Igår var det mycket trevligt med kollegorna. Härlig musik och god mat, ett avbrott från vardagen som fick vara just det – utan krav och förväntningar.
Julledig lördag. Ingen väckarklocka som ringer tidigt på morgonen. Det finns utrymme för sovmorgon, för att låta kroppen vakna i sin egen takt. Dagen börjar långsamt, utan brådska.
Det är den första julen under ledigheten som inte är julpyntad. Julsakerna står kvar i fem lådor i förrådet. Orken att packa upp dem finns inte, och det känns meningslöst att plocka fram något bara för att det hör till. Julen kommer ändå. Den gör det varje år, oavsett hur hemmet ser ut.
Lägenheten är tyst. Inga tider att passa, inga krav som väntar. Städningen får ta den tid den tar. Kaffet hälls upp utan stress och frukosten blir lång. Det finns inget behov av att fylla dagen med innehåll.
Utanför fortsätter världen som vanligt. Människor rör sig, handlar, förbereder firanden. Här inne får stillheten ta plats. Det finns ett värde i pausen, i mellanrummet, i att inte alltid följa givna mönster.
Att låta vissa traditioner vila är inte ett avståndstagande, utan ett sätt att hushålla med energi. Julen behöver inte se likadan ut varje år. Den kan vara enkel, lågmäld och nästan omärkbar.
Julen närmar sig ändå. Den behöver inte markeras för att finnas. Ibland räcker det att vara ledig, att ha tid och att låta dagen passera utan krav.
