God morgon lördag!
Jag fastnade för något viktigt som Dyslexiförbundet nyligen skrev på Facebook. Förbundet har deltagit i ett samråd om Specialpedagogiska skolmyndighetens regeringsuppdrag ”Stärkt stöd till skolor för att minska skolfrånvaron för elever med NPF-diagnoser”.
Det fick mig att fundera ännu mer på den här frågan.
Redan 2024 gav regeringen Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, i uppdrag att ge skolorna mer verksamhetsnära stöd och sprida kunskap om konkreta metoder och arbetssätt. Uppdraget ska slutredovisas 2027.
Att Dyslexiförbundet finns med i ett sådant samråd tycker jag är viktigt. För diskussionen om skolfrånvaro får inte bli för smal.
Vi pratar ofta om elever med adhd och autism när NPF och skolfrånvaro diskuteras. Men vi måste också se elever med dyslexi, dyskalkyli och andra svårigheter som varje dag kan behöva kämpa betydligt hårdare än sina klasskamrater för att klara undervisningen.
Skolfrånvaro börjar sällan den dagen eleven slutar komma till skolan.
Signalerna kan ha funnits långt tidigare.
Det kan vara eleven som får ont i magen varje morgon. Eleven som börjar komma för sent. Eleven som blir hemma någon dag här och där. Eleven som är fullständigt slut efter skoldagen. Eller eleven som sitter längst bak i klassrummet och försöker göra sig osynlig för att ingen ska upptäcka hur svårt det faktiskt är.
Därför tycker jag att vi måste vara försiktiga med ord som ”hemmasittare”. Det beskriver var eleven befinner sig, men inte varför eleven hamnade där.
I stället för att bara fråga:
”Varför kommer eleven inte till skolan?”
borde vi också våga fråga:
”Vad är det i skolan som gör att eleven inte längre klarar av att vara där?”
Har stödet satts in tillräckligt tidigt? Har eleven fått rätt hjälpmedel? Har undervisningen anpassats? Finns det tillräckligt med specialpedagogiska resurser? Har någon verkligen lyssnat på eleven?
Det här handlar inte om att peka ut enskilda lärare. Jag vet att många inom skolan arbetar oerhört hårt och försöker göra sitt bästa med de resurser de har.
Därför ligger ansvaret också högre upp.
Politiker och huvudmän kan inte tala om en inkluderande skola och samtidigt förvänta sig att personalen ska lösa allt utan tillräckligt med tid, kompetens och resurser.
Vi kan tillsätta utredningar, ge myndigheter nya uppdrag och skriva nya rapporter. Men det avgörande är vad som faktiskt förändras i klassrummet på måndag morgon.
För eleven som redan har börjat ge upp hjälper inga fina formuleringar i ett dokument.
Stödet måste finnas där när eleven behöver det.
Och framför allt måste det komma innan frånvaron har blivit ett stort problem.
Bakom varje siffra i statistiken över skolfrånvaro finns ett barn eller en ungdom med en egen historia.
Därför behöver vi sluta fråga vad det är för fel på eleven och oftare våga fråga:
Vad behöver vi vuxna förändra runt eleven för att skolan ska bli en plats där eleven klarar av att vara, lära och känna sig trygg?
Det är där arbetet mot skolfrånvaro måste börja.