Respekt är ett krav

---

Kära bloggen.

Jag vet inte om jag orkar om det här fortsätter. Det tar mer energi än ni kanske tror. Jag försöker bara vara mig själv och skriva från hjärtat, inte bli ifrågasatt eller nedtryckt.

Det som skrivs påverkar. Även när det kanske inte är meningen. Bakom varje ord finns en människa som faktiskt läser, känner och tar in mer än man tror. Därför ber jag er att sluta med detta genast. Inte i ilska, utan för att jag behöver lugn och respekt.

Jag har haft tålamod. Jag har sagt ifrån lugnt. Jag har försökt vara tydlig utan att bli hård.
Så nu är det slut. Jag varnade för några veckor sedan, och nu menar jag allvar.

Anonymitet är ingen ursäkt för att gå över gränser. Det här är min plats, min röst, och min gräns är nådd.

Från och med nu gäller det här: kommentarerna på bloggen kräver att man är inloggad via Google. Vill man skriva här ska man också stå för det man säger.

Det här handlar inte om att stänga ute någon, utan om ansvar och trygghet. När man står för sitt konto och sina ord blir tonen ofta mer eftertänksam och respektfull.

Inlägg som inte följer detta kommer att tas bort.

Jag vill att kommentarerna på bloggen ska hålla en mänsklig, lugn och respektfull ton. Alla som skriver med respekt är fortfarande varmt välkomna här.

Kära bloggen,
ibland måste man vara tydlig
för att skydda sig själv.

Och det känns faktiskt skönt att säga det.

---

tll er

Kära bloggen.

I dag är en sån dag där allt bara känns tungt. Inte för att något särskilt hände, utan för att allt liksom samlades på hög. Tankar, ord, förväntningar. Jag blev trött på att förklara, trött på att bli misstolkad, trött på att folk tror sig veta vem jag är.

Det är märkligt hur snabbt människor drar slutsatser. Några meningar räcker tydligen för att sätta en etikett på någon. Som om ett helt liv får plats i en kommentar. Som om man är samma person varje dag, varje timme, varje stund.

Ibland vill jag bara vara tyst. Inte försvara mig, inte rätta, inte förklara. Bara få existera utan att bli analyserad. Men det är svårt när allt man gör ska tolkas, värderas och bedömas.

Jag vet vem jag är.
Jag vet vad jag menar.
Och det får räcka, även när andra inte förstår.

Kära bloggen,
i dag behövde jag skriva av mig.
I morgon kanske det känns lättare.

Varför jag använder olika sociala medier på olika sätt

---

Dag blogg

God morgon onsdag ☀️
Idag blev jag riktigt sugen på potatisgratäng, så jag fixade det tillsammans med en köttgryta. Det ska bli en härlig lunch. Senare idag har jag också bokat tid hos frissan, vilket ska bli skönt.

Jag vill också ta upp något som känns viktigt för mig.

Snälla, blanda inte ihop mina olika sociala medier.
Min blogg är en sak och TikTok är en annan. Det är två olika plattformar med olika syften.

Det finns personer som tycker att TikTok är för den yngre generationen.
Jag tycker att alla generationer är viktiga, och att kunskap och erfarenhet ska få delas mellan oss, oavsett ålder.

Om du tycker något om mig eller det jag gör på TikTok, skriv det där.
Inte här på min blogg.
När du istället skriver här visar det att du är feg och inte vågar skriva öppet på TikTok.
Stå för det du tycker – på rätt plattform.

Det är helt okej att du tycker att TikTok är för yngre. Jag respekterar det.
Men jag tycker det är roligt, och jag har ett tydligt syfte med det jag gör där.

Jag använder TikTok för att hjälpa andra ungdomar och unga vuxna med läs- och skrivsvårigheter. Jag vill visa att man inte är ensam, sprida kunskap och skapa igenkänning.

