Om att skriva ärligt i ett hårt kommentarsklimat

 

God morgon, onsdag.

Den här dagen börjar med en eftertanke som jag känner behöver få ta plats här på bloggen. Ibland är det svårt att formulera en start på dagen när responsen man möter inte känns rättvis eller konstruktiv. När jag läser kommentarer som ifrågasätter min ärlighet eller antyder att det jag skriver inte skulle vara sant, uppstår en känsla av att hela syftet med att dela mina tankar tappar sin grund.

Bloggen är tänkt att vara en plats där orden får växa fram ur uppriktighet och en genuin vilja att kommunicera något meningsfullt. Min blogg är genuint skriven, och allt jag delar här kommer från ett äkta och ärligt ställe. När tonen i kommentarerna blir kall eller nedlåtande försvinner det utrymme som behövs för att fortsätta skriva med samma engagemang. Det skapar ett avstånd, och ibland även en tvekan inför att publicera något överhuvudtaget.

Det skulle betyda mycket om samtalet här kunde präglas av respekt och vänlighet. Äkta dialog bygger på att man lyssnar, försöker förstå och svarar med omtanke. Med ett mer generöst bemötande blir det både roligare och mer meningsfullt att fortsätta skriva och utveckla bloggen.

Jag hoppas därför på ett klimat där vi kan mötas i respekt och låta orden landa utan att misstänkliggöras. Det är så vi kan hålla bloggen levande och ge plats åt fler tankar att gro.

Att bli förstådd, att bli lyssnad på och att fortsätta kämpa

---

Tisdag:

God morgon, tisdag.
Jag sitter med frukosten och går igenom kommentarer som uppmanar mig att be om ursäkt. Samtidigt ifrågasätter flera min arbetsinsats och använder ord som inte hör hemma i ett respektfullt samtal. Innan man riktar sådana anklagelser bör man veta vem som faktiskt gjort vad och vilka förutsättningar personen har. Det är lätt att döma när man inte känner till bakgrunden.

Många förstår fortfarande inte vad det innebär att leva med läs- och skrivsvårigheter. Myndighetshandlingar, formulär och administrativt arbete kräver mycket tid och energi. För många tar dessa moment betydligt längre tid än vad omgivningen inser, och varje steg kräver noggrannhet och struktur. Jag har utvecklat strategier som gör det möjligt att genomföra det som behövs, även om det tar längre tid.

En av dessa strategier är att tala in mina texter via mobilens dikteringsfunktion. Det hjälper mig att undvika att ord och bokstäver blandas samman när jag skriver. Genom att lyssna i efterhand kan jag kontrollera att innehållet stämmer och att budskapet blir korrekt. Det här är en anpassning som inte syns utåt men som gör stor skillnad i min vardag och i mitt arbete.

Det är tisdag och snart dags att gå vidare till jobbet. Samtidigt är det svårt att blunda för hur sociala medier ofta bemöter människor som kämpar med sådant som inte alla ser. Tempot är högt, tålamodet lågt och förståelsen bristande. Empatin saknas, trots att varje inlägg någon skriver faktiskt är resultatet av ansträngning, mod och vilja att bidra.

Nu får det vara slut på de personliga angrepp som riktas mot mig. Saklig kritik kan jag bemöta, men inte respektlösa påhopp. De förminskar bara det arbete som faktiskt görs.

Jag samlar kraft inför torsdagen. Det är ett viktigt möte där vi får möjlighet att höras och träffa både tjänstemän och politiker. För att komma vidare behövs en tydlig och hållbar länk mellan föreningar, kommunen och beslutsfattare. Inom funktionsrättsrådet möter vi kommunens tjänstepersoner och politiker, och det finns både mötesprotokoll, en ordförande från politiken och tjänstepersoner som sekreterare. Rådet ska vara en strukturerad plats där frågor behandlas och där vi kan hitta lösningar tillsammans – utan att ärenden faller bort.

Den lokalförening jag är en del av har skickat in en skrivelse till funktionsrättsrådet om en skolfråga som vi har arbetat med i flera månader. Vi har samlat fakta, dokumenterat exempel och tydliggjort vilka problem våra medlemmar möter. Det handlar om bristande anpassningar, otydliga rutiner och ett stöd som kan variera stort mellan skolor. Målet är att förbättra situationen så att elever med stödbehov inte faller mellan stolarna och att vårdnadshavare får en tydlig kontaktväg in i skolan.

Efter flera års väntan ska vi äntligen få svar från utbildningsförvaltningen om den problematiska frånvaron. Frånvaron drabbar många familjer och beror ofta på bristande stöd och oklara rutiner. Konsekvenserna blir att elever halkar efter, tappar motivation och riskerar ett utanförskap som hade kunnat förhindras. Kommunen har haft över ett år på sig att återkomma i ärendet, och nu är det dags att ta nästa steg. Varje utebliven åtgärd innebär att ännu ett barn riskerar att hamna utanför.
Att politiker tar ansvar och säkerställer att andelen elever med problematisk frånvaro i grundskolan faktiskt sjunker är avgörande. Det kräver tydliga åtgärder, uppföljning och ett stöd som når eleverna i tid.

