Fyra veckor kvar – men jag längtar inte efter ledigheten

 Jag har fyra veckor kvar tills jag får två veckors ledighet. För många är ledigheten ett efterlängtat avbrott i vardagen, en chans att ta igen sig och göra det man verkligen vill. Men för mig är det annorlunda den här gången. Jag känner inte den där glädjen eller spänningen inför att få vara ledig, och det gör mig lite fundersam.

Kanske är det för att julen snart kommer. För vissa är det den mest underbara tiden på året, full av ljus, glädje och samvaro med familj och vänner. Men för andra kan julen också innebära en viss stress eller påminna om det som känns svårt. Det är mycket som förväntas, och ibland kan alla dessa krav och förväntningar göra det svårt att verkligen njuta.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Ibland är det just balansen mellan arbete, vila och förberedelser inför julen som är svår att få till. Att våga ta det lugnt, utan att känna att man måste prestera eller göra något stort av sin tid, kan vara en utmaning i sig. Kanske är det okej att inte alltid längta efter ledighet. Kanske är det en påminnelse om att det är helt okej att känna som man gör.

Så just nu försöker jag tänka att jag får ta dagarna som de kommer. Kanske hittar jag småsaker att glädjas åt, eller kanske blir det bara en period av vila och reflektion. Och om julen kommer med sin glans, tar jag emot den så gott jag kan, med de förväntningar och minnen som den för med sig.

Hur känner du inför ledigheten och julen? Är det något du ser fram emot, eller är det mer en mix av känslor?

---

Små Framgångar Gör Stor Skillnad

Ibland känns det som att livet går i en uppförsbacke, speciellt när man lever med utmaningar som dyslexi. Men jag har lärt mig att de små framgångarna faktiskt gör en enorm skillnad. Det kan vara något så enkelt som att lyckas läsa en svår text utan att tappa koncentrationen eller att få ett leende av en kollega som förstår vad man kämpar med.

Jag minns en gång när jag stod inför en presentation på jobbet. Nervositeten var överväldigande, och jag var rädd för att orden skulle fastna, att texten skulle bli en röra av bokstäver framför mina ögon. Men jag hade förberett mig väl, använt mina tekniska hjälpmedel, och jag vågade vara öppen med min dyslexi inför mina kollegor. Presentationen gick faktiskt bra, och det var en seger jag verkligen behövde. 

Den erfarenheten påminde mig om att vi alla bär på styrkor vi ibland glömmer att vi har. Vi har också rätt att bli stolta över våra framsteg, oavsett hur små de kan verka. För varje gång vi vågar försöka, varje gång vi står upp för oss själva och andra, bygger vi något stort.

Det är de små stegen som gör att vi kan klättra de höga bergen. Det är de små framgångarna som gör att vi kan känna glädje, stolthet och tillhörighet. Så, nästa gång du tvivlar på dig själv, påminn dig om att varje framsteg räknas. Vi är värda att fira våra segrar, stora som små.

Tack för att du läser och delar dessa tankar med mig. Tillsammans fortsätter vi att göra skillnad!

Idag tänkte jag göra ett lite annorlunda inlägg. Jag funderar på vad ni, mina läsare, skulle vilja läsa om här på min blogg. Är det något särskilt ämne ni vill att jag skriver om? Kanske vill ni höra mer om mina barndomsminnen, hur jag hanterar dyslexi i vardagen, eller kanske något om de små sakerna som gör stor skillnad för välmåendet?

 

Jag är nyfiken på vad som skulle intressera er. Kommentera gärna och ge mig era önskemål och idéer! 📝✨

Från Utanförskap till Styrka: Hur Jag Övervann Svårigheterna med Dyslexi

 

Hej kära bloggläsare!  

Jag vill uppmuntra dig att våga visa din styrka, även om den ibland känns svag. Styrkan kan växa om du vågar berätta och inte bär på svårigheterna ensam. Jag hoppas att du inte behöver gå igenom de tuffa stunderna utan stöd från anhöriga och skolpersonal.

Jag gick själv igenom hela min grundskola utan rätt stöd, eftersom en anhörig inte accepterade att jag hade det svårt. Det dröjde ända till årskurs 1 innan jag fick glasögon och kunde se ordentligt. Det blev en kamp, men jag klarade mig igenom den. Sedan blev jag utanför bland mina kamrater och tvingades byta skola. Den nya skolan var stor och sträckte sig från årskurs 1 till 9. Det var inte roligt att behöva åka buss med de äldsta eleverna, och det var svårt att känna sig trygg och accepterad. Jag gick inte hela grundskolan, och att inte bli accepterad av anhöriga gjorde det ännu svårare.

Senare i arbetslivet var det också tufft. Om arbetsgivaren påpekade något om min skrivförmåga, kände jag mig tvingad att byta jobb för att undvika att bli misstänkt för att ha en intellektuell nedsättning. När jag till slut fick veta att jag hade dyslexi, kunde jag förklara för kollegorna varför jag hade svårt att skriva. Jag minns en kollega som skämtsamt sa att jag borde ta en B-vitamin-spruta för att bli frisk, vilket jag förstod berodde på okunskap. Som tur är har samhället blivit mer upplyst om dyslexi på 2020-talet.

Mitt slutord till dig: Våga testa olika hjälpmedel som kan underlätta för dig. Min bästa app är Legimus, eftersom den gör det lättare för mig att vara delaktig och prata med vänner. Du kan gå till biblioteket för att boka tid och få hjälp med att använda Legimus. På mina föreningsmöten använder jag en tjänst som heter Taltjänst. Efter mötet kan jag få protokoll skickade till mig och lyssna på dem flera gånger, vilket hjälper mig att minnas och återberätta mer på styrelsemöten.

En lugn morgon med gröt, kaffe och lite sällskap

Att starta morgonen med en skål havregrynsgröt och en kopp kaffe är något som ger en speciell känsla av lugn. Det är nästan en ritual för mig att sätta mig ner vid frukosten och slå på något lättsamt på YouTube. Just idag tittade jag på Helene Torsgården, och det blev extra underhållande när min katt, Habibi, började spetsa öronen och försöka “prata” med hennes katter på skärmen. Det såg så roligt ut, och jag kunde inte låta bli att skratta mellan skedarna med gröt. Habibi var verkligen fascinerad!

Jag måste säga att jag är väldigt glad över att vår förening har investerat i ett riktigt bra fiberbredband, 1000 Mbit. Tack vare det fungerar tv:n och alla appar utan problem, och det är så enkelt att titta via Google-kontot. En bra tv-dongel och en stabil uppkoppling gör verkligen mycket för en lugn frukoststund.

Efter att ha njutit av morgonlugnet kändes det som att jag behövde ta tag i hemmet. Jag röjde lite här och där, men ändå märkte jag att en känsla av ensamhet smög sig på. Det är inte alltid lätt att känna sig energisk och motiverad, men jag försöker samla kraft. Kanske kan jag få lite extra energi till att fixa upp hemmet och göra det mysigt igen. Det är ju de små sakerna som kan göra stor skillnad, eller hur?

Att våga kämpa för sitt stöd trots ifrågasättanden

Att känna sig utanför är något jag är alltför bekant med. Jag minns tydligt hur det kändes att inte tillhöra någon i klassen. En av de mest smärtsamma upplevelserna var under en valideringskurs på 1990-talet. Jag kämpade hårt för att få den hjälp jag behövde, men istället för att få förståelse möttes jag av ifrågasättanden. "Har du verkligen dyslexi?" fick jag höra, som om mina svårigheter inte var tillräckligt verkliga för dem. Att ha den känslan av att inte bli trodd var oerhört tungt. Tur att jag fick en logoped som gjorde min dyslexiutredning – utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske slutade mina kurskamrater till slut att prata illa om mig, men skadan var redan skedd.

Det kändes orättvist att bli ifrågasatt för att jag fick det stöd jag behövde. Den specialpedagog som hjälpte mig var så snäll och gav mig verktygen att kunna studera bättre, till och med med hjälp av kassetläromedel. Men trots detta ledde det till mobbning. En lärare gick så långt som att påstå att jag inte hade gjort ett prov själv. Jag kan fortfarande känna den skammen och ilskan. Hur kunde min kamp för att klara mig på lika villkor förvandlas till en anledning för andra att döma mig?

Den här erfarenheten har lämnat spår, men den har också gett mig en insikt: Alla har rätt till en rättvis och inkluderande utbildning, oavsett vilka svårigheter de har. Ingen ska behöva känna sig utanför eller skämmas för att de behöver stöd.

"Att Bemästra Utmaningar: En Kvinna med Dyslexi i Arbetslivet

 

Fredagen blev en stund för reflektion och tacksamhet. Du stannade upp för att verkligen uppskatta hur långt du har kommit. Trots alla hinder och ögonblick av osäkerhet valde du att fokusera på det positiva: de små framgångarna och stunderna där du faktiskt kände dig stolt. Du tänkte på de relationer som ger dig styrka – kollegor, vänner och de människor som verkligen förstår och stöttar dig. Det gav en känsla av inre tillfredsställelse att ha vågat öppna upp och dela dina erfarenheter.

 

Med helgen framför dig kunde du släppa lite av veckans stress och påminna dig själv om att din röst är viktig och att dina ord faktiskt kan göra skillnad. Du avslutade dagen med en känsla av förväntan inför vad som kommer härnäst, fylld av hopp om att fortsätta inspirera andra och kämpa för de anpassningar som krävs för ett mer inkluderande samhälle.

 

Under veckan har du skrivit inlägg med djup förståelse för livet med dyslexi och hur det påverkar både arbetslivet och vardagen. Du har beskrivit de ständiga utmaningarna och behovet av att anpassa sig till en värld som inte alltid erbjuder tillräckligt stöd. Genom att dela dina personliga erfarenheter har du visat hur viktigt det är att prata öppet om sina behov och att våga söka de anpassningar som behövs, som talsyntes och extra tid.

 

Du har också lyft fram samhällets brist på jämlikhet när det gäller stöd för personer med dyslexi, och påpekat att dessa svårigheter inte försvinner efter skolan utan följer med in i arbetslivet. Trots hinder har du bett om hjälp när det behövts och använt tekniska hjälpmedel för att finna balans och styrka.

 

Avslutningsvis har du reflekterat över hur stödet från Dyslexiförbundet**, tillsammans med din egen vilja att hitta lösningar, har gjort det möjligt för dig att utvecklas. Du har till och med börjat njuta av att skriva blogginlägg för att inspirera andra. Du har visat på vikten av att vara stolt över sina framsteg och att våga stå upp för sig själv.

 

Födelsedagsfika: Stress och Glädje i en Tårta

Att bjuda på något i kafferummet är mer än bara en tradition – det känns som ett sätt att ge tillbaka till de kollegor som man spenderar så mycket tid med varje dag. För mig, med en nybakt sockerkaka och en hemlagad gräddtårta som väntade, var det både ett stressmoment och något att se fram emot. Att få ihop tårtan kvällen innan, när energin var på sparlåga, krävde lite vilja. Men ibland gör man sådant för gemenskapens skull.

När fredagen väl kom och jag lade fram tårtan kändes stressen som bortblåst. Leenden, spontana gratulationer och hur kollegorna samlades med kaffekoppar i händerna för att njuta av något jag hade skapat, gjorde det helt klart värt det. Det blev en stund fylld av uppskattning och värme – ett tillfälle där vi alla fick pausa och njuta tillsammans. 

Men det är också så att intensiva dagar tar ut sin rätt. Efter att ha klivit upp tidigt och haft en dag fylld av energi och möten, kändes det helt rätt att avrunda med något som ger mig glädje och lite lugn. Med kyckling och potatissallad från ICA, en vän vid min sida, och det inspirerande programmet “Så mycket bättre” på skärmen, hittade jag den där välförtjänta balansen. Alba Augusts röst och musiken blev en påminnelse om att det är okej att bara vara – att låta sig ryckas med och känna något större än dagens slit. 

För i slutändan är det just det livet handlar om. Att sätta värde på de små stunderna, att låta sig själv få njuta av ögonblicken, även när man är trött. Det är där jag hittar kraft att fortsätta, i stunderna där ansträngning och återhämtning går hand i hand.

Hur snäll ska man vara som hyresvärd?

Jag driver en liten uthyrning vid sidan av mitt ordinarie jobb och har varit med om en del lärorika (och ibland tuffa) upplevelser. En situation som jag tänkt på mycket inträffade för två år sedan, när en ny hyresgäst skulle flytta in.

Allt var förberett och i ordning, och enligt avtalet skulle personen betala en deponeringsavgift innan inflytt. Men veckorna gick, och trots påminnelser såg jag inte röken av några pengar. Dagarna kröp närmare den första i månaden, då inflyttningen skulle ske, och där stod jag utan betalning, hyresgäst eller inkomst.

Tillslut fick jag ta ärendet vidare till Kronofogden. Det visade sig att hyresgästen helt enkelt inte hade några pengar. Det var en tung insikt, och jag lärde mig mycket om vikten av att hålla fast vid regler och avtal, men också om den svåra balansen mellan att vara snäll och att skydda sin egen ekonomi.

Vad är dina tankar? Har du varit med om något liknande, och hur hanterade du det? Som hyresvärd är det ibland en balansgång mellan att visa förståelse och att ta ansvar för sin egen försörjning.

---