Jag vill också att fler ska veta att det finns en förening.
Vår förening heter Dyslexiförbundet. Den är till för alla generationer och finns för att stötta, informera och skapa gemenskap.

Det som känns tungt är när allt jag gör vrängs till något negativt.
Jag upplever ofta att jag blir missförstådd, och att det ibland inte finns någon att prata med när det händer.

Det här är min röst.
Det här är mina plattformar.
Och jag tänker fortsätta göra det jag tror på.

---

Innan du pekar, titta i backspegeln

God morgon.

Har det inte hänt dig också: du har en plan för dagen, du tänker “idag ska jag göra det här och det här” – och så händer plötsligt något. Ett samtal. Ett meddelande. Någon behöver hjälp. Något går sönder. Någon dyker upp. Eller så blir kroppen trött på ett sätt du inte hade räknat med.

Och det är ungefär så livet fungerar. Planer är som en karta, men livet är vädret, trafiken och allt det oväntade längs vägen. Du kan ha världens bästa plan, men du kan inte styra när andra människors behov krockar med den. Du kan inte styra när känslor kommer, när minnen vaknar eller när tankar tar plats. Ibland kan du inte ens styra din egen energi.

Det betyder inte att planering är meningslös. Det betyder bara att en plan måste ha utrymme för verkligheten. En plan utan luft blir lätt till stress när något händer. En plan med luft blir mer som: “Jag vill göra det här, men jag är beredd på att dagen kan förändras.”

Så ja, du kan planera vad du ska göra. Men livet kan ändå hända, helt plötsligt, som om det bara kom från ingenstans. Ibland är det jobbigt. Ibland är det fint. Ofta är det bara… mänskligt.

Och just därför: sluta klandra andra. Titta i din backspegel först.

Det osynliga arbetet bär längre än man tror

 

Vecka 4 på det nya året

Jag möter vecka 4 med ett lugnare tempo och ett öppet sinne. En dag i taget räcker gott och väl.

Efter att ha kommit hem sent igår kände jag mig ordentligt trött, men samtidigt var det ett fint avslut på dagen. Det blev lite stökigt i gången, men sådant händer ibland. För mig blev det mest en påminnelse om hur viktigt det är att vi hjälps åt och visar förståelse för varandra.

Engagemanget i föreningslivet betyder mycket för mig. Samtidigt märker jag att det blir allt svårare att få människor att ställa upp ideellt. Det är synd, för gemenskap och engagemang gör stor skillnad – både för individen och för helheten. Trots detta har vi ändå planerat flera aktiviteter under året, och det inger hopp.

Föreningslivet och arbetslivet är också en påminnelse till mig själv om att inte ställa för höga krav. Alla kan och orkar inte alltid bidra på samma sätt. Men om alla får vara med och känna sig välkomna skapas ett trevligare och mer hållbart föreningsliv.

När jag ser tillbaka på helgen känner jag ändå en tillfredsställelse. Jag är trött, men också nöjd över att ha bidragit. Engagemang tar kraft, men ger också mycket tillbaka. Känslan av sammanhang och att vara behövd är ovärderlig.

Morgonen började med att ta tag i vardagen och skapa lite ordning. Som tur var fanns det lunch i frysen, så det blev spaghetti och köttfärssås. Jag tog mig också tid till en ordentlig frukost innan jag gick till busshållplatsen – små saker som gör stor skillnad och hjälper till att kicka igång energin.

Idag väntar några timmars arbete och ett möte på jobbet. Därefter blir det att packa upp efter helgen och fixa lite hemma, så att vardagen kan fungera som den ska.

Allt arbete syns inte. Det mesta sker i det tysta – i samtal som aldrig hörs, i planering som ingen märker och i ansvar som tas utan applåder eller uppmärksamhet. Det är där mycket av det verkliga arbetet finns, långt ifrån rampljuset och de högljudda åsikterna.