Arbetet fortsätter, och vi ger oss inte. Det handlar om rättigheter, om ansvar och om att skapa en skola som är tillgänglig för alla.

---

Måndag – en påminnelse om teknikens sårbarhet

---

Måndag – en påminnelse om teknikens sårbarhet

Måndag morgon. Efter gårdagens tekniska problem hoppas jag att allt fungerar som det ska när jag kommer hem i kväll.

Genom ett misstag raderades min externa hårddisk, vilket ledde till både tidsförlust och extra kostnader. Ett särskilt återställningsprogram krävdes för att försöka rädda innehållet, och hårddisken arbetar fortfarande med processen. Under natten gav den ifrån sig ljud som tydligt signalerade att den var hårt belastad.

När jag trodde att återställningen var klar visade det sig dessutom att min backup-disk hade stått och arbetat hela natten. När jag gick hemifrån på morgonen återstod fortfarande 20 procent av processen. Det underströk ytterligare hur sårbart det kan vara att förlita sig på tekniska lösningar.

Mitt i allt detta tog jag hand om resterna från helgens måltider och gjorde en tacopaj, som visade sig bli ett gott och fullgott resultat. Jag tog med en bit till arbetet i dag, vilket åtminstone gav en liten känsla av struktur i en annars rörig situation.

Det som däremot väckte störst eftertanke var reaktionerna i kommentarsfältet. Flera kommentarer saknade koppling till inläggets innehåll och bestod av orelaterade eller personligt riktade uttalanden. Den typen av kommentarer bidrar inte till en konstruktiv diskussion och försvårar för både mig och andra läsare att hålla fokus på ämnet.

---

Kommentarers relevans och bloggens inriktning

Ett kommentarsfält ska i första hand spegla och utveckla det ämne som inlägget behandlar. För att diskussionen ska vara tydlig och begriplig behöver:

• kommentarerna förhålla sig till inläggets tema,

• sidospår och irrelevanta ämnen undvikas,

• argumentationen vara saklig och relevant,

• kommentarer som inte rör ämnet hållas utanför diskussionen.

När kommentarsfältet är ämnesfokuserat förbättras både överskådligheten och kvaliteten i samtalet.

Den här bloggen är avsedd som en plats för reflektion och erfarenhetsutbyte kring vardag, struktur och de utmaningar som följer med läs- och skrivsvårigheter. För att uppnå detta krävs att kommentarsfältet håller sig till sakfrågan.

Jag kommer att fortsätta skriva med det syftet i åtanke. Målet är att skapa en tydlig, relevant och respektfull kommunikationsyta.

Förhoppningsvis är återställningen av hårddisken slutförd när jag kommer hem senare i dag, och att kommande kommentarer förhåller sig till det som inlägget faktiskt berör.

---

När helgen ger rum för både vila och eftertanke

Helgen har varit riktigt mysig. Jag har rört mig i det där lugna tempot som bara helger tillåter, och ändå hunnit mer än jag trodde. I dag ska vi iväg på grötfest. Det är en sån där liten tradition som alltid smyger fram julkänslan – inget stort eller märkvärdigt, bara varmt och enkelt. Sånt som ofta betyder mer än man tänker på.

På söndagen sov jag länge, sådär så att kroppen själv får bestämma. Det var skönt på ett sätt som nästan känns lyxigt. Sedan blev det en god frukost, långsam och utan stress. Bara jag, tystnaden och dagen som väntade på att få ta form.

Nu förbereder jag mig inför nästa helg, då det är jobb i föreningslivet igen. Det är mycket som ska göras, listor som ska skrivas och detaljer som ska falla på plats. Men det ger också en speciell kraft. En känsla av att höra hemma, att få bidra, att vara en del av något större än sig själv.

Och mitt i allt detta dyker tankarna allt oftare upp kring min dyslexidagbok. Behörigheter, gränser, ansvar… Vem ska egentligen få läsa den? Hur mycket vill jag dela – och vad behöver få stanna hos mig? Det är en balansgång som känns mer och mer tydlig. Att våga öppna dörrar, men också hålla vissa rum privata, där bara jag själv får gå in.

Nu väntar två härliga dagar av ledighet till – och sedan börjar vardagen rulla igång igen, med allt vad den innebär. Men just nu försöker jag bara landa i lugnet, i de små stunderna som gör helgen värd att minnas.

