Var är engagemanget i Dyslexiförbundet?

 Var är engagemanget i Dyslexiförbundet?

Vaknar upp den här morgonen med en känsla jag burit på ett tag. En oro. En frustration. Jag har varit medlem i Dyslexiförbundet i många år – och jag vet hur viktigt det är att vi finns, att vi syns och hörs. Men för att det ska fungera, behövs vi alla.

Jag undrar varför det är så svårt att få fler att engagera sig? Jag hör ofta att folk är trötta, att helgerna går åt till återhämtning, att man inte orkar eller har tid. Och visst, det är tufft ibland – särskilt när man själv har dyslexi och kanske redan får kämpa med orken. Men just därför är det så viktigt att vi står upp för varandra. Att vi hjälps åt.

Det handlar inte om att du ska göra allt. Det räcker med en liten insats – komma på ett möte, dela en idé, hjälpa till med ett evenemang eller bara visa att du bryr dig. För utan engagemang händer ingenting. Förbundet lever genom oss medlemmar.

Jag skriver inte det här för att kritisera, utan för att jag bryr mig. Jag har sett hur mycket förbundet kan betyda. Hur min gemenskap kan lyfta, hur kunskap kan förändra, hur vår röst kan göra skillnad i samhället. Men vi behöver bli fler som kliver fram, som visar att vi står enade.

Så snälla – om du är medlem men inte aktiv, fundera på om du kan ge lite av din tid. Och om du ännu inte är medlem – bli det. Tillsammans kan vi skapa förändring. Men bara om vi är tillsammans.

Lördag morgon med gröt, kaffe och Zoom

 Lördag morgon med gröt, kaffe och Zoom

---

En lördagsmorgon med både motstånd och mening

Det är lördag morgon, och jag hatar när klockan ringer alldeles för tidigt – särskilt när det är helg. Kroppen vill bara ligga kvar under täcket, gömma sig från världen och snooza bort verkligheten. Men inte idag. Idag väntar ett digitalt möte på Zoom, och jag måste vara med.

Med tunga steg tar jag mig ut i köket. Kaffekokaren får göra sitt, och havregrynen hälls i kastrullen. Det blir havregrynsgröt till frukost – inget festligt, men i alla fall något varmt i magen. Kaffet doftar tröstande, och jag andas in djupt. Trots allt är det ändå lite mysigt.

Jag hinner knappt äta upp innan det är dags att koppla upp mig. Klickar in på mötet med grus kvar i ögonen. Kameran är på, ljudet fungerar. Jag nickar med till det som sägs och försöker se pigg ut – även om hela kroppen skriker efter mer sömn.

Det är något sorgligt i att behöva sitta så här en lördag. Helgen, som kunde ha börjat stillsamt och mjukt, startar istället med krav och plikter. Jag är med – men ändå inte riktigt där. Tiden för vila får alltför ofta stå tillbaka för sådant som “måste göras”. Det känns i kroppen.

Men så händer något. Under mötet växer en känsla av meningsfullhet fram. Det är faktiskt kul att vara en del av något större. Vi har haft distriktsutbildning med våra län och förbundsstyrelsen. Vi har diskuterat, bollat idéer och förberett oss inför höstens kongress. Vi har pratat om verksamhetsplanen, om vad vi vill besluta om och förändra. Det känns stort. Viktigt.

Att driva dyslexifrågor är inget man gör med vänsterhanden – det är både tufft och krävande. Men det är också givande. Vi har fantastiska samarbetspartners, och tillsammans kämpar vi för utveckling och rättigheter. Det ger energi, även om det ibland är svårt att hinna andas.

Efter mötet känner jag mig både trött och påfylld. Nu tar jag bussen till min pojkvän för att vila upp mig lite. Tyvärr verkar det inte finnas någon hänsyn på bussen – ungdomar spelar musik rakt ut, utan hörlurar. Det är som om de glömt att vi andra också är där. Men jag försöker stänga ute oljudet. Ser fram emot en mysig kväll.

Efter en intensiv dag känns det fint att bara få vara – och att känna att jag ändå gjorde något som betyder något. Och nu väntar något riktigt härligt: god mat, gött vin och värmen av att bara få slappna av tillsammans. Det är precis vad jag behöver.

---

Äntligen fredag – men inte ledig

Fredag igen. Många pustar ut, ser fram emot sovmorgon, kanske en film i soffan eller något gott på bordet. Men inte jag – inte den här gången. För mig blir det ingen ledighet den här helgen heller. Jag är föreningsaktiv, och det betyder att helgen är fullbokad med möten, planering, och kanske lite fixande och donande bakom kulisserna.

Det kan låta slitsamt – och ja, ibland önskar jag bara att få dra täcket över huvudet och ignorera klockan – men samtidigt ger det så mycket. Att få vara en del av något större, träffa människor, skratta tillsammans och känna att man gör något som betyder något. Det är värt det.

