Lördagsbloggen – När en elev slutar gå till skolan har något redan gått för långt

God morgon lördag!

Jag fastnade för något viktigt som Dyslexiförbundet nyligen skrev på Facebook. Förbundet har deltagit i ett samråd om Specialpedagogiska skolmyndighetens regeringsuppdrag ”Stärkt stöd till skolor för att minska skolfrånvaron för elever med NPF-diagnoser”.

Det fick mig att fundera ännu mer på den här frågan.

Redan 2024 gav regeringen Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, i uppdrag att ge skolorna mer verksamhetsnära stöd och sprida kunskap om konkreta metoder och arbetssätt. Uppdraget ska slutredovisas 2027.

Att Dyslexiförbundet finns med i ett sådant samråd tycker jag är viktigt. För diskussionen om skolfrånvaro får inte bli för smal.

Vi pratar ofta om elever med adhd och autism när NPF och skolfrånvaro diskuteras. Men vi måste också se elever med dyslexi, dyskalkyli och andra svårigheter som varje dag kan behöva kämpa betydligt hårdare än sina klasskamrater för att klara undervisningen.

Skolfrånvaro börjar sällan den dagen eleven slutar komma till skolan.

Signalerna kan ha funnits långt tidigare.

Det kan vara eleven som får ont i magen varje morgon. Eleven som börjar komma för sent. Eleven som blir hemma någon dag här och där. Eleven som är fullständigt slut efter skoldagen. Eller eleven som sitter längst bak i klassrummet och försöker göra sig osynlig för att ingen ska upptäcka hur svårt det faktiskt är.

Därför tycker jag att vi måste vara försiktiga med ord som ”hemmasittare”. Det beskriver var eleven befinner sig, men inte varför eleven hamnade där.

I stället för att bara fråga:

”Varför kommer eleven inte till skolan?”

borde vi också våga fråga:

”Vad är det i skolan som gör att eleven inte längre klarar av att vara där?”

Har stödet satts in tillräckligt tidigt? Har eleven fått rätt hjälpmedel? Har undervisningen anpassats? Finns det tillräckligt med specialpedagogiska resurser? Har någon verkligen lyssnat på eleven?

Det här handlar inte om att peka ut enskilda lärare. Jag vet att många inom skolan arbetar oerhört hårt och försöker göra sitt bästa med de resurser de har.

Därför ligger ansvaret också högre upp.

Politiker och huvudmän kan inte tala om en inkluderande skola och samtidigt förvänta sig att personalen ska lösa allt utan tillräckligt med tid, kompetens och resurser.

Vi kan tillsätta utredningar, ge myndigheter nya uppdrag och skriva nya rapporter. Men det avgörande är vad som faktiskt förändras i klassrummet på måndag morgon.

För eleven som redan har börjat ge upp hjälper inga fina formuleringar i ett dokument.

Stödet måste finnas där när eleven behöver det.

Och framför allt måste det komma innan frånvaron har blivit ett stort problem.

Bakom varje siffra i statistiken över skolfrånvaro finns ett barn eller en ungdom med en egen historia.

Därför behöver vi sluta fråga vad det är för fel på eleven och oftare våga fråga:

Vad behöver vi vuxna förändra runt eleven för att skolan ska bli en plats där eleven klarar av att vara, lära och känna sig trygg?

Det är där arbetet mot skolfrånvaro måste börja.

God morgon fredag – hur mycket mer ska allt få kosta?

God morgon fredag!

Då var fredagen här igen. Idag har vi aktivitetsdag på jobbet, och det ser jag verkligen fram emot. Det brukar vara en både rolig och mysig dag där jag får vara med, hjälpa till och serva där det behövs. Det blir ett trevligt avbrott från den vanliga arbetsdagen och framför allt en dag med gemenskap.

Men denna fredagsmorgon fastnade mina tankar också vid något helt annat.

Jag läste om politiska förslag om en kilometerskatt, eller avståndsbