Tisdag – om att välja vad man svarar på

Tisdag – om att välja vad man svarar på

Jag gick upp klockan fem i morse. Satte på gröten, duschade och kollade bussen. Innan dagen ens hade börjat hade jag redan lagt energi på att leta information, läsa på och försöka förstå hur sådant som kallas ”smarta lösningar” faktiskt fungerar i praktiken.

Det visar sig snabbt att det som marknadsförs som smidigt och modernt ofta blir krångligt i verkligheten. Min bostadsrätt är trevlig på många sätt, men här har ansvaret sakta förskjutits. När systemen inte fungerar fullt ut förväntas vi boende lösa problemen själva. Är tunnorna fulla ska vi helt enkelt ta våra sopor och åka till återvinningen.

Där jag bor har vi soptunnor med taggar – ett system som bygger på uppkoppling, ofta via 2G- eller 3G-nät. Planerna på att fasa ut dessa nät har varit kända i flera år. Operatörerna påbörjade avvecklingen redan i början av 2020-talet, och Telia meddelade i mitten av 2024 att deras 2G-nät stängs senast i slutet av 2025. Det här är ingen nyhet. Ändå sitter vi nu med produkter som riskerar att sluta fungera inom kort.

När tunnorna är fulla återstår återvinningen. Samtidigt betalar vi höga avgifter och förväntas följa allt mer detaljerade regler kring sortering och avfall. Det jag har svårt att acceptera är inte systemen i sig, utan att tillverkarna har sålt in lösningar som bygger på teknik med ett känt bäst-före-datum – utan att ta ansvar för vad som händer därefter.

Vad händer med alla produkter som är beroende av 2G och 3G när näten släcks? Vem står för kostnaden när hårdvara som fortfarande fungerar blir obrukbar över en natt? Det känns som om tillverkarna lämnar både fastighetsägare och boende med problemet, medan de själva redan gått vidare till nästa ”uppkopplade” produkt.

Det här handlar inte bara om teknik. Det handlar om ansvar, hållbarhet och respekt för användaren. Att sälja lösningar utan en långsiktig plan är inte innovation – det är kortsiktighet förklädd till utveckling.

Samtidigt har jag påmint mig själv om något annat i dag: allt förtjänar inte ett svar. Alla ord kräver inte en reaktion.

I en värld där alla kan tycka, skriva och kommentera direkt blir det viktigt att välja sina strider. Att inte svara är ibland inte feghet, utan självrespekt. Energi är inte oändlig, och jag vill lägga min där den faktiskt gör skillnad.

Det finns samtal som öppnar, och samtal som bara vill provocera. Jag väljer de första. Inte för att jag saknar åsikter, utan för att jag vet vad de är värda.

Att välja tystnad kan vara ett aktivt beslut. Ett sätt att stå fast utan att slitas sönder. Det betyder inte att jag backar – det betyder att jag prioriterar.

I dag väljer jag lugn. I morgon kanske kamp. Tillverkarna borde vara redo för båda.

---

Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser

---

Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser

Måndagen är här. En ny vecka, nya möjligheter – men också samma ansvar som tidigare. För mig handlar starten på veckan ofta om att landa i vad som är viktigt, och vad jag faktiskt kan påverka.

Alla samtal är inte meningsfulla. Alla åsikter är inte värda samma utrymme. Det betyder inte att oliktänkande är ett problem, utan att sättet vi kommunicerar på spelar roll. Respekt är ingen bonus – det är grunden.

Att stå upp för sig själv är inte att vara svår eller känslig. Det är att ta ansvar för sin egen energi och sitt välmående. Jag tror inte på att tolerera personliga påhopp i yttrandefrihetens namn. Yttrandefrihet handlar om att få uttrycka åsikter – inte om rätten att kränka.

Den här veckan väljer jag fokus. Fokus på det som bygger, inte bryter ner. På sådant som skapar förståelse, inte misstolkningar. På samtal där sakfrågor får ta plats, inte personangrepp.

Återhämtning är inte ett avbrott från livet. Det är en del av det. Och ibland är det just genom tydliga gränser som vi kan fortsätta vara öppna, engagerade och närvarande.

Jag går in i den här veckan med lugn, tydlighet och respekt – både för mig själv och för andra.

Vi hörs vidare.

/ GULLAN

---

Söndagstankar – om respekt, återhämtning och att stå upp för sig själv

Söndagstankar

Söndagen är här. En dag för lugnare tempo, eftertanke och återhämtning inför en ny vecka. Att stanna upp ibland är nödvändigt – inte som en paus från ansvar, utan för att orka ta ansvar.

Den här veckan har till stor del handlat om att lyfta orättvisor och brister i samhället. När sådant tas upp väcker det reaktioner. Vissa lyssnar, andra väljer att inte göra det. Men att något upplevs som obekvämt betyder inte att det är fel att prata om. Det handlar inte om gnäll, utan om verkliga problem som påverkar människors vardag.

