Söndagar och längtan efter äkthet

 Söndagar och längtan efter äkthet

Det är något särskilt med söndagar. Tempot saktar ner, ljuden dämpas och tankarna får mer utrymme. Kanske är det just därför söndagar får mig att längta efter mer äkthet och mindre oväsen. När veckan har varit fylld av intryck, åsikter och ständiga uppdateringar känns behovet av stillhet starkare än någonsin.

Söndagen blir som en spegel. Den visar vad som verkligen betyder något när allt annat skalas bort. En kopp kaffe som får ta sin tid, en promenad utan mål, eller bara tystnaden i ett rum. Det är i de stunderna jag inser hur trött jag kan bli på allt som känns påklistrat eller högljutt – sådant som tar mer energi än det ger.

När jag delade de här tankarna möttes jag av kommentarer som träffade rakt i känslan. Ord om längtan efter mer äkthet, om behovet av lugn och om att vilja bort från oväsen och brus. Det var något fint i att inse att den här känslan delas av fler. Att vi är många som på söndagar – och kanske oftare än så – vill stänga av lite av världen för att höra oss själva bättre.

Äkthet behöver inte vara stort eller perfekt. Den finns ofta i det enkla och ärliga. I samtal som inte måste imponera, i tankar som får vara ofiltrerade och i pauser där inget behöver produceras. Söndagar påminner mig om att det är okej att kliva åt sidan, att inte delta i allt och att välja lugn framför brus.

När en ny vecka närmar sig försöker jag ta med mig just den känslan. Mindre oväsen, mer närvaro. Mindre krav, mer äkthet. Om söndagen kan få vara en påminnelse om det, då har den gjort sitt jobb.

Hur brukar du känna på söndagar? 🌿

När är julfridens slut? Det blir inte som en vanlig jul i år

 När är julfridens slut? Det blir inte som en vanlig jul i år

---

När är julfridens slut? Det blir inte som en vanlig jul i år

Jag undrar ibland när julfriden egentligen tar slut. För mig känns det som att den i år aldrig riktigt infann sig. Den här julen blir inte som vanligt, och kanske är det just de små sakerna som gör att känslan saknas.

Ett exempel är Wasa julknäcke. Jag har pratat med flera personer runtomkring mig som har ätit det i flera år. I år är vi många som reagerat på samma sak: smaken. Det smakar mest vetemjöl, och den där tydliga julkryddan som brukar ge känslan av jul finns inte där alls.

Det kan låta som en liten sak, men traditioner sitter ofta i smaker och dofter. När de förändras försvinner också en del av tryggheten och igenkänningen. Kanske är det därför julen i år känns annorlunda – inte sämre nödvändigtvis, men inte som den brukar.

Kanske är det också en påminnelse om att tider förändras, och att julfrid inte alltid kommer färdigförpackad. Ibland får man skapa den själv, även om knäcket inte smakar som förr.

---

Mellan juldag och annandag

---

Mellan juldag och annandag

Juldag och annandag ligger tätt intill varandra i kalendern, men skiljer sig tydligt i tempo och känsla. Juldagen bär ofta på en stillhet som märks både i rörelser och ljud, medan annandagen försiktigt signalerar en återgång mot vardagens rytm.

På juldagen gick promenaden till köpcentrumet. De flesta verksamheter höll stängt, med undantag för mataffären som hade öppet. Tidigare var denna dag helt fri från handel. Det gav platsen en ovanlig karaktär. Lokaler som annars präglas av aktivitet och kommers stod tysta, och de offentliga ytorna fungerade mer som passager än som mål. Tempot var lågt, intrycken få och rörelsen dämpad, vilket skapade en lugn och avskalad upplevelse av rummet.

Promenaden blev sammanlagt fem kilometer och upplevdes som avkopplande. Under dagen sågs den svenska kriminalserien Sanningen. Serien kretsar kring arbetet med kalla fall, där Iris Broman leder en nybildad grupp i Malmö. Berättelsen är lågmäld och metodisk, med fokus på utredningsprocessen och på hur brott fortsätter att påverka människor långt efter att de formellt avslutats.

Annandagen fortsätter denna förskjutning. För vissa innebär den fortfarande vila, för andra är det en vanlig arbetsdag. Samhällets rytm är ojämn, och kontrasten mellan paus och vardag blir tydligare just under dessa mellandagar. Skillnader i livsvillkor och möjligheten till återhämtning framträder mer tydligt när tempot varierar så markant.

Även annandagen tillbringas delvis på köpcentrumet. Då har annandagsrean inletts och fler verksamheter har öppnat igen. Ljudnivån är högre, rörelsen mer intensiv och tempot påtagligt snabbare än dagen innan. Platsen har återgått till sin vanliga funktion, med konsumtion och flöde i centrum.