Och mitt i allt det där, fastnar en låt i huvudet. Du vet, en sån där TikTok-dänga som man först bara skakar på huvudet åt – men sen, plötsligt, går och nynnar på hela dagen.

"Ska vi till Biltema…?"
 Ja, det är den. Den rullar på repeat i skallen som om någon glömt att stänga av radion där inne. Det är något med hur den sägs, hur rösten nästan trallar fram orden. Och jag vet inte ens varför jag gillar den – men den sitter där nu. Kanske för att den fångar en känsla av spontanitet och vardagsbus.

Så medan jag förbereder mig för helgen – kanske med en kaffe i handen och checklistan framför mig – så sjunger jag tyst för mig själv:
 "Ska vi till Biltema..."

Och vet du vad? Det känns nästan som en liten stunds ledighet, mitt i allt det andra.

Torsdagstankar – våren känns, men kroppen säger ifrån

Nu börjar jag verkligen känna våren. Ljuset letar sig in tidigare på morgonen, fåglarna kvittrar så där uppmuntrande, och det ligger en doft av något nytt i luften. Det borde ge energi – och på ett sätt gör det det – men samtidigt reagerar kroppen direkt. Två gånger den här veckan har jag behövt ta min astmamedicin akut. Det kommer så plötsligt. Ett tryck över bröstet, svårt att andas… och rädslan smyger sig på. Jag blir så rädd att bli sjuk på riktigt. Det känns som att kroppen vill bromsa mig när jag själv försöker växla upp.

Idag har det varit fullt upp: jobbmöte, Teams, och så det där eviga med deklarationen. Bara ordet "deklaration" får mig att känna mig trött. Det är som om hjärnan blir överfull av allt man måste ha koll på – siffror, datum, blanketter… Det känns som ett enda kaos när det blir för mycket att tänka på samtidigt.

Men jag försöker hålla humöret uppe. Det är bara två arbetsdagar kvar tills helgen, och det känns ändå skönt att ha det som ett litet ljus i tunneln. Jag längtar efter att få andas ut lite, kanske bara sitta med en kopp te och inte behöva tänka alls.

Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till tandläkaren. Det känns som att varje gång jag försöker, så är det något som kör ihop sig. Antingen blir jag sjuk, eller så händer det något annat. Men jag ger inte upp – en sak i taget, som jag brukar säga. Det får bli morgondagens mission.

Fullt upp – men något att se fram emot!

 

Imorse var jag först på plats igen. Upp ur sängen, på med kaffet – och sen iväg till jobbet för att möta ännu en dag tillsammans med ungdomar som kämpar med sina nationella prov. Det är något särskilt med att få peppa dem – se hur nervositeten i ögonen förvandlas till fokus och jäklar anamma. Lunchlådan slinker ner i farten, och sen är det bara att fortsätta tills det är dags att åka hemåt igen.

Den här veckan är det verkligen mycket på gång. På jobbet är det fullt av möten, och även i föreningen rullar det på med en hel del att stå i. Man får ta ett andetag i taget och beta av punkt för punkt.

Men mitt i allt det intensiva ser jag faktiskt fram emot torsdag – då är det dags för en föreläsning via Zoom som Dyslexiförbundet Andor ordnar. Den heter "Intensivläsning – en interventionsstudie i årskurs 2", och det låter riktigt intressant. Tidiga insatser är så viktiga, särskilt för barn som redan i lågstadiet har det kämpigt med läsningen.

"När vi lär oss mer, växer vi – både som människor och som samhälle."

Det känns alltid bra att fylla på med ny kunskap – och att få känna att man inte är ensam i det man brinner för. Så även om veckan är späckad, känns det ändå som att något riktigt värdefullt väntar där framme.

Till helgen fortsätter det med möten – både lördag och söndag. Tur att de också sker via Zoom, det gör det lite lättare att orka med. Dyslexiförbundet Andor håller i båda, och det ena är en distriktsutbildning jag verkligen ser fram emot. Det är så skönt att kunna delta hemifrån, utan att behöva lägga tid och energi på resor.

Så här ser min vecka ut – full, men meningsfull. Och faktiskt ganska rolig. Det är något speciellt med att vara en föreningsmänniska. Att få engagera sig, påverka, vara delaktig och göra skillnad – tillsammans.

Men... hemma väntar en annan sorts kamp – Telenor. Har du också varit med om det där när man kontaktar kundtjänst flera gånger och får olika svar varje gång?

En säger att allt är inkopplat. Nästa säger att det inte är det. Jag testade – det fungerade inte. Ringde igen och fick ett helt nytt besked. Det blir både förvirrande och frustrerande. 

Ett barn som läser i vårsolen

---

Vårkänslor och framtidsplaner

Nu börjar våren verkligen komma – luften blir varmare och härligare. Man känner det i hela kroppen, hur ljuset gör skillnad! Samtidigt märker jag redan av min astma. Det är mycket i luften som påverkar mig.