Efter förra bloggen fick jag kommentarer som var personliga och nedlåtande. De handlade inte om innehållet, utan om att försöka förminska mig som person. Jag vill vara tydlig: det är inte konstruktiv kritik, och det bidrar inte till någon lösning.

Att ta tid för sig själv, att ibland vara i sin egen bubbla eller att sminka sig, är för mig en del av självvård. Det är inget tecken på tomhet eller brist på engagemang. Tvärtom är återhämtning en förutsättning för att orka stå upp för andra och fortsätta vara engagerad.

När det gäller smink vill jag också förklara varför jag delar detta öppet. Jag lever med Rosacea (ROH), en hudsjukdom som gör huden röd, känslig och reaktiv. Alla produkter fungerar inte, och fel val kan förvärra besvären. Därför är det viktigt att vi som har Rosacea delar med oss av vilka produkter vi använder och vad som faktiskt fungerar för oss. Den kunskapen kan vara till stor hjälp för andra i samma situation.

Att visa sminkrutiner och vardag handlar inte om ytlighet. Det handlar om igenkänning, stöd och om att minska känslan av ensamhet. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att slippa obehag eller onödiga hudreaktioner, då är det värt att dela.

Tillgänglighet, säkerhet och respekt är grundläggande rättigheter. När de inte fungerar måste det få sägas. Jag tänker särskilt på dem som inte alltid har möjlighet eller kraft att själva göra sin röst hörd.

Jag kommer att fortsätta skriva och säga ifrån när något är fel. Inte för att provocera, utan för att förändring kräver att någon vågar peka på problemen.

Söndagen ger också utrymme för hopp. Ord spelar roll. Samtal spelar roll. Att inte vara tyst spelar roll.

Nu tar jag med mig lugnet in i en ny vecka – med både engagemang och omtanke om mig själv.

härlig söndag ut på en promenad 

Tillägg:
Jag vill även lyfta en praktisk fråga kring kommentarsfältet. När kommentarer innehåller personliga påhopp eller påståenden som inte hör till inläggets innehåll kräver det mycket tid, ork och energi att hantera. Den energin vill jag i första hand lägga på att skriva och dela sådant som är meningsfullt.

Om kommentarsfältet fortsätter att användas på detta sätt under den kommande veckan kommer jag därför att överväga att stänga kommentarsfunktionen. Bloggen är tänkt som en plats för respektfullt utbyte och sakliga samtal.

Ta hand om er 🤍
Vi hörs snart igen.
/ dyslexi

Veckan som gick

---

Veckan som gick

Nu väntar helgen, och med den ett lite lugnare tempo. Förhoppningen är att få ladda batterierna, hämta inspiration och kanske bara få vara en stund – utan krav, utan måsten. Ibland är det precis det man behöver för att orka vidare.

Den här veckan har jag reflekterat mycket över orättvisor i samhället. Tack vare att jag har lyft fram sådant som inte fungerar har vissa delar faktiskt blivit hörda och åtgärdade. Andra delar har man tyvärr valt att ignorera. Men även det säger något. Det har ändå haft effekt – det har gett mig ännu mer motivation att fortsätta skriva och filma.

Jag tänker särskilt på alla som har svårt att röra sig eller som av olika anledningar inte har samma möjligheter som andra. Vi måste bli bättre på att stötta varandra. Det handlar inte om att peka ut, utan om att ta ansvar. Jag vill inte höra påståenden om vem jag är eller vad andra tror att jag vill. Mitt fokus ligger på det som faktiskt drabbar människor i vardagen.

Vi har alla en skyldighet att reagera när något blir fel. När det blir galet. Och jag kommer att fortsätta uppmärksamma orättvisor – särskilt när de drabbar dem som redan har det tufft. Tystnad förändrar ingenting, men ord kan göra skillnad.

Vi hörs nästa vecka 🤍

När tillgänglighet saknas stängs människor ute - och det är inte okej

Först ska jag arbeta och sedan blir jag ledig över helgen, vilket ska bli skönt. Samtidigt behöver jag vara tydlig med en sak. Tillgänglighet handlar inte om bekvämlighet, utan om rätten att kunna leva ett vardagsliv på samma villkor som andra. När gångvägar inte plogas, när snövallar blockerar övergångsställen eller när busshållplatser inte går att använda, då hindras människor från att ta sig till mataffären, vården, arbetet eller kollektivtrafiken. Det här är inte teori, det är vardag.