Måltiden denna dag består av fläskfilé och klyftpotatis – enkel och vardagsnära mat som ytterligare markerar övergången från helg till normalitet.

Helgdagarna runt jul synliggör hur starka strukturer styr rörelse, tillgänglighet och förväntningar i samhället. När tempot sänks skapas både utrymme och tomrum. Annandagen blir därmed inte enbart en fortsättning på julen, utan också en tydlig påminnelse om behovet av balans mellan aktivitet och återhämtning.

---

Kommentarerna som blev ett kvitto

Kommentarerna som blev ett kvitto

Antalet kommentarer överstiger 15 000. De är inte alltid knutna till ett specifikt inlägg, men sammantaget utgör de ett omfattande material som går att analysera över tid.

Vid en genomgång av kommentarer från inlägg publicerade under flera år framträder ett återkommande mönster. Oavsett ämne, infallsvinkel eller samhällsfråga finns ett konsekvent gensvar från läsarna. Kommentarerna visar att innehållet väcker igenkänning och att många upplever ett behov av att dela egna erfarenheter.

I detta sammanhang fungerar kommentarerna som en form av återkoppling. De visar att frågor om läs- och skrivsvårigheter, tillgänglighet och skolans strukturella brister inte är enskilda företeelser. De återkommer i olika sammanhang och bekräftas av personer med varierande bakgrund.

Tonen i kommentarerna är genomgående konstruktiv. Många beskriver hinder inom utbildning och arbetsliv, andra pekar på bristande förståelse eller otillräckliga stödinsatser. Samtidigt uttrycks ett tydligt värde i att dessa frågor synliggörs och ges utrymme för diskussion.

Sett som helhet bildar kommentarerna ett parallellt innehåll till blogginläggen. De kompletterar texterna genom att synliggöra bredden av erfarenheter och visa hur strukturella problem påverkar fler än den som skriver. Kommentarerna speglar ett samhälle där tillgänglighet fortfarande är ojämnt fördelad, men där behovet av förändring är tydligt.

Av detta framgår att blogginläggen inte fungerar isolerat. De är en del av ett pågående samtal som utvecklas över tid och som upprätthålls genom återkommande respons från läsare.

I denna helhet blir kommentarerna ett tydligt kvitto på bloggens relevans.

Det finns fortfarande ljus i tunneln. När någon tar sig tid att önska god jul påminns man om att det också finns omtanke och respekt. Det är värdefullt, liksom att det finns bloggar som fortsätter att skriva och lyfta viktiga frågor i det offentliga samtalet.

---

Julaftonen – när traditioner förändras men minnen består

risgröt

julmorgon hemgjord julköttbullar och rödbetssallader

---

Julaftonen

Det är julaftons morgon. Dagen börjar stillsamt och tankarna vandrar bakåt i tiden. Minnen från barndomen träder fram, sådana som dröjer sig kvar även när åren har gått. Jag minns mamma och styvpappa, och den djupa tallriken med motiv av jultomtar som äter gröt. Den togs fram varje jul. I tallriken låg godiset, och ofta även julkläder som hörde julafton till. Det var en återkommande tradition, något välbekant och förutsägbart.

Julen firades tillsammans med mormor och morfar. Samma plats, samma ordning, samma känsla år efter år. Traditionerna skapade trygghet och struktur, och julafton såg likadan ut varje gång. Eftersom jag hade namnsdag på julafton fick jag enligt tradition en särskild jultallrik. Det gav dagen en extra betydelse och band samman högtiden med något personligt, men samtidigt självklart.

Nu är det annorlunda. Tiden har förändrat mycket, och julen ser inte längre ut som den gjorde då. I år firas den tillsammans med en vän. Det är enklare, stillsammare och utan de gamla traditionerna. Det blir inte som förr. Men minnena finns kvar, och julafton bär fortfarande sin egen betydelse, även när formen har förändrats.

I år finns en enkel pysselkruka som föreställer en gris. Krukan köptes på en loppis i somras och väcker ett varmt minne av morfar, som brukade köpa sådant till jul. Blomman är en gåva från min inneboende, och krukan har nu kommit till användning. Adventsljusstakar och en liten julgran finns i rummet. Det är en enkel jul, men den betyder ändå mycket.

---

Julbordet som nästan gick fel

---

Julbordet som nästan gick fel

För många år sedan inträffade ett misstag i samband med förberedelserna av ett julbord. Det var dagen före julafton och flera rätter skulle lagas efter recept. Vid den tiden var det svårt att tolka receptens måttangivelser, särskilt skillnaden mellan deciliter och liter.

