka finnas för andra också. Bekvämt är det inte heller, för den som kämpar med läsning, skrivning och stress vet att varje dag kräver mer energi än många tror.

Idag väljer jag därför att göra mina vardagssysslor i lugn takt. Diska, småplocka, kanske sätta på en kopp kaffe och bara lyssna på tystnaden. Sen går jag till min vän för att hjälpa honom lite. Där, i vänskapen, hittar jag meningen. Att ha några få nära vänskaper betyder mer för mig än att ha många ytliga. Varför jaga mängder av bekanta när de bästa banden finns hos de få, de äkta vännerna?

Och kanske är det just där vi måste börja tänka om: att se vila som en del av styrka, och omtanke som något vi ger när vi först vågat ge oss själva en paus. Samhället må kalla det bekvämt – men jag kallar det mänskligt

Nu är det bra – några timmar kvar att jobba, och jag försöker hålla fast vid energin.

 

---

Nu är det bra – några timmar kvar att jobba, och jag försöker hålla fast vid energin.

I morse började de bygga om vid hållplatsen. Tillgängligheten ska förbättras när de bygger två nya hållplatser, och det kommer säkert bli bra i längden. Men just nu fick vi gå en halvt lång omväg. Det blev lite extra vardagsmotion – men också irritation. Typiskt att busschauffören inte ens tittade i backspegeln. Jag kände hur frustrationen bubblade upp. Men jag kom inte för sent, och jag valde att andas, ta ett steg tillbaka.

Sådant här får mig att tänka. Hur små hinder i vardagen kan kännas så stora när man redan kämpar med sitt. Men istället för att fastna i irritationen bestämde jag mig för att använda energin i kampanjen. Att försöka nå fler, bjuda in, och kanske få någon ny att våga komma på vår föreläsning.

För det är så lätt att känna sig stoppad – av bussar som inte stannar, av trottoarer som inte är öppna, av människor som inte ser. Men jag vill vända den känslan till något som driver framåt.

Snälla ni, om ni läser gamla inlägg – skriv gärna era tankar där, och inte i det aktuella inlägget. Det gör det så mycket lättare för mig att följa samtalen.

Och kanske är det just det här som är kärnan: tillgängligheten handlar inte bara om ombyggda hållplatser och nya vägar. Det handlar om att människor ska kunna ta sig fram – i livet, i vardagen, i samhället – utan att stoppas av hinder som egentligen går att undanröja.

När regnet blir en pausknapp

---

När regnet blir en pausknapp

Regnet smattrar mot rutorna. Det är som om himlen vill påminna oss om att sakta ner. Jag skulle egentligen gå ut, men kroppen sa ifrån. Istället satte jag mig med en kopp te, katten i knät och lät regnet bli min pausknapp.

Hösten har den där märkliga förmågan att både stänga in och öppna upp på samma gång. Ljuset försvinner tidigare, energin sjunker, men samtidigt finns det en ro i att inte behöva vara överallt hela tiden.

Jag märker hur tankarna vandrar mer när rutiner ändras. Det kan kännas tungt när hållplatser stängs och vardagen måste justeras. Men kanske är det också en chans? En möjlighet att prova nya sätt att få livet att fungera lite smidigare – kanske genom en matkasse som levereras till dörren, eller färdiga lunchlådor som sparar både tid och kraft.

Det fina är att hösten tillåter oss att prova oss fram. Den säger inte ”allt måste vara klart nu”. Den viskar snarare: ”Du får vila, du får hitta ditt eget tempo.”

---

Hålla tråden rak

🍁 Kanske är det just det jag behöver öva på – att inte alltid prestera, utan ibland bara sitta stilla och låta regnet tala.

En annan sak jag också behöver, är att hålla tråden rak. När jag skriver ett inlägg här är det om en speciell känsla, en tanke eller en händelse. Det blir svårt för mig när kommentarerna blandar ihop det jag just skrivit med andra saker som hänt tidigare, eller frågor som inte hör till. Då blir tråden krokig och jag tappar lätt bort mig.