⸻

Arbete, Närhet och Acceptans

Lördagen blev en intensiv men givande dag. Redan från morgonen fanns mycket att ta tag i, och jag ägnade flera timmar åt att ordna olika uppgifter som rör företaget. Det är mycket arbete bakom kulisserna, sådant som få ser, men som ändå måste göras för att allt ska fungera. När tempot är högt är det lätt att tappa bort sig själv, men samtidigt finns det en särskild tillfredsställelse i att se saker falla på plats.

Under dagen tog jag en sväng förbi affären där det var 50 % rabatt. Det slutade med att två väskor fick följa med hem — små glädjeämnen som faktiskt gör mer för humöret än man tror. Ibland är det just sådana stunder som balanserar en hektisk dag.

Mot kvällen kom min älskade hit. Bara närvaron av någon man tycker om kan förändra hela stämningen. Vi lagade tacos tillsammans och öppnade en flaska Crime 19 som jag sparat. Det blev en lugn, trevlig och varm kväll där vi kunde släppa allt annat och bara vara i nuet.

Jag vill också uttrycka en sak tydligt:
Ni som har lätt att skriva kanske inte alltid förstår hur det är för oss som kämpar. Bokstäverna hoppar runt, orden rör sig, och det som verkar enkelt för er är ibland en utmaning för oss.

Jag kommer därför inte att svara på några kommentarer om hur eller varför jag använder AI.
Det är mitt hjälpmedel — en del av hur jag hanterar min vardag och min kommunikation. Jag står trygg i det beslutet och känner inget behov av att försvara det ytterligare.

Nu avrundar jag dagen med tacksamhet. Det är skönt att få landa, lägga sig i sängen och känna att man gjort sitt bästa, och att man får vila i det.

.

Här menar ni att inte jag får använda min teknik?

---

God morgon.

Ursäkta mig, men får inte jag uttrycka mig i sociala medier med hjälp av AI? Den frågan känns allt mer relevant efter kommentarerna jag såg igår. Här sitter jag, nyduschad, och talar in min text via telefonens tal-till-text-funktion innan jag sparar den i min Drive. Jag använder min iPhones tillgänglighetsverktyg för att kunna prata direkt in i dokumentet — för just dessa funktioner gör det möjligt för mig att uttrycka mig fritt och utan hinder.

När jag läser vissa kommentarer känns det som att många missar poängen. Jag ska inte tillbaka till skolan, jag ska inte plugga på högskola och jag försöker inte uppfylla några utbildningskrav. För mig handlar detta om något helt annat: att kunna delta i sociala medier, skriva mejl som andra kan ta till sig och kommunicera på ett sätt som faktiskt är tillgängligt för mig.

Det är här AI kommer in. Inte som en ersättning för min röst — utan som en förlängning av den. Det här handlar inte om utbildning. Det handlar om tillgänglighet.

Jag är en vuxen människa med ett vuxet liv. Jag arbetar, tar ansvar och deltar i samhället. Och precis som många andra vuxna med läs- och skrivsvårigheter använder jag de verktyg som gör vardagen enklare och min kommunikation möjlig. Jag återvänder ofta till mina texter i Drive. Jag lyssnar igenom dem, lyssnar om, bearbetar och bygger om formuleringarna tills orden bär min röst. Det är min metod och mitt sätt att ta makten över mitt eget språk.

Att några reagerar negativt på att jag använder AI säger mer om samhällets attityder till tillgänglighet än om mig. Dyslexi försvinner inte bara för att man blir vuxen. Ändå verkar många tro att hjälpmedel bara hör skolan till, som om behovet skulle ta slut vid studenten.

Jag vill visa att man kan vara vuxen, yrkesverksam och självständig — och ändå behöva stöd för att uttrycka sig. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom är det kombinationen som skapar jämlikhet. På min blogg, Gullans svårigheter med Dyslexi, försöker jag synliggöra just det. Läs- och skrivsvårigheter stannar inte i barndomen. De följer med in i arbetslivet, i vardagsadministrationen, i kontakten med myndigheter och i sociala medier. Språket finns där hela tiden — därför måste det också vara tillgängligt för oss som använder det på andra sätt.

Nu börjar jag min fredag i biblioteket och uppehållsrummet — en varm, trivsam miljö där elever ritar, läser, spelar spel och jobbar vid sina datorer. Jag trivs där. Senare ska jag fika med en gammal kollega, prata ikapp och bara ha det trevligt. Ikväll kommer en nära vän hem till mig. Vi ska laga något gott och starta helgen med lugn och närhet.

Och mitt i allt detta fortsätter min process. Jag talar och AI lyssnar. Jag skriver och AI förfinar. Jag uttrycker mig — och AI hjälper mig att göra min röst tydlig.

Min röst är min. Min metod är min. Min rätt är självklar. Jag använder inte AI för att diskutera skola eller högskola. Jag använder det för att kunna uttrycka mig — som den vuxna person jag är. Jag behöver inte försvara det inför någon.

