Tillgänglighet är en samhällsstruktur – inte ett tillval

 Tillgänglighet är en samhällsstruktur – inte ett tillval

koltiv hur de byggnya hålplaster som blir felIgår gick jag av vid en ny hållplats. Jag såg gångvägen, men mellan mig och den fanns ett djupt dike. I stället fick jag gå ute vid vägkanten, där trafiken kör fort och där situationen känns både osäker och olämplig. Det är ett tydligt exempel på hur bristande tillgänglighet skapar risker och försvårar något så grundläggande som att ta sig från en hållplats till en gångväg. 

Tillgänglighet är en av de mest grundläggande byggstenarna i ett modernt samhälle. Ändå behandlas den ofta som något som kan läggas till i efterhand, som en praktisk detalj i stället för en central princip. När samhällets strukturer inte utformas med tillgänglighet i fokus påverkar det människors möjligheter att delta fullt ut i vardagen.

Tillgänglighet gäller i allt från kollektivtrafik och offentliga byggnader till digitala tjänster, myndighetskontakter och utbildning. Det räcker inte att en lösning ”fungerar för de flesta”. Den måste fungera för så många som möjligt – oavsett förutsättningar, språk, funktion eller erfarenhet.

Bristande tillgänglighet leder till:

• felaktiga beslut när information är otydlig eller svåråtkomlig
  
  
• längre handläggningstider och ökad stress
  
  
• minskat förtroende för samhällsfunktioner
  
  
• större risk att människor hamnar utanför viktiga delar av samhället
  
  

När någon uppmärksammar dessa problem är det en viktig del av förbättringsarbetet. Det handlar inte om personen – det handlar om strukturen. En fungerande samhällsmodell kräver att brister synliggörs, inte tystas.

Tillgänglighet är inte en fråga om bekvämlighet. Det är en fråga om rättigheter, likvärdighet och delaktighet.

Nu får ni ha en trevlig fredag. Jag ska ut och lussa på vårdhem och företag – och det är så roligt att få vara med de duktiga musikeleverna.

Det här handlar om tillgänglighet – inte om personer

---

Det här handlar om tillgänglighet – inte om personer

Detta handlar inte om enskilda personer utan om tillgängligheten i samhället. När någon påtalar brister i tillgängligheten är det viktigt att hålla diskussionen saklig. Att rikta kritik mot den som lyfter problemet är inte bara irrelevant – det försvårar också möjligheten att förbättra situationen.

När frågor om tillgänglighet tas upp hamnar diskussionen ofta fel. I stället för att bemöta det som faktiskt beskrivs, riktas kommentarer mot personen som gör inlägget. Detta är både osakligt och kontraproduktivt. Problem med tillgänglighet uppstår inte på grund av en individ, utan på grund av hur samhällets strukturer, miljöer och system är utformade.

Tillgänglighet innebär att människor ska kunna förflytta sig tryggt, enkelt och effektivt i det offentliga rummet. När miljöer, skyltning och information inte är tydliga får det konsekvenser:

• Resor tar längre tid än nödvändigt.

• Personer hamnar fel eller missar hållplatser.

• Onödiga risker uppstår i exempelvis trappor, under gång eller vid byten.

• Människor blir beroende av andra för att klara situationer som borde vara självklara att hantera.

Dessa följder beror inte på den enskilde resenären, utan på brister i systemet. Därför är det sakligt riktigare att diskutera hur kollektivtrafiken och offentliga miljöer är utformade än att kritisera den som uppmärksammar problemen.

I kollektivtrafiken innebär tillgänglighet bland annat:

• Tydlig och konsekvent information om bussar, tåg och spårvagnar.

• Lättbegriplig skyltning, även för personer med läs- och skrivsvårigheter eller andra kognitiva utmaningar.

• Logiska resvägar och förutsägbara byten.

• Trygga och anpassade miljöer som inte utsätter resenärer för onödiga hinder eller risker.

När dessa delar inte fungerar drabbar det många olika grupper i samhället – inte bara den som råkar beskriva sin upplevelse. Att göra situationen personlig missar därför syftet helt.

Det centrala är att tillgänglighet är en samhällsfråga. Den påverkar hur väl människor kan delta i arbetsliv, utbildning och vardag. Den påverkar trygghet, självständighet och delaktighet.

Därför bör diskussionen handla om hur tillgängligheten kan förbättras – inte om personen som lyfter problemet.

---

Mörka skyltar och otrygga tunnlar – en fråga om ansvar

---

God morgon!
Rätt eller fel – olika saker i samhället kan uppfattas på olika sätt, och personer kan ha olika upplevelser av dem. När jag lyfter brister handlar det inte om att gnälla, utan om att beskriva problem som faktiskt påverkar människors vardag.

I år har jag påpekat för både Västtrafik och Göteborgs stad att skyltarna i kollektivtrafiken visserligen finns, men ofta är så dåligt belysta att de knappt går att läsa. För vissa spelar det kanske ingen roll, men för många av oss som behöver tydlig och tillgänglig information blir det ett hinder – varje dag.

Det gäller inte bara skyltar. Kollektivtrafiken ropar heller inte alltid ut hållplatserna, och när skyltarna saknas eller är mörka blir det extra svårt. Om man befinner sig på en okänd plats är det lätt att missa var man ska gå av och därmed riskera att hamna fel. Det skapar onödig stress i en situation som borde vara enkel.

Det gäller särskilt de gångtunnlar som ska vara trygga passager mellan hållplatser, bostadsområden och tågstationer. Men hur tryggt känns det egentligen att gå in i en tunnel där belysningen är svag eller obefintlig? Hur många trivs med att kliva in i ett mörkt utrymme en kväll när man bara vill ta sig hem?

Tillgänglighet handlar inte bara om ramper och hissar. Det handlar också om ljus, skyltning, orienterbarhet och en känsla av trygghet. När samhället brister i det lägger man över ansvaret på individen – ”du får anpassa dig”. Men tillgänglighet ska inte vara något man ber om, utan något som ska finnas från början.

Så nej, jag gnäller inte. Jag vill bara att kollektivtrafiken och våra gator ska fungera för alla.

---

När veckan får sjunka in

---

Söndag kväll – en stilla reflektion

Det har varit skönt att få en dag utan stress. Ingen resa som tagit all energi, bara tid att andas ut och samla nya krafter. Samtidigt hoppas jag att Västtrafik kan förbättra sig, för oron de skapar hänger kvar längre än den borde. I fredags stod jag på en ny plats, med dåligt ljud och en monitor som inte fungerade. Det blev likadant på vägen hem, och för mig är sådant extra utmanande.

Då känns det tryggt att veta att det finns vänner som stöttar, ibland bara genom ett telefonsamtal. Det betyder mer än de kanske förstår. Alla bär vi på våra egna svårigheter, och det är inte alltid synligt varför vissa saker blir så stora. Därför hoppas jag på lite förståelse för det jag skriver om och hur jag uttrycker mig.

Nästa vecka väntar full fart igen. Våra elever ska ut med luciatåget, besöka företag och vården och sprida ljus, precis som de har gjort i flera år. Det brukar värma många – även oss som följer med vid sidan.

Tack till dig som läser och tar dig tid att möta texten med vänlighet.
Önskar en riktigt mjuk och fin söndagskväll.

---

Kollektivtrafikens svagheter i praktiken

---

God morgon, lördag.

Veckan har varit lång. Resor, arbete och allt det där som ska hinnas med däremellan. Tröttheten är tydlig i dag, inte bara i kroppen utan också i själva tålamodet.

Under veckan har jag påpekat problemen med reseplaneraren, både här och på andra sociala plattformar. Jag har även skickat in en formell klagan till Västtrafik. Det borde vara tillräckligt tydligt, men ändå finns det personer som menar att jag skulle ha uttryckt något helt annat någon annanstans. Det är en märklig situation. Hade jag skrivit något ytterligare, hade jag också stått för det. Transparens är ingen svår princip.

Resandet har samtidigt gjort bristerna i kollektivtrafiken mer än uppenbara. Informationen är knapphändig och ofta motsägelsefull. Skyltningen brister på flera platser och högtalarutropen är antingen för svaga eller så otydliga att de knappt går att uppfatta. För den som är beroende av tydlig vägledning är det här inte småsaker – det är grundläggande funktioner som inte får fallera.

Det skapar en stress som är helt onödig. När man står på en hållplats och inte vet om man är på rätt plats, eller sitter på ett tåg utan att höra nästa station, blir resandet en gissningslek. Och när detta upprepas dag efter dag blir det tydligt att problemet inte ligger hos resenärerna.

Det här är inte klagomål i vanlig mening. Det är en saklig redovisning av hur systemet fungerar – eller inte fungerar. Och det väcker frågor om tillgänglighet. Jag tänker på dem som har ännu svårare att orientera sig än jag. För dem blir dessa brister inte bara störande, utan direkt hindrande. Vi pratar om människor som riskerar att hamna fel, missa sin resa eller helt enkelt låta bli att resa för att osäkerheten är för stor.

Det borde inte vara så här. Det är rimligt att kräva att den information som resenärer är beroende av faktiskt fungerar. Det handlar inte om lyx. Det handlar om grundläggande tillgänglighet och ansvar.

Det är hög tid att detta tas på största allvar – och att slarvet upphör.

---

Livspussel i förändring

---

God morgon denna fredagsmorgon.

Tröttheten sitter kvar efter dagens arbete, och på väg mot bussen hann någon kommentera att jag skulle ha blivit vräkt. Det stämmer inte. Jag har inte blivit vräkt.

Det som faktiskt händer är att jag stöttar en person som just nu går igenom en sjukdomsperiod. Därför vistas jag hos personen, för att hjälpa till i vardagen och finnas där när livet är som mest ansträngt. Det är en situation som kräver både tid och energi, men också närvaro och medmänsklighet.

Mitt eget livspussel ligger fortfarande i delar. Allt har inte fallit på plats ännu, och ibland känns dagarna osorterade och för stora. Men jag fortsätter framåt, steg för steg, och försöker skapa struktur i det som tillfälligt är oklart.

Trots allt vill jag önska er en riktigt fin fredag.
Tack för omtanken ni visar — den betyder mer än ni kanske tror. Mitt liv ser annorlunda ut just nu, men jag tar mig igenom det med fokus på det som är viktigast.

---

Dyslexi är ärftligt – kunskap som gör skillnad

---

Dyslexi är ärftligt – kunskap som gör skillnad

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Just nu bor jag inte i mitt eget hem, och situationen är ganska rörig. Mer än så vill jag inte gå in på – ibland räcker det att konstatera att allt inte är som det brukar.

Men mitt i allt kaos finns något som är viktigt att lyfta fram.

Dyslexi är till stor del ärftligt. Forskning visar att ungefär 60 procent av variationen i dyslexi kan förklaras av genetiska faktorer. Det innebär att svårigheter att koppla ihop bokstäver och ljud ofta har en biologisk grund.

Därför är det viktigt att förstå att dyslexi inte handlar om bristande ansträngning eller motivation. Det handlar om hur hjärnan bearbetar språkljud, vilket gör läsning och stavning mer utmanande för vissa — även om de anstränger sig lika mycket som andra.

Vill du fördjupa dig i forskningen?
Läs mer här: https://dyslexi.org/dyslexi/

Kunskap gör skillnad. När fler förstår den neurologiska grunden minskar fördomarna och det blir lättare att skapa rätt stöd i både skola och arbetsliv.

---

Diagnos

En dyslexiutredning görs vanligtvis av en specialpedagog, logoped eller psykolog. Syftet är att kartlägga personens språkliga förmågor och identifiera vilka typer av läs- och skrivsvårigheter som finns. Utredningen innehåller bland annat:

• Läs- och skrivtester – för att bedöma avkodning, läshastighet och stavning.

• Fonologiska tester – för att undersöka hur hjärnan bearbetar språkljud.

• Kartläggning av språklig förmåga – till exempel ordförråd, språkförståelse och ordmobilisering.

• Analys av skolbakgrund och inlärningssituation – för att förstå vilka stöd som funnits och hur svårigheterna påverkat lärandet över tid.

En korrekt diagnos gör det möjligt att ge rätt stöd och anpassningar, både i skolan och i vuxenlivet.

---

💙 Bli medlem i DyslexiFörbundet!
Tillsammans bidrar vi till ett mer tillgängligt och förstående samhälle.

---

När förståelsen uteblir och orden feltolkas

När förståelsen uteblir och orden feltolkas

Det finns stunder då man konfronteras med en verklighet som är både oväntad och smärtsam: människor drar slutsatser utan att ens försöka förstå bakgrunden. Det är en erfarenhet som återkommer för många som lever med läs- och skrivsvårigheter. I stället för att försöka se innehållet fastnar vissa i formen. I stället för att lyssna på budskapet analyserar man stavningen. Där försvinner ofta den empati som borde vara självklar.

På senare tid har jag mötts av kommentarer som ifrågasätter mitt språk, mitt sätt att uttrycka mig och till och med mitt berättigande i offentliga forum. Vissa menar att ”folk på TikTok” skulle vara trötta på mitt språk. Det stämmer inte. På TikTok möter jag oftare ett klimat där människor är öppna för variationer och där uttryckssätten får vara olika. Där finns en förståelse för att språket inte alltid blir perfekt, men att det ändå bär viktiga tankar.

Det är här, i bloggformatet, som reaktionerna ibland blir hårdare. Orden som riktas mot mig kommer ofta från människor som inte vet något om situationen jag befinner mig i. Att döma någon utan kontext är alltid problematiskt, men det blir extra tydligt när kritiken framförs med en självklarhet som saknar både kunskap och omtanke.

Jag befinner mig mitt i en svår period som påverkar både mig och de människor som står mig nära. Livet har förskjutits, prioriteringar har förändrats och det som normalt sett hade varit småsaker får helt andra proportioner. När man står i en sådan verklighet blir det ännu mer påtagligt att kommentarsfältet ofta saknar insikt om vad som ligger bakom ett inlägg eller en formulering.

Det är lätt att kritisera när man bara ser ytan. Det är betydligt svårare när man försöker förstå helheten.

Språk är inte bara teknik. Det är ett uttrycksmedel för känslor, erfarenheter och tankar. För den som lever med dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter är språket ofta både en kamp och en möjlighet. Varje publicerad text är resultatet av arbete, fokus och ibland frustration — men också mod. Att då mötas av hån eller förenklade slutsatser är ett svek mot den mänsklighet som borde prägla våra digitala samtal.

När bemötandet brister hamnar fokus på fel sak. En text kan vara snubblig och ändå viktig. Ett budskap kan vara tydligt även om formen inte är perfekt. Men när andra väljer att fastna i detaljer försvinner den respekt som behövs för att människor ska våga uttrycka sig.

Vi behöver påminna oss om att ingen vet vad någon annan kämpar med. Det gäller både i verkliga möten och i digitala rum. Ett vänligt ord kostar inget, men kan betyda mycket. En ogenomtänkt kommentar kan däremot såra mer än avsändaren anar.

Det borde vara självklart att möta varandra med förståelse. Att anta att varje människa bär på en historia som inte syns i texten. Att inse att språkliga brister inte är ett tecken på bristande intelligens, engagemang eller värde, utan ett mänskligt uttryck som förtjänar respekt.

Vi vinner alla på att vara mer lyhörda.

---