För många innebär bristande tillgänglighet att man blir fast hemma, inte för att man vill utan för att samhället inte är anpassat. Att i det läget bli anklagad för att vara lat, besvärlig eller gnällig är inte bara fel utan djupt kränkande. Tillgänglighet är en rättighet. Enligt diskrimineringslagen räknas bristande tillgänglighet som diskriminering när samhället inte vidtar skäliga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta på lika villkor. Sverige har dessutom förbundit sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som slår fast rätten till tillgänglighet, självständighet och delaktighet i samhället. När dessa rättigheter inte uppfylls handlar det inte om åsikter, utan om ansvar och lag.

Jag kommer därför att ta upp detta i Funktionsrättsrådet och lämna in en klagan till snöröjningen. Inte för att peka ut enskilda personer, utan för att bristande tillgänglighet är ett strukturellt problem som får verkliga konsekvenser i människors liv. Att säga ifrån är inte att klaga, det är att stå upp för sina rättigheter. Om ingen reagerar när tillgängligheten brister blir problemen liggande, precis som snön. Jag upplever att det jag har påtalat den senaste tiden faktiskt har lett till förbättringar. Området där jag bor är nu plogat, vilket är bra, men problemen är inte helt lösta. Jag måste fortfarande ta omvägar och åka in till resecentrum för att byta, eftersom det inte går att ta sig över vissa platser.

Det här handlar inte om att klaga utan om rätten att kunna resa kollektivt, om tillgänglighet och om miljö. Till våren funderar jag på att skaffa en elcykel om det visar sig fungera, som ett sätt att bidra och hitta lösningar inom de ramar som finns. Men ansvaret för tillgängligheten kan aldrig läggas på individen ensam. Innan man dömer andra är det rimligt att först se till hur samhället faktiskt fungerar och för vem. Tillgänglighet är inte ett särintresse, det är en grundläggande förutsättning för ett inkluderande samhälle.

---

Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter

Det här handlar inte om bekvämlighet – det handlar om rättigheter. Nu behöver detta sägas tydligt: att påtala brister i samhället är inte ett tecken på lathet, svaghet eller bekvämlighet. Det är ett uttryck för ansvar, medborgarskap och självrespekt.

Kritik förminskas i dag alltför ofta. Har man synpunkter anses man vara besvärlig, och säger man ifrån beskrivs man som känslostyrd. Men att reagera på risker och brister är inte ett problem – problemet uppstår när dessa risker ignoreras.

Jag har rätt att kunna röra mig i det offentliga rummet utan att utsättas för onödiga faror. Att kunna gå över en väg utan att riskera att bli överkörd är inte ett önskemål, utan en grundläggande fråga om trafiksäkerhet. Att inte behöva klättra över höga och hårda snöhögar är inte ”bekvämlighet”, utan en fråga om tillgänglighet och omsorgsplikt.

När ansvariga aktörer inte säkerställer framkomlighet och säkerhet rör det sig inte om små missar, utan om ett underlåtande av ansvar. Offentliga miljöer ska fungera för människor – inte tvärtom.

Det är dessutom oacceptabelt att bemöta saklig kritik med förminskande språk eller antaganden om individers intentioner. Att döma utan insyn i människors faktiska vardag är inte bara respektlöst, utan också oprofessionellt. Det tystar röster som har full rätt att höras.

Jag väljer att vara öppen. Jag väljer att säga ifrån. Jag vägrar acceptera ett samhällsklimat där legitima krav på säkerhet och värdighet avfärdas som personliga problem. Detta är inte ett känsloutbrott, utan ett ställningstagande – och det är fullt berättigat.

Små ljusglimtar i en tung morgon Att fortsätta, trots tröttheten

---

Sov ganska illa i natt. Det var en sådan där natt när tankarna aldrig riktigt vill stängas av. Jag vred och vände på mig, lyssnade på tystnaden och lät funderingarna komma och gå. När jag väl somnade kändes det som om jag knappt hunnit blunda innan väckarklockan ringde. Klockan var bara fem, och kroppen protesterade direkt. Jag snoozade flera gånger, som om jag på något sätt kunde förhandla med tiden och få några minuter till av vila.

Morgonen blev lite lättare när jag gjorde frukost. Jag hade förberett mannagrynspuddingen redan dagen innan, så det var skönt att bara värma den i mikron. Det gjorde att en sak blev mindre att stressa över. Det bästa med dagen hittills var utan tvekan mannagrynspuddingen med hallon. Jag tog god tid på mig och försökte njuta av stunden. Den smakade fantastiskt gott, och det var en sådan där liten sak som faktiskt gjorde mig glad. Små ögonblick av vardagslycka betyder mer än man tror, särskilt när resten av dagen känns tung.