I ett av recepten angavs 1 deciliter vatten, men tolkningen blev 1 liter. Skillnaden mellan förkortningarna dl och l är liten i text, men stor i praktiken. Resultatet blev att smeten fick fel konsistens och att mängden blev betydligt större än avsett. Köttbullarna blev därför mer som en köttlimpa, och julköttbullarna uteblev.

Händelsen visar hur bristande tillgänglighet i recept kan få konkreta konsekvenser. Mått anges ofta med förkortningar och siffror som förutsätter god läsförmåga och vana vid matematiska proportioner. För personer med läs- och skrivsvårigheter kan detta skapa osäkerhet och öka risken för fel, särskilt i stressade situationer som inför högtider.

I dag finns större kunskap och bättre strategier för att tolka recept och måttangivelser. När recepten följs steg för steg och måtten är tydliga blir resultatet som tänkt. julköttbullarna blev i år lyckade, och på julbordet fanns även Janssons frestelse och mjukpeppakaka.

Allt blev färdigt i tid och kvällen blev lugn och trevlig.

Exemplet visar att små detaljer i utformningen av recept kan ha stor betydelse. Tydligare mått, färre förkortningar och mer tillgänglig information kan göra matlagning mer inkluderande för fler.

---

Julen – när tillgänglighet blir extra synlig

Julen – när tillgänglighet blir extra synlig

Två dagar kvar till julafton

Julen beskrivs ofta som en tid för gemenskap, värme och traditioner. Samtidigt är det också en period då samhällets bristande tillgänglighet blir särskilt tydlig. December fylls av texter som ska läsas, instruktioner som ska följas, bokningar som ska göras och förväntningar som ska tolkas. För personer med läs- och skrivsvårigheter blir denna period sällan en paus – snarare tvärtom.

Julkort, mejl, reseinformation, digitala bekräftelser och täta textbaserade meddelanden är självklara inslag i december. Allt detta bygger på antagandet att alla snabbt och obehindrat kan ta till sig text. När det inte stämmer uppstår ett utanförskap som ofta blir osynligt för omgivningen.

Ett återkommande problem är texter som inte håller sig till sitt ämne. Sidospår, otydlig struktur och onödig information gör det svårare att orientera sig i innehållet. För den som redan har svårt att sortera och bearbeta text skapas ett extra hinder. Att hålla sig till kärnämnet är därför inte bara en stilfråga – det är en fråga om tillgänglighet.

När fokus saknas förflyttas ansvaret till mottagaren, som själv måste tolka, välja ut och avgöra vad som är viktigt. I praktiken innebär det att många utestängs, inte på grund av bristande förmåga, utan på grund av hur informationen är utformad.

Samtidigt präglas julen av starka normer: hur man ska känna, hur man ska delta och hur man ska uttrycka sig. Den som behöver tydliga instruktioner, avgränsat innehåll och struktur riskerar att hamna utanför, trots att lösningarna ofta är både enkla och genomförbara.

Tillgänglighet handlar inte om särlösningar. Det handlar om ansvar. Tydligt språk, väl avgränsat innehåll och alternativa format gör skillnad – inte bara i skola och arbetsliv, utan i vardagliga situationer som blir extra synliga just i juletid.

Om julen ska vara inkluderande behöver vi börja med det mest grundläggande: att kommunicera så att fler kan vara med.

Fjärde advent – alla bär sin egen kamp

Fjärde advent

Det är fjärde advent och dags att packa för att resa bort. Därför känns det inte meningsfullt att plocka fram alla julsaker. Under den här månaden har jag inte varit hemma särskilt mycket i min lägenhet, och då får julen ta mindre plats. Alla år ser inte likadana ut, och ibland behöver vardagen få styra mer än traditionerna.

För den som känner mig är det ingen överraskning. Det finns perioder i livet då energin inte räcker till allt, och just nu är det en sådan tid. Kraven finns ofta där ändå – både uttalade och outtalade – men verkligheten ser inte alltid ut som förväntningarna.

Jag har ändå valt att behålla lite julkänsla. Julpynt på balkongen och en adventsstake i fönstret får räcka i år. Det behöver inte vara mer än så för att markera tiden, eller för att skapa ett lugn mitt i allt annat.

Ibland handlar det inte om att göra allt, utan om att göra det som är möjligt. Att välja bort är också ett val, och ibland ett nödvändigt sådant.

Och till den som tycker sig veta vem jag är eller hur jag borde leva: du vet inte hur min vardag ser ut. Jag kämpar varje dag. Ibland går det framåt, ibland blir det ett steg bakåt. Det är också en del av resan.

---