Jag drömde att det var söndag, en sån där dag som känns lite mjukare och snällare, där man får gå ner i tempo och bara vara utan att behöva prestera eller bevisa något. I drömmen var allt stilla och lugnt, som om tiden gav mig en extra chans att vila och samla kraft. Men jag tvärvaknade och insåg direkt hur fel jag hade. Det var måndag. En ny vecka. Nya tider att passa, nya saker att ta tag i och ett ansvar som redan låg och väntade innan jag ens hunnit landa i verkligheten.
Det är nästan provocerande hur snabbt allt kan skifta. Ena stunden känns det som att man har tid kvar, nästa stund står man där igen med vardagen rakt framför sig. Jag låg kvar en kort stund och försökte dra ut på ögonblicket, som om jag kunde lura tiden genom att blunda lite längre, men måndagen väntar inte. Den kommer oavsett om man känner sig redo eller inte. Så jag gör som jag alltid gör, tar ett andetag, kliver upp och går in i dagen.
Det blir en vanlig dag med beredskap som vanligt, larmaren på och fokus på det som måste göras. Jag vet att det kan hända saker snabbt, och det är en speciell känsla att leva med den beredskapen, men samtidigt finns det något tryggt i att veta att jag tar ansvar och gör det jag ska. Mitt i allt det där kan små saker göra stor skillnad, som att lunchlådan står i kylen och är klar. Det kanske låter som en liten grej, men på en måndag kan just det göra hela dagen lite enklare och mer stabil.
Samtidigt finns det tankar som alltid ligger någonstans i bakgrunden. Jag vet att jag har dyslexi, och jag vet att det är ärftligt. Det är inget jag kan pausa eller stänga av, utan något som följt med mig genom livet och påverkat hur jag tar in saker, hur jag läser, hur jag skriver och hur jag tänker. Därför blir det extra tydligt hur mycket språket spelar roll, särskilt när folk medvetet skriver rörigt eller “sönderförstör” ord för att göra det svårare att läsa. Om någon till exempel förstör ett vanligt ord och gör det otydligt, kan det bromsa hela förståelsen, inte för att man inte kan, utan för att texten blir onödigt svårläst. Det är viktigt att förstå att läs- och skrivsvårigheter inte handlar om intelligens, utan om hur hjärnan bearbetar språk.
Jag vill också vara tydlig med en sak: jag är inte felbehandlad. Däremot tänker jag ofta på hur många andra som blivit fel bemötta i vården, människor som sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar, som fått fel diagnoser, fel behandlingar eller ingen hjälp alls. Det gör ont att tänka på, eftersom det inte bara lämnar spår i kroppen utan också i självkänslan och i livet. Det finns forskning som visar att neuropsykiatriska och utvecklingsrelaterade svårigheter ofta överlappar och sällan kommer ensamma. I en artikel i Läkartidningen från 23 september 2014, skriven av Christopher Gillberg, beskrivs begreppet ESSENCE som ett samlingsnamn för tidiga svårigheter som kan handla om ADHD, autism, språkstörning, motoriska svårigheter och inlärningssvårigheter som dyslexi. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att både vården och skolan ser helheten och inte bara små delar var för sig, för när man blir missförstådd för länge eller inte får rätt stöd i tid kan livet bli onödigt tungt.
Och en sak vill jag säga helt klart: ni är inte läkare, och ni har ingen rätt att döma mig. Ni vet inte hela min historia, ni vet inte vad jag gått igenom och ni vet inte vad som faktiskt stämmer bakom orden jag skriver. Att försöka sätta etiketter på mig eller göra narr av hur jag skriver säger mer om er än om mig. Jag delar det jag vill dela, på mitt sätt. Jag gör det jag kan, varje vecka och varje dag, och ibland är det faktiskt mer än nog av er.
Respekt kostar inget.