Värdet sitter sällan i hur mycket någon hörs eller syns, utan i att något faktiskt blir gjort. Resultat byggs inte av ord, utan av handling. Av människor som tar ansvar även när ingen tittar, som fortsätter arbeta när berömmet uteblir och som ser till helheten snarare än sin egen synlighet.

Samtidigt finns det alltid de som sitter vid sidan av och gnager på andra. De som kommenterar, ifrågasätter och skriver, men som sällan har insyn i vad som faktiskt görs. När någon sitter hela dagen och kritiserar utan att veta vad den andra personen bär, säger det ofta mer om bristen på förståelse än om arbetets kvalitet.

Det är lätt att döma det man inte ser och ännu lättare att misstänkliggöra det som sker i det tysta. Men verkligt engagemang kräver närvaro, ansvar och vilja att bidra – inte bara åsikter. Och ofta är det just de osynliga insatserna som håller allt samman och gör att helheten fungerar, dag efter dag.

Ha en trevlig måndag.

Söndagslugnet som ger ny energi

 

Bloggsöndag – god morgon 🌤️

God morgon alla fina läsare! ☕️
Jag hoppas att ni har vaknat till en lugn och skön söndag. Här hemma börjar helgen sakta lida mot sitt slut, och jag sitter med en kopp kaffe och känner mig både glad, stillsam och väldigt tacksam.

Det har varit en riktigt fin helg. Sådana där dagar som ger energi på djupet – utan stress, utan måsten och utan ständig uppkoppling. Faktiskt har vi varit helt utan sociala medier, och det gjorde mer gott än jag trodde. När man kopplar bort mobilen blir det plötsligt mycket lättare att vara närvarande, både i stunden och i samtalen. 💛

Imorse gick vi upp i lugn och ro och åt en riktigt god frukost. Det är något alldeles extra med helgfrukostar, när man får ta tid på sig och bara njuta. På tallriken fanns stekta ägg, vita bönor, stekt potatis och bacon. Enkelt, men så mysigt och gott. Små stunder som dessa betyder verkligen mycket.

Under helgen har vi också hunnit se en serie som jag gärna vill tipsa om. På TV4 går Reykjavik 112, och den är verkligen värd att se. Spännande, välgjord och fängslande redan från första avsnittet – perfekt för kvällar när man vill krypa upp i soffan och bara följa med i handlingen.

Helgens höjdpunkt var ändå att vår lokalförening hade sitt allra första möte för året. Det blev ett väldigt lyckat och inspirerande tillfälle där vi både planerade framåt och delade idéer om hur vi kan stärka gemenskapen ännu mer. Det är så fint att se vilket engagemang och driv som finns – och hur mycket man faktiskt kan åstadkomma tillsammans.

Vi pratade om nya initiativ, föreläsningar och kanske till och med en gemensam utflykt längre fram i vår. Det märktes tydligt att många längtat efter att komma igång igen efter jul- och nyårshelgerna. Ett stort tack till alla som deltog och bidrog till den varma och positiva stämningen. 🌱

Nu väntar hemfärd och lite planering inför veckan. Lunchlådor ska förberedas, och jag tänker njuta en sista stund av helgkänslan. Just nu är min absoluta favorit mannagrynspudding med färska hallon. Den passar perfekt som frukost, är enkel att värma i mikron och har snabbt blivit en riktig favorit här hemma. 😋

Jag önskar er alla en riktigt fin söndag och en mjuk, harmonisk start på veckan som kommer.
Ta hand om er 🤍

Stöd förändrar inte sanningen

Två veckor av arbete och en härlig lördag.

Jag hade tänkt skriva mer, men just nu orkar jag inte säga mer än detta. Det här blir mitt sista inlägg i ämnet.

Det jag tänker och det jag uttrycker är mitt. Ingen maskin formulerar mina åsikter, och ingen annan bär ansvar för mina ord. De kommer ur mina erfarenheter, mina känslor och mitt liv. Det är jag som väljer vad som ska skrivas, hur det ska sägas och varför. Verktyg kan rätta stavning och struktur, men de skapar varken innehåll, mod eller röst.

