220 dagar på samma buss

Hur kul är det egentligen att sitta på samma buss dag ut och dag in? Samma rutt, samma säte, samma trängsel. 220 dagar fram och tillbaka, knä mot andra människor och alltid samma känsla av att bara vara på väg – aldrig framme

Det är klart att det hade varit roligare om någon ibland ville komma och hämta mig och köra mig. Bara bryta mönstret. För att åka buss så här länge, så ofta, det är faktiskt inte kul. Det blir monotont, tröttsamt och ganska opersonligt.

Ibland vill man bara känna att resan betyder något mer än att ta sig från punkt A till punkt B. Att den inte bara är ännu en transportsträcka i ett schema som aldrig ändras.

Man lär sig nästan varje skakning i vägen, varje stopp där någon kliver av, varje ansikte man sett hundra gånger men aldrig pratat med. Det är märkligt hur nära människor kan vara fysiskt, men hur långt ifrån man ändå känner sig.

Vissa dagar känns det som att tiden står still på bussen. Som att livet händer någon annanstans, medan man själv bara sitter och väntar på att få kliva av. Samma ljud, samma blickar, samma känsla av att bara följa med.

Och ändå fortsätter man. Dag efter dag. För man måste ta sig dit man ska. Men det betyder inte att det är lätt, och det betyder definitivt inte att det är kul.

Kanske är det just därför tanken på att någon skulle komma och hämta en känns så stor. Inte bara för att slippa bussen, utan för att någon faktiskt tänkte på en. Att någon valde att stanna upp och säga: jag kan köra dig idag.

Det är en liten sak egentligen, men i en vardag som bara rullar på kan små förändringar kännas enorma. Som att plötsligt få lite luft i något som annars känns instängt.

För ibland är det inte själva resan som är jobbigast – det är att den aldrig förändras.

Jag måste förklara en sak!

 Detta är något jag väljer att skriva om på min blogg. Ni saknar insyn i vad som orsakar situationen och vad som faktiskt ligger bakom mellan mig och min väninna. Vi har känt varandra under lång tid, och den relationen angår i första hand oss.

Ni vet inte heller varför jag inte längre kör bil, och det är inte heller något ni har rätt att kräva förklaringar kring. Hur jag tar mig fram, hur vi möts och hur vi lever våra liv är personliga angelägenheter.

Det är dessutom varken korrekt eller bekvämt att ni skriver att jag blir hämtad eller körd. Det har ni överhuvudtaget inte med att göra.

Respektera mina gränser och sluta spekulera i sådant ni inte har insyn i.

En mysig dag med vänner, loppis och vardag

Godmorgon bloggen – vilken fin dag det blev

Här får ni något att gnälla på igen – eller inte 😉 Man vet ju aldrig vad som duger här inne.

Men först gick jag upp, duschade och gjorde mig i ordning. Det är skönt att fixa till sig lite, känna sig fräsch och redo för dagen. Små saker som ändå gör stor skillnad.

Den senaste tiden har jag varit ute och träffat mina vänner. De är pensionärer, så det är inte alltid helt lätt att få till träffar – alla har sina rutiner och tider. Men när vi väl ses finns det alltid något att prata om: gamla minnen, lite skvaller och många skratt. Det är fint ändå.

Idag träffade jag min goda väninna som jag inte har sett på en hel månad. Det var verkligen efterlängtat. Hon är en före detta kollega till mig och vi klickade direkt från början. Vissa människor känns bara självklara att umgås med.

Vi hamnade till slut på loppisen på PMU, och vilket fint ställe de har fått! Det var verkligen trevligt att gå runt där. Dessutom fick jag se min gamla arbetsplats som ligger mitt emot – en lite speciell känsla och många minnen som kom tillbaka.

Vi tog en kaffe och där fanns även smörgåsar med pålägg och ett wienerbröd. Alltihop kostade bara 58 kr, vilket var ett riktigt bra pris. Sånt uppskattar man verkligen.

Och som om inte det var nog hittade jag också en mönstrad kavaj för 70 kr. Ett riktigt fynd! Jag tycker det är helt perfekt att återanvända saker – både smart, billigt och bra för miljön. Man vet aldrig vad man kan hitta, och det är ju det som gör loppisar så roliga.