Jag vet att nyfikenhet ofta kommer ur omtanke, och det uppskattar jag. Men för att jag ska kunna hänga med och känna lugn i läsandet behöver kommentarerna stanna vid det aktuella inlägget. Då blir tråden rak och tydlig, och vi kan hålla oss i samma tanke tillsammans.

✨ Så hjälp mig gärna att hålla fokus – inlägg för inlägg, ämne för ämne. På det sättet blir det enklare för mig, och mer givande för oss alla.

Ps. Kommentera gärna om det jag skrivit just här. Frågor eller annat som inte hör till passar bättre i andra sammanhang. Tack för att ni håller er till ämnet. 💛

---

Blogginlägg – Hösten knackar på

---

Blogginlägg – Hösten knackar på

Jag orkar inte med allt klagande, jag vill ha en positiv blogg – också i era kommentarer. Här vill jag samla värme, vardagstankar och glimtar som kan göra skillnad. Ni får gärna dela med er av det som gör er glada, små stunder som ger energi eller något oväntat som fick er att skratta. Det finns redan så mycket gnäll och negativitet ute i världen, så varför inte låta den här platsen bli en liten fristad? Ett hörn av internet där vi kan stötta varandra, sprida hopp och hitta ljus i det lilla. Tillsammans kan vi göra den här bloggen till något som lyfter – både mig och er som läser.

Det börjar kännas som att hösten är på ingång. Luften blir klarare, kvällarna mörkare och snart är det dags att stänga balkongen. Kylan smyger sig in, och jag inser att det är dags att plocka fram kavajen igen. När man sitter på kontoret känns det redan lite kyligt.

Upp – klockan ringer. Jag letar efter min kavaj, men den gömde sig i garderoben… på fel plats såklart! Det är lite så livet är ibland. Man tror att man har koll, men så får man leta ett extra varv.

Idag blir det mest fokus på jobbet – att fixa dagen så gott det går. I föreningen rullar det också på. Vi förbereder föreläsningar och får många mejl, och det är faktiskt riktigt roligt.

Hösten är för mig både nystart och eftertanke. Jag gillar känslan av att börja om. Nya rutiner, nya idéer, och kanske lite mer värme i själen för att väga upp kylan utanför.

Men mitt i allt finns också det där jag drar mig för – tandläkarbesöken. Jag blir alltid lite skraj, särskilt när det känns som att det byts tandläkare varje gång man kommer dit. Osäkerheten gör att rädslan växer, trots att man försöker tänka positivt.

Jag vill ändå fylla den här bloggen med värme, små glimtar av vardagen och tankar som kanske kan få någon annan att le.

För visst är det så, att när allt runt omkring känns lite tyngre, så behövs de där små sakerna som lyfter oss. En kopp kaffe, en varm kavaj, eller bara några ord på rätt plats.

---

Godmorgon världen – fullt upp men framåt!

---

🌞 Godmorgon världen!

Jag förstår inte varför ni klagar hela tiden – jag berättar ju bara hur mitt perspektiv är.
Det är inte lätt att leva med två jobb och fritidsaktiviteter. Så, slutdiskuterat – det är faktiskt mycket att hålla reda på när man har många saker på gång.

Idag blir det fix och ordning. Jag har ett extrajobb att ta tag i eftersom gästen flyttade ut i dag. Det är faktiskt ganska mysigt att göra i ordning inför nästa gäst som ska komma. Jag tänker ofta att just den här lilla verksamheten kan bli något som fyller och förgyller min pension framöver.

👉 Men först – dags att fixa lunchen till jobbet. Kanske blir det en slö titt på något innan jag lägger mig.

Och vet ni? Snart är det dags för Dyslexiveckan!
Det ska bli så roligt att förbereda inför den. Den månaden händer det alltid mycket spännande. Dyslexiförbundet, distriktet, kommer till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Jag ska ner en dag och hjälpa till – det ser jag verkligen fram emot!