Att använda hjälpmedel är inte fusk. Det är ett sätt att kunna delta på lika villkor. Det gör mig inte mindre äkta, mindre tänkande eller mindre mänsklig. Tvärtom gör det att jag kan uttrycka mig tydligare och fortsätta skriva öppet, utan att tystas eller behöva skämmas.

Det märkliga är att jag alltid har blivit ifrågasatt. När jag skrev utan hjälp var det fel. När jag använder stöd är det också fel. Oavsett vad jag gör finns det alltid någon som vill trycka ner, misstänkliggöra eller få mig att tystna. Det säger mer om er än om mig.

Jag tänker inte skämmas för att jag skriver, för hur jag skriver eller för vem jag är i samhället. Jag har rätt att ta plats, uttrycka mig och använda de verktyg som finns. För det tänker jag inte be om ursäkt.

Jag vill också vara tydlig med att många kommentarer inte upplevs som personliga. De känns opersonliga, upprepande och ibland direkt robotstyrda. Då blir det svårt att ta dem på allvar och att föra en meningsfull dialog. En öppen diskussion kräver människor som skriver med egen röst och egna tankar.

Jag skriver själv. Jag står för det jag säger. Vill ni möta mig, gör det på riktigt – med egna ord, egna tankar och respekt. Annars finns det inget behov av fler kommentarer.

Ha en trevlig lördag. Jag har lagt flera timmar på att skriva detta.

Kommentarsregler

Denna blogg är en plats för reflektion och samtal kring inläggets ämne. För att kommentarsfältet ska fungera gäller följande:

• Håll en respektfull och saklig ton.

• Kommentarer ska vara relevanta för inläggets innehåll.

• Personangrepp, spekulationer om skribenten eller nedlåtande formuleringar accepteras inte.

• Olika åsikter är välkomna, men de ska uttryckas med respekt.

• Bloggen och andra sociala medier är separata plattformar. Kommentarer om innehåll på andra plattformar hör inte hemma här.

• Anonyma kommentarer som bryter mot dessa regler kan komma att tas bort utan vidare diskussion.

Genom att kommentera accepterar du dessa regler.

Vardagssteg, gemenskap och att stå stadigt i sin egen sanning

God morgon ✨

Jag hoppas verkligen att det inte är någon ishalka idag. Igår gav jag mig av extra tidigt för att hinna till jobbet i lugn och ro. Det blev en sådan morgon där varje steg fick tas med eftertanke. Ibland behöver man sakta ner, lyssna på kroppen och möta dagen precis som den är.

Nu har jag hunnit jobba några timmar och känner att dagen har landat. Efter arbetet blir det hem igen för att planera styrelsearbetet inför helgen. Det är en del förberedelser inför mötet, men mitt mål är att allt ska ske i en harmonisk anda, där samtalen får utrymme och besluten tas med omsorg.

I helgen ska jag också träffa en vän, och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli mysigt att umgås, äta gott, åka på loppis och bara vara tillsammans. Sådana stunder betyder mer än man ibland inser – de ger både glädje och kraft.

Tankarna snurrar även kring mötet som är nu på söndag. Det är mycket som behöver diskuteras när det gäller framtiden inom föreningslivet. Viktiga beslut, idéer och visioner som ska få växa fram. Vi ska dessutom påbörja arbetet med att söka bidrag till vår lokal, så att vi kan fortsätta utveckla den till en trygg och välkomnande plats för alla.

Det blir en lugn men innehållsrik dag – precis som livet ofta är 🌿

Samtidigt vill jag vara tydlig.
Jag kommer inte att svara på påhopp. Att leva med ett funktionshinder är inget som ser likadant ut för alla, och det går inte att uttala sig om någon annans verklighet. Det jag delar här i min blogg är mina egna erfarenheter, mina känslor och de utmaningar jag lever med. Det är min sanning – och den står jag stadigt i.

---