I eftermiddag får jag hem mina beställda matkassar också, så kylskåpet slipper eka tomt. Det är faktiskt en lyx att få det levererat och slippa bära. Det är ganska jobbigt för mig att ta mig till mataffären eftersom jag måste byta två bussar, så då uppskattar man verkligen den här hjälpen i vardagen.

Det blev en riktigt fin dag – mycket prat, många skratt och en känsla av vardagslycka. Sådana stunder betyder mer än man tror.

Hoppas ni också har haft en bra dag 💛

När allt vänder sig emot en – och ändå fortsätter livet

Ibland uppstår perioder i livet då det känns som att vad man än gör så vänder det sig emot en. Det är inte särskilt lustfyllt att skriva när man upplever omgivningen som dömande, misstänksam eller orättvis. Bloggandet är tänkt att vara en plats för reflektion, erfarenhetsutbyte och eftertanke – inte en arena där man känner sig ifrågasatt eller misstänkliggjord. Samtidigt är det kanske just i dessa stunder som skrivandet fyller sin djupaste funktion. Att formulera sina tankar blir ett sätt att återta sin röst.

Jag har levt ett liv där jag uppriktigt försökt göra rätt för mig. Jag har tagit ansvar, engagerat mig i samhälleliga frågor och fullgjort mina åtaganden så gott jag kunnat. Mycket har jag fått lära mig på egen hand. Det är lätt för andra att ha synpunkter på en människas val eller misstag, men ingen ser hela sammanhanget. Ingen bär hela berättelsen om de erfarenheter, förluster och insikter som format en människa genom åren.

När jag flyttade in i min första lägenhet blev detta särskilt tydligt. Jag visste inte hur alla praktiska delar fungerade. I teorin kan det verka självklart att man själv måste anmäla sig till elbolaget, men mitt i sin första flytt – när allt är nytt och man försöker förstå hur vuxenlivet fungerar – är det lätt att förbise något. Strömmen stängdes av en fredag eftermiddag. Där stod jag utan el och utan möjlighet att nå rätt instans innan helgen. Känslan av maktlöshet i mötet med system och strukturer var påtaglig.

Det var i sig en begränsad händelse, men den illustrerar hur sårbar man kan känna sig när man är ny i något. Samma period bar jag dessutom på något betydligt mer omvälvande – jag fann min pappa när jag var nitton år. En sådan erfarenhet förändrar ens inre landskap i grunden. Det är svårt att förmedla djupet i en sådan händelse till den som inte själv upplevt något liknande. Livet rymmer både praktiska misstag och existentiella skiften, och ibland sammanfaller de.

Nu är det tisdag och livet fortsätter, som det alltid gör. I dag ska jag få medicinsk fotvård hos Rawyas Fotvård. Det är alltid lika trevligt med det lilla småpratet och den vänliga atmosfären. Två gånger per år får jag denna behandling genom landstinget, och det är en stund av omsorg som betyder mer än man först kan tro. Det är en påminnelse om att kroppen behöver uppmärksamhet, respekt och vård. Att få sätta sig ner och bli omhändertagen en stund är både underbart och läkande.

Jag har också en god väninna som betyder mycket för mig. Under sportlovet brukar vi tillsammans gå igenom mina kläder. Genom åren har jag samlat på mig en hel del, och det finns något befriande i att rensa, sortera och omvärdera. Vi ser över vad som kan säljas vidare och vad som kan få nytt liv hos någon annan. För mig är återbruk inte bara en praktisk lösning utan ett medvetet ställningstagande – ett sätt att ta ansvar, att inte slösa och att låta resurser fortsätta cirkulera.

Kanske är det just där livets kärna finns. I blandningen av misstag och lärdomar, sorg och vardag, frustration och tacksamhet. Det är lätt att fastna i känslan av att allt vänder sig emot en, men parallellt finns stunder av vänskap, omsorg och egen styrka.

Att skriva om detta är inte ett rop på medlidande. Det är ett uttryck för mognad och självinsikt. Jag är människa. Jag gör misstag. Jag lär mig. Jag fortsätter framåt. Och mitt liv är större än de enskilda händelser som andra väljer att fästa blicken vid.

Om kommentarer, ansvar och respekt

 Jag vill säga något med anledning av kommentarer som kommit den senaste tiden.

Jag kommer inte att publicera eller svara på dem enskilt här på bloggen. Inte för att jag inte läser dem, utan för att jag vill undvika att hänga ut människor eller skapa mer hård ton. Däremot vill jag förklara mig kring det som berörs.

Det som skrivs handlar bland annat om ansvar, ekonomi, mående och hur man uttrycker sig. Jag är inte felfri. Jag gör misstag, jag lär mig och jag försöker ta ansvar för det som är mitt. Samtidigt är verkligheten sällan så enkel som den kan verka utifrån.

När det gäller räkningar och krav kan situationer uppstå där företag skickar ut gamla eller felaktiga påminnelser. Då sitter man där och måste gå tillbaka, leta i pärmar, kontrollera vad som är betalt och försöka reda ut det. Det tar energi och påverkar måendet, särskilt om man redan är trött eller pressad. Det betyder inte att man flyr ansvar – ibland försöker man bara förstå vad som faktiskt har hänt.

Jag vill också säga att jag inte skriver för att skylla på andra. Jag skriver för att reflektera, förstå och ibland sätta ord på sådant som är svårt. Det innebär inte att jag saknar självkritik eller ödmjukhet, utan att jag är mänsklig.

Den här bloggen är en plats för tankar, inte för personangrepp. Därför väljer jag att inte lägga ut kommentarer som riskerar att skada eller förminska. Men jag tar till mig det som sägs, funderar och fortsätter försöka bli klokare längs vägen.

Vi kan tycka olika, men jag hoppas att vi kan göra det med respekt.

Närvaro, längtan och ansvar i vardage

God morgon denna bloggsöndag.

I går kväll firade jag Alla hjärtans dag i stillsam gemenskap, med enkel mat och närvaro. Det blev en fin och eftertänksam stund – ett tillfälle att mötas på nytt och påminnas om vad relationer egentligen vilar på. Vårt förhållande präglas av att vi ses när livet tillåter och när möjligheterna uppstår. Just därför får varje möte en särskild tyngd. De stunderna är värdefulla och lämnar ett avtryck som gör att man redan börjar längta till nästa gång.

Att längta är i sig ett tecken på äkthet. Det handlar sällan om stora gester, utan om kontinuitet, respekt och närvaro i det lilla – det som långsamt bygger tillit över tid.

Samtidigt påmindes jag om hur snabbt vardagen kan skifta. Nyligen fick jag en faktura från en rörmokarfirma som påstod sig gälla ett arbete från sju år tillbaka. Situationen väckte både oro och osäkerhet kring hur den skulle hanteras. Tonen i kravet var skarp och lämnade många frågor obesvarade. Jag valde att kontakta företaget via mejl, då det sannolikt rör sig om ett misstag eller en tidigare brist i deras register. I sådana lägen prövas både tålamod och tillit – och vikten av att bemöta även svåra situationer med saklighet blir tydlig.

Det finns också en annan sida av det offentliga samtalet. Att bli kallad saker man inte identifierar sig med, eller att mötas av kommentarer som förenklar och förminskar, är inget jag uppskattar. Jag väljer därför att svara selektivt – att bemöta de inlägg där en verklig dialog är möjlig och där samtalet kan föras framåt med respekt och eftertanke.

Det är först när vi tar ansvar för hur vi uttrycker oss och hur vi bemöter varandra som både språk och relationer kan fördjupas.

Det talas ofta om att AI skriver fel eller saknar känsla, men språkets kvalitet avgörs ytterst av hur vi människor väljer att använda det. En text kan vara både personlig och reflekterande, samtidigt som den bär en mogen och eftertänksam ton. I slutändan är det inte tekniken som formar samtalet – det är vi.

#bloggsöndag #reflektion #relationer #närvaro #respekt #eftertanke #vardagstankar #kommunikation #mognad #språk #dialog #personligt #alla hjärtans dag

En stilla påminnelse om hur vi möter varandra

 Jag har tänkt mycket på det där med hur vi pratar med varandra. Hur snabbt allt går, hur lätt det är att reagera – och hur svårt det ibland verkar vara att bara stanna upp och lyssna.