Jag tänker också mycket på ungdomarna i nian. Det är en tuff tid för många just nu. I morgon och på fredag är det nationella prov i engelska, och innan påsklovet har de NO-prov. Jag tänker särskilt på dem som kämpar med läsförståelse, hörförståelse och skrivande. Många har inte med sig ett rikt ordförråd i "bagaget", och det gör det ännu svårare.
Till alla föräldrar där ute – försök att prata mycket med era barn, ställ frågor, lyssna och locka dem att börja läsa, även lite i taget. Det ger så mycket mer än man tror! Ord är som verktyg – ju fler man har, desto bättre rustad är man.
Samtidigt väcker våren en längtan efter att planera framåt. Det känns som en nystart på något sätt. Jag tänker mycket på vad jag vill hinna med innan sommaren – kanske rensa bland saker, fixa lite i stugan eller bara ta vara på de där små stunderna av sol och stillhet.

Nu är det bara två veckor kvar till semestern – det ska bli härligt! Jag ser fram emot att umgås med vänner, andas ut lite och kanske äntligen boka tid hos frisören. Man får ta vara på ledigheten medan man har den.
Hur påverkas du av våren? Känner du också att det händer något inombords?

Måndagstankar – lite kaos i kanten

 

Det blev lite kaos igår kväll – jag fick liksom inte riktigt plockat ihop mig, vilket jag upptäckte senare. Ibland känns det som att hjärnan springer åt ett håll och kroppen åt ett annat. Man tror att man har koll, men så står man där med ett "oj då" i handen.

Hela helgen har varit så himla fin. Det är något speciellt med att bara få vara tillsammans – inga stora planer, bara det där lilla: att äta ihop, småfixa med grejer, skratta åt något man ser på tv eller bara sitta tysta med varsin kopp kaffe. Sådant som liksom värmer hela vägen in.

Men nu är det måndag igen, och allt är i alla fall klart med insticket. Vi har skickat in det, och nu håller jag tummarna för att vi får bidrag. Man vet ju aldrig, men jag tycker vi gjort ett bra jobb. Hoppas att någon annan ser det också.

Och så denna klocka… den som ringer så bestämt efter frukost. Det är som att den inte har någon känsla för hur trött man faktiskt är. Den bara: "Upp nu, iväg!" Så jag masade mig iväg till bussen, med kaffe i kroppen men hjärnan var kvar hemma i sängen.

Plötsligt, mitt i allt, slår det mig: jag har inte jobbnyckeln! Jag hade ju bytt jacka – vinterjackan kändes för tung, så jag tog den där lättare vårjackan istället. Och nyckeln… ja, den låg kvar i innerfickan på vinterjackan hemma. Typiskt mig. Så det blev till att ringa och lösa det, och ja… jag tror det ordnade sig till slut. 😅

Lite nervös är jag också – ska tillbaka till tandläkaren idag. Det är inte så att jag har tandläkarskräck, men jag gillar inte känslan av att ligga där med lampan i ögonen och någon som petar runt i munnen. Vi får se hur det går.

Nu ska jag försöka landa lite, dricka upp mitt kaffe och börja arbeta. Måndagar är som de är – men jag försöker tänka att det ändå är en ny chans att börja om. Och vem vet, det kanske blir en riktigt bra vecka.

När tiden inte är värd något – en tandläkarupplevelse jag helst vill glömma

Blev jag riktigt bestört av ett besök hos tandvården. Eller ja, det blev ju inget besök – men ändå tog det av min tid, energi och ledighet.

Jag hade tagit ledigt från jobbet för att fixa en tand, något jag verkligen behövde göra. Det är inte alltid lätt att få ihop tiden när man jobbar heltid, så jag hade planerat och bokat den här tiden i god tid. Väl på plats satte jag mig i väntrummet. Och väntade.

5 minuter.
10 minuter.
15 minuter.
20 minuter.
Nästan 25 minuter gick – utan att någon kom ut och sa något. Inget meddelande om att tandläkaren var sen. Inget “hej, vi är ledsna för förseningen”. Bara tystnad. Jag började känna mig osynlig.

Till slut gick jag till kassan. De sa bara kort att tandläkaren var försenad – och försökte lite nonchalant rycka på axlarna åt det. Inget beklagande, ingen förklaring, ingen respekt för att jag hade tagit mig tid, ställt om min dag och kommit dit i god tro.

Jag valde att avboka tiden. För hur mycket ska man behöva tåla? Jag kände mig både lurad och förbannad. Det kändes som att de tjuvat min tid – tid jag aldrig får tillbaka. Och dessutom en ledig dag som jag kunnat använda till något annat, något som faktiskt gör nytta eller ger mig återhämtning.

Det är lätt att känna sig liten i såna här situationer. Som om ens tid inte är värd något. Men det är den. Min tid är värdefull. Din också. Och när vården – oavsett om det är tandvård eller något annat – inte visar respekt för det, då blir det svårt att känna förtroende.

Nästa gång hoppas jag på bättre bemötande. Och framför allt – en påminnelse till mig själv att stå upp för den tid jag faktiskt har rätt till.