När fungerande teknik stängs av – vem bär ansvaret?

God morgon. Julledigheten närmar sig, med fem arbetsdagar kvar. Inför den vill jag lyfta en fråga som förtjänar uppmärksamhet.

Vad innebär det när en produkt som kostat över 10 000 kronor fortfarande fungerar rent tekniskt, men förlorar avgörande funktioner på grund av mjukvarubeslut? För vissa handlar detta inte om bekvämlighet, utan om hälsa. I hem där exempelvis astma påverkar vardagen kan automatiserad och regelbunden städning vara ett viktigt stöd som minskar risken för allvarliga försämringar.

Detta är inte ett isolerat problem, utan ett samhällsproblem. Fungerande teknik görs obrukbar genom mjukvaruberoende och affärsbeslut, trots att den fysiska produkten har lång livslängd kvar. Frågan rör hållbarhet, producentansvar och tillgänglighet – inte personlig bekvämlighet eller ovilja att utföra vardagliga sysslor.

När tillverkare, som i detta fall Neato, väljer att avveckla smarta funktioner och tjänster som produkten är beroende av, förändras förutsättningarna helt för användaren. Appar och molntjänster som varit centrala för produktens funktion släcks ned, trots att hårdvaran fortfarande fungerar.

För den som inte befinner sig i en sådan situation kan detta vara svårt att förstå. Men det förändrar inte faktum: när styrningen flyttas från apparaten till en app som tillverkaren när som helst kan avveckla, förlorar användaren kontrollen. Det är där problemet uppstår.

Teknik som görs nödvändig i vardag och hälsa måste också vara långsiktig och tillförlitlig. Annars riskerar digitaliseringen att skapa nya hinder, snarare än att undanröja befintliga.

---

2025 efter Neato: När appar styr bort fungerande hjälpmedel

2025 efter Neato: När appar styr bort fungerande hjälpmedel

Det är söndag och dags att åka hem efter att ha hjälpt en vän. Tröttheten handlar inte enbart om fysisk utmattning, utan också om en växande frustration över den teknik som omger oss. Många produkter marknadsförs som lösningar som ska förenkla vardagen, men visar sig i praktiken ha en begränsad livslängd.

Ofta är det inte själva apparaten som slutar fungera, utan den tillhörande appen. När tillverkaren upphör med uppdateringar eller support försvinner centrala funktioner, trots att produkten i sig fortfarande är fullt användbar. När appen läggs ned nu, 2025, försvinner funktioner trots att produkten fortfarande fungerar. Resultatet blir att fungerande teknik görs obrukbar genom mjukvaruberoende snarare än tekniska fel.

Robotdammsugare från Neato är ett tydligt exempel. För många fungerar de som ett viktigt hjälpmedel, särskilt i hem där fukt och damm påverkar inomhusmiljön. Den här har varit en mycket bra produkt. För personer med astma, som inte tål fukt och damm, har den varit ett viktigt hjälpmedel. För personer med astma kan regelbunden och automatiserad städning minska besvär och bidra till förbättrad livskvalitet. När tekniken fungerar fyller den ett reellt och konkret behov.

Just därför väcker utvecklingen oro när grundläggande funktioner görs helt beroende av externa tjänster och appar. När styrningen flyttas från själva apparaten till mjukvara och serviceplattformar riskerar användaren att förlora kontrollen. Hjälpmedel som fungerar fysiskt kan begränsas eller sluta fungera, inte på grund av slitage, utan till följd av affärsbeslut.

Det är i detta sammanhang som bitterheten växer fram. Den handlar inte om motstånd mot teknik eller utveckling i sig, utan om återkommande erfarenheter av att system utformas utan hänsyn till långsiktiga behov. När användaren gång på gång tvingas anpassa sig till lösningar som tas bort, förändras eller stängs ned, skapas en känsla av maktlöshet. Bitterheten blir ett resultat av att beroendet ökar, samtidigt som kontrollen minskar.

I grunden handlar detta om ansvar. När teknik görs nödvändig för vardag och hälsa måste den också vara långsiktig, tillförlitlig och möjlig att använda utan beroende av tillfälliga tjänster. Annars riskerar det som marknadsförs som smarta lösningar att i stället bli ännu ett hinder.

Varför ska användaren tvingas lägga tiotusentals kronor på en ny produkt, när den gamla fortfarande fungerar fullt ut – men görs obrukbar av en app, en tjänst eller ett affärsbeslut?

När mjukvara och appar används för att göra fullt fungerande produkter obrukbara handlar det inte om teknik, utan om bristande ansvar, konsumentskydd och tillgänglighet – och det måste regleras.

---

När helgen stillnar

 Ännu en helg

Det är lördag, och tankarna dröjer sig kvar vid gårdagen.

Helgen har varit fylld av många extra timmar och en fin spridning av sång. Besöken på företag och sjukhem gav musiken utrymme att landa i miljöer som annars ofta är stillsamma. I mötena uppstår något särskilt – igenkänning, närvaro och värme. Blickar som bär minnen, och små ögonblick av stilla glädje. Sången blir ett gemensamt språk när orden inte riktigt räcker till.

Samtidigt påminde kroppen om sina gränser. Luften var tung och svår, och andningen påverkades direkt. Astman gjorde sig påmind, och det krävdes både ordinarie och akuta mediciner för att få viss lindring. Natten blev orolig, sömnen lätt, och kroppen fortsatte arbeta när den egentligen behövde vila.

Det är i sådana stunder balansen blir tydlig – mellan viljan att ge och behovet av att ta hand om sig själv. Mycket ryms samtidigt, både det som bär och det som tar kraft.

Nu återstår några dagar till nästa steg. På onsdag väntar julkonsert, med förberedelser som fortsätter i lugn takt. Repetitioner, planering och att varsamt samla den energi som finns. Musiken finns där som en stadig följeslagare, även när tempot behöver sänkas.

Och bortom allt detta finns en stilla längtan efter ledighet. Tid för återhämtning, för vila utan krav. Kanske en bra ljudbok, en stund av ro, och utrymme att bara vara.

Allt får ta sin tid.

Tillgänglighet är en samhällsstruktur – inte ett tillval

---

Kollektivtrafik: hur nybyggda hållplatser blir fel

Igår gick jag av vid en ny hållplats. Jag såg gångvägen, men mellan mig och den fanns ett djupt dike. I stället fick jag gå ute vid vägkanten, där trafiken kör fort och där situationen känns både osäker och olämplig. Det är ett tydligt exempel på hur bristande tillgänglighet skapar risker och försvårar något så grundläggande som att ta sig från en hållplats till en gångväg.

Tillgänglighet är en av de mest grundläggande byggstenarna i ett modernt samhälle. Ändå behandlas den ofta som något som kan läggas till i efterhand, som en praktisk detalj i stället för en central princip. När samhällets strukturer inte utformas med tillgänglighet i fokus påverkar det människors möjligheter att delta fullt ut i vardagen.

Tillgänglighet gäller allt från kollektivtrafik och offentliga byggnader till digitala tjänster, myndighetskontakter och utbildning. Det räcker inte att en lösning ”fungerar för de flesta”. Den måste fungera för så många som möjligt – oavsett förutsättningar, språk, funktion eller erfarenhet.

Bristande tillgänglighet leder till:

• felaktiga beslut när information är otydlig eller svåråtkomlig

• längre handläggningstider och ökad stress

• minskat förtroende för samhällsfunktioner

• större risk att människor hamnar utanför viktiga delar av samhället

När någon uppmärksammar dessa problem är det en viktig del av förbättringsarbetet. Det handlar inte om personen – det handlar om strukturen. En fungerande samhällsmodell kräver att brister synliggörs, inte tystas.