Det känns som att vi har vant oss vid att allt ska bedömas direkt. Att varje berättelse måste analyseras, värderas och ifrågasättas nästan i samma stund som den delas. Som om tystnad och eftertanke har blivit något ovanligt.

Och just idag, på Alla hjärtans dag, blir den tanken ännu starkare. För det är en dag som påminner om omtanke och närvaro – inte bara i nära relationer, utan i hur vi möter människor överhuvudtaget.

Jag tror inte att människor alltid menar att vara hårda. Ofta handlar det nog om tempo, om vana, om hur sociala medier har format vårt sätt att kommunicera. Vi ser något, reagerar snabbt och går vidare. Men för den som står bakom orden stannar det kvar.

Det är en märklig tid att vara människa i. Vi är mer uppkopplade än någonsin, men samtidigt kan avståndet mellan oss kännas större. Vi vet mycket om varandra – men förstår kanske mindre. För mitt i alla åsikter, kommentarer och reaktioner försvinner ibland det viktigaste: att det alltid finns en verklig person bakom det som skrivs.

Jag önskar att vi blev lite bättre på att ge varandra utrymme. Att låta berättelser få finnas utan att direkt plockas isär. Att våga möta varandra med nyfikenhet istället för misstänksamhet.

Kanske är det just det Alla hjärtans dag kan få oss att stanna upp inför. Inte som något stort eller storslaget, utan som en stilla påminnelse om hur mycket våra ord faktiskt betyder.

För ibland räcker det att vi tänker en extra gång. Att vi väljer att lyssna lite längre. Att vi låter människor få vara människor, med sina upplevelser, sina känslor och sina berättelser – utan att genast försöka sätta en etikett på dem.

Och kanske är det där det börjar. Inte i att förändra alla andra, utan i hur vi själva väljer att möta världen, en människa i taget.

• Ingen ser hela bilden

Jag vet att det här är ett känsligt ämne, och jag vill börja i en lugn och förklarande ände. Det här handlar inte om att peka ut någon eller skapa mer konflikt. Det handlar om att försöka sätta ord på en känsla och en verklighet som jag tror att fler än jag känner igen sig i.

Ibland känns det som en häxjakt. Och jag håller faktiskt med många influencers som har satt ord på exakt det här: hur snabbt människor dömer, hur lätt misstro sprids och hur fort en berättelse kan vändas till något helt annat än vad den egentligen var.

Flera beskriver också hur klimatet, både i sociala medier och i traditionell media, har blivit hårdare – hur allt ska granskas, värderas och ifrågasättas direkt. Det finns sällan utrymme för eftertanke, nyanser eller för att låta en berättelse få landa innan den plockas isär.

Och någonstans där försvinner människan bakom orden. Det blir rubriker, kommentarer och snabba slutsatser, men väldigt lite verklig förståelse. Ibland undrar jag när vi slutade lyssna för att förstå – och började lyssna för att svara, ifrågasätta eller hitta fel.

Sociala medier förstärker det här. Allt går fortare där. Ord får större spridning, åsikter hårdnar och människor kan bete sig på sätt de kanske aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Kommentarer skrivs i affekt, ifrågasättanden blir offentliga och ibland går det så långt att människor attackerar, anmäler och driver på utan att egentligen veta vad som hänt.

Det som sällan syns är vad som händer på andra sidan skärmen. Hur det känns att läsa ord som ifrågasätter ens upplevelse, ens trovärdighet eller ens intentioner. Hur snabbt det kan gå från att vilja dela något personligt till att behöva skydda sig själv.

När människor attackerar i grupp blir det ännu tyngre. Det som kanske började som en kommentar kan växa till ett tryck, ett brus av röster som alla tycker, tolkar och dömer. Och mitt i det står en människa som bara försökte berätta något som var sant för henne eller honom.

Det är lätt att glömma att varje ord landar någonstans. Att varje reaktion påverkar en verklig person. Och ibland undrar jag om vi verkligen förstår hur hårt klimatet har blivit – och hur mycket det faktiskt kostar för den som står mitt i det.