Tillgänglighet är inte ett undantag. Det är en rättighet. Och jag tänker fortsätta använda de verktyg som får mig att växa, skriva och bli förstådd.

Det här är min berättelse. Och jag tänker fortsätta skriva den — på mitt sätt.

---

Min röst, mitt sätt

Min röst, mitt sätt

.

Imorse valde jag att hoppa över träningen. Tröttheten låg tungt över mig, och morgonkylan hjälpte inte direkt. Ibland måste man lyssna på kroppen och ge sig själv utrymme att andas, även när rutinerna säger något annat. Kanske var det inte så konstigt att jag var så trött — igår hade vi öppet hus på jobbet. Det blev en lång dag fylld av samtal, presentationer och möten med människor. När jag till slut kom hem var det sent, och både kroppen och huvudet kändes överfulla. Samtidigt finns det något fint i att få visa vad vi gör och möta dem som är nyfikna.

Men något annat har gnagt i mig länge. Jag är trött på att höra kommentarer som påstår att mina texter inte skulle vara mina egna, eller att de är skrivna av AI. Det är inte bara fel – det är nedvärderande. Jag använder de verktyg jag behöver för att kunna uttrycka mig: jag pratar in mina texter via Google Drive och iPhonens mikrofon, och jag lyssnar på dem med talsyntes. Det är mitt sätt att skriva. Mitt sätt att göra min röst hörd.

Att ifrågasätta det är att ifrågasätta min rätt att uttrycka mig. Menar ni verkligen att människor med läs- och skrivsvårigheter inte skulle ha samma rätt att skriva, blogga och dela sina tankar? För mig är det en djupt beklämmande inställning. Vi som har svårt med språket behöver fler vägar in, inte färre. Vi behöver stöd – inte misstro. Den diskussionen är jag klar med.

Idag ska jag vara med i ett digitalt möte. Det handlar visserligen om att registrera sig och fylla i ett formulär, men för mig är det mer än så. Det är ett sätt att delta, påverka och representera oss som ofta hamnar utanför när system och information inte är anpassade för alla. Det känns meningsfullt att få bidra med mina erfarenheter och stå upp för oss med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter.

Så här sitter jag nu – fortfarande trött, lite frusen, men ändå hoppfull. Varje gång jag använder min röst, på mitt sätt, blir världen lite mer tillgänglig. Och det tänker jag fortsätta med.

---

Onsdagstankar från tangentbordet

Onsdagstankar från tangentbordet

Vad ska jag egentligen skriva ner från mitt tangentbord idag, med ord som ingen kan vända emot mig? Ibland känns det som att tankarna far åt alla håll, men just därför är det skönt att få skriva av sig och sortera lite i huvudet. Det är som att orden hjälper mig att hitta en lugnare rytm, även när mycket snurrar samtidigt. Nu kickar vi i gång onsdagen, och jag hoppas verkligen att den blir lite lugnare än de senaste dagarna.

Jag måste komma ihåg att titta i min almanacka senare – ibland känns den som min livlina för att inte tappa bort mig i allt som ska göras. Det är märkligt hur en enkel almanacka kan betyda så mycket. När livet rullar på i högt tempo blir strukturen viktig, nästan som ett ankare.

Till lunch hade jag en matlåda från frysen: kyckling i crème fraîche med smak av dragon och vitlök. En riktigt god rätt som både värmer och ger energi. Det är skönt att öppna frysen och veta att det finns något hemlagat där inne. Att frysa in ris tillsammans med kycklingen är perfekt – då har man allt i ett. Däremot lagade jag cowboysoppa med potatis häromdagen, och det blev en påminnelse om att potatis inte är frysvänligt. Den blir mjölig och konstig när man tinar den igen. Lärdom: vissa maträtter är helt enkelt gjorda för att ätas direkt.

Känner ni också att det blir mycket i slutet av november och december? Jag märker det verkligen – både hemma, i föreningslivet och i arbetslivet. Det är som om alla trådar ska knytas ihop samtidigt, alla möten ska hinnas med, och samtidigt vill man skapa lite lugn inför julen. Det är en intensiv period, men också en tid fylld av små glimtar av gemenskap och förväntan.

En kopp kaffe, några djupa andetag – och sedan är det bara att köra vidare.
Onsdag, visa mig vad du går för.

I eftermiddag ska jag dessutom ta bort nagellacket på händerna. Små saker, men ändå sådant som gör att man känner sig lite mer i ordning. Det är fint att kunna ta hand om sig själv i det lilla, även när det händer mycket runt omkring.

Och någonstans mitt i allt försöker jag hitta de där korta stunderna av stillhet – några minuter vid tangentbordet, en varm kopp kaffe eller bara en lugn sekund ute i den friska luften. Det är sådant som gör att man orkar vidare, även när kalendern känns välfylld.

---