Tillgänglighet är inte en fråga om bekvämlighet. Det är en fråga om rättigheter, likvärdighet och delaktighet.

Nu får ni ha en trevlig fredag. Jag ska ut och lussa på vårdhem och företag – och det är roligt att få vara med de duktiga musikeleverna.

---

Det här handlar om tillgänglighet – inte om personer

---

Det här handlar om tillgänglighet – inte om personer

Detta handlar inte om enskilda personer utan om tillgängligheten i samhället. När någon påtalar brister i tillgängligheten är det viktigt att hålla diskussionen saklig. Att rikta kritik mot den som lyfter problemet är inte bara irrelevant – det försvårar också möjligheten att förbättra situationen.

När frågor om tillgänglighet tas upp hamnar diskussionen ofta fel. I stället för att bemöta det som faktiskt beskrivs, riktas kommentarer mot personen som gör inlägget. Detta är både osakligt och kontraproduktivt. Problem med tillgänglighet uppstår inte på grund av en individ, utan på grund av hur samhällets strukturer, miljöer och system är utformade.

Tillgänglighet innebär att människor ska kunna förflytta sig tryggt, enkelt och effektivt i det offentliga rummet. När miljöer, skyltning och information inte är tydliga får det konsekvenser:

• Resor tar längre tid än nödvändigt.

• Personer hamnar fel eller missar hållplatser.

• Onödiga risker uppstår i exempelvis trappor, under gång eller vid byten.

• Människor blir beroende av andra för att klara situationer som borde vara självklara att hantera.

Dessa följder beror inte på den enskilde resenären, utan på brister i systemet. Därför är det sakligt riktigare att diskutera hur kollektivtrafiken och offentliga miljöer är utformade än att kritisera den som uppmärksammar problemen.

I kollektivtrafiken innebär tillgänglighet bland annat:

• Tydlig och konsekvent information om bussar, tåg och spårvagnar.

• Lättbegriplig skyltning, även för personer med läs- och skrivsvårigheter eller andra kognitiva utmaningar.

• Logiska resvägar och förutsägbara byten.

• Trygga och anpassade miljöer som inte utsätter resenärer för onödiga hinder eller risker.

När dessa delar inte fungerar drabbar det många olika grupper i samhället – inte bara den som råkar beskriva sin upplevelse. Att göra situationen personlig missar därför syftet helt.

Det centrala är att tillgänglighet är en samhällsfråga. Den påverkar hur väl människor kan delta i arbetsliv, utbildning och vardag. Den påverkar trygghet, självständighet och delaktighet.

Därför bör diskussionen handla om hur tillgängligheten kan förbättras – inte om personen som lyfter problemet.

---

Mörka skyltar och otrygga tunnlar – en fråga om ansvar

---

God morgon!
Rätt eller fel – olika saker i samhället kan uppfattas på olika sätt, och personer kan ha olika upplevelser av dem. När jag lyfter brister handlar det inte om att gnälla, utan om att beskriva problem som faktiskt påverkar människors vardag.

I år har jag påpekat för både Västtrafik och Göteborgs stad att skyltarna i kollektivtrafiken visserligen finns, men ofta är så dåligt belysta att de knappt går att läsa. För vissa spelar det kanske ingen roll, men för många av oss som behöver tydlig och tillgänglig information blir det ett hinder – varje dag.

Det gäller inte bara skyltar. Kollektivtrafiken ropar heller inte alltid ut hållplatserna, och när skyltarna saknas eller är mörka blir det extra svårt. Om man befinner sig på en okänd plats är det lätt att missa var man ska gå av och därmed riskera att hamna fel. Det skapar onödig stress i en situation som borde vara enkel.

Det gäller särskilt de gångtunnlar som ska vara trygga passager mellan hållplatser, bostadsområden och tågstationer. Men hur tryggt känns det egentligen att gå in i en tunnel där belysningen är svag eller obefintlig? Hur många trivs med att kliva in i ett mörkt utrymme en kväll när man bara vill ta sig hem?

Tillgänglighet handlar inte bara om ramper och hissar. Det handlar också om ljus, skyltning, orienterbarhet och en känsla av trygghet. När samhället brister i det lägger man över ansvaret på individen – ”du får anpassa dig”. Men tillgänglighet ska inte vara något man ber om, utan något som ska finnas från början.

Så nej, jag gnäller inte. Jag vill bara att kollektivtrafiken och våra gator ska fungera för alla.

---

När veckan får sjunka in

---

Söndag kväll – en stilla reflektion

Det har varit skönt att få en dag utan stress. Ingen resa som tagit all energi, bara tid att andas ut och samla nya krafter. Samtidigt hoppas jag att Västtrafik kan förbättra sig, för oron de skapar hänger kvar längre än den borde. I fredags stod jag på en ny plats, med dåligt ljud och en monitor som inte fungerade. Det blev likadant på vägen hem, och för mig är sådant extra utmanande.

Då känns det tryggt att veta att det finns vänner som stöttar, ibland bara genom ett telefonsamtal. Det betyder mer än de kanske förstår. Alla bär vi på våra egna svårigheter, och det är inte alltid synligt varför vissa saker blir så stora. Därför hoppas jag på lite förståelse för det jag skriver om och hur jag uttrycker mig.

Nästa vecka väntar full fart igen. Våra elever ska ut med luciatåget, besöka företag och vården och sprida ljus, precis som de har gjort i flera år. Det brukar värma många – även oss som följer med vid sidan.

Tack till dig som läser och tar dig tid att möta texten med vänlighet.
Önskar en riktigt mjuk och fin söndagskväll.

---

Kollektivtrafikens svagheter i praktiken

---

God morgon, lördag.

Veckan har varit lång. Resor, arbete och allt det där som ska hinnas med däremellan. Tröttheten är tydlig i dag, inte bara i kroppen utan också i själva tålamodet.

Under veckan har jag påpekat problemen med reseplaneraren, både här och på andra sociala plattformar. Jag har även skickat in en formell klagan till Västtrafik. Det borde vara tillräckligt tydligt, men ändå finns det personer som menar att jag skulle ha uttryckt något helt annat någon annanstans. Det är en märklig situation. Hade jag skrivit något ytterligare, hade jag också stått för det. Transparens är ingen svår princip.

Resandet har samtidigt gjort bristerna i kollektivtrafiken mer än uppenbara. Informationen är knapphändig och ofta motsägelsefull. Skyltningen brister på flera platser och högtalarutropen är antingen för svaga eller så otydliga att de knappt går att uppfatta. För den som är beroende av tydlig vägledning är det här inte småsaker – det är grundläggande funktioner som inte får fallera.

Det skapar en stress som är helt onödig. När man står på en hållplats och inte vet om man är på rätt plats, eller sitter på ett tåg utan att höra nästa station, blir resandet en gissningslek. Och när detta upprepas dag efter dag blir det tydligt att problemet inte ligger hos resenärerna.

Det här är inte klagomål i vanlig mening. Det är en saklig redovisning av hur systemet fungerar – eller inte fungerar. Och det väcker frågor om tillgänglighet. Jag tänker på dem som har ännu svårare att orientera sig än jag. För dem blir dessa brister inte bara störande, utan direkt hindrande. Vi pratar om människor som riskerar att hamna fel, missa sin resa eller helt enkelt låta bli att resa för att osäkerheten är för stor.

Det borde inte vara så här. Det är rimligt att kräva att den information som resenärer är beroende av faktiskt fungerar. Det handlar inte om lyx. Det handlar om grundläggande tillgänglighet och ansvar.

Det är hög tid att detta tas på största allvar – och att slarvet upphör.

---