Att ta sig till bussen var däremot kämpigt. Snön har vräkt ner under natten och allt kändes tungt och kallt. Vägarna var oplogade och jag kände en oro över om bussen ens skulle gå. Jag stod där och kollade To Go-appen om och om igen. Om bussen inte hade kommit hade jag varit tvungen att gå nästan en timme i snön, och bara tanken på det gjorde mig trött. När bussen till slut dök upp kände jag en stor lättnad, nästan som om jag vunnit något.

Hemvägen är inte plogad, så det går inte att ta sig över gatan där. Det hände likadant förra året. Därför måste jag åka in till resecentrum när jag ska åka hem. Den hållplatsen är inte tillgänglig under vinterhalvåret, eftersom de plogar den sidan som är cykelväg. Jag förstår verkligen inte varför de inte plogar båda trottoarerna.

Nu är det dags att börja jobba igen, sex veckor framåt. Det känns blandat. En del av mig känner motstånd och trötthet, medan en annan del försöker acceptera läget och ta det som det kommer. Jag vet att det inte alltid kommer att kännas lätt, men jag försöker påminna mig själv om att ta en dag i taget.

Ibland handlar det inte om att ha energi eller motivation, utan om att bara fortsätta ändå. Att skriva, att jobba, att kliva upp på morgonen – även när det känns tungt. Och kanske är det just i de där stunderna, mitt i tröttheten och tvivlet, som det betyder mest att inte ge upp.

När jag väl gick upp kände jag mig trött, både i kroppen och i huvudet. Ändå satte jag mig med texten. Jag sitter ofta länge och jobbar med mina inlägg – läser, lyssnar igenom, skriver om, rättar och tvivlar. Det kan ta flera timmar innan jag känner mig nöjd. Grammatiken är svår för mig, och jag fastnar ofta på ordval och stavning. Ibland känns det frustrerande, som om orden finns där inne men inte riktigt vill komma ut på rätt sätt.

Jag vet att om jag bara skulle lägga upp en text rakt av, utan att arbeta med den, så skulle många tycka att den är otydlig. Det är en tanke som gör mig osäker. Samtidigt är det precis därför jag är så tacksam över att ha AI som stöd. Det känns som en hjälpande hand – inte för att ta bort min röst, utan för att göra den tydligare. Tack vare den hjälpen vågar jag fortsätta skriva, dela med mig och inte ge upp.

---

En långhelg att bära med sig

---

Långhelgen lider mot sitt slut

Långhelgen går mot sitt slut, och jag ser tillbaka på gårdagen med stor värme. Jag bjöd hem en vän på middag, och vi fick en riktigt fin och mysig kväll tillsammans. Allt var lugnt och behagligt, fyllt av samtal, skratt och gemenskap runt matbordet.

På menyn stod en fläskfilélåda med krämig ostsås, serverad med hemmagjord potatisgratäng. Till efterrätt blev det pannacotta med ICA:s fruktkompott. Allt blev väldigt lyckat, och det kändes extra fint att få bjuda, laga mat och dela stunden med någon man tycker om. Sådana kvällar stannar kvar länge i hjärtat och ger energi långt efteråt.

Idag, på trettiondeafton, har jag min sista lediga dag. Vi började morgonen med nybakat bröd som vi bakade sent kvällen innan. Det blev en underbar frukost med varmt bröd och kaffe – sådär enkelt men ändå så mysigt. Sedan tog vi oss ut en stund och därefter hem igen, där vi lagade lunch i form av chili con carne med ris.

Jag stekte även pannkakor – tredje gången gillt för att få slut på ICA-mjölken, eftersom botten på förpackningen lätt går sönder och mjölken börjar läcka. Jag gjorde också i ordning frukost och förberedde bland annat mannagrynspudding med hallon.

Jag försöker verkligen ta tillvara på lugnet innan vardagen drar igång igen. Det känns skönt att få avsluta ledigheten med sådant som skapar ro i själen. Jag har lagat matlådor som räcker i två veckor, plockat fram kläder inför morgondagen och förberett det som går – små saker som gör stor skillnad när veckan väl tar fart.

Väckarklockan ringer redan klockan 05.00 på onsdag morgon, men istället för stress känner jag mig nöjd och tillfreds. Det är något särskilt med att få gå och lägga sig när allt är i ordning – med lugn i kroppen och en känsla av att ha gjort det bästa av både ledigheten och dagen.

Min blogg är en plats där jag delar med mig av mitt liv – precis som det är. Här skriver jag om vardagen och det som betyder något för mig, om hur det är att leva med dyslexi och rosacea (ROH), och hur dessa påverkar både stora och små delar av livet. Jag delar också med mig av bilträffar och gemenskapen kring dem, samt min kärlek till matlagning, middagar och bakning.

Bloggen är personlig, ärlig och jordnära, och jag hoppas att den kan kännas både igenkännande och inspirerande. Är du nyfiken på mitt liv och vill följa med i både stort och smått, då är du varmt välkommen att följa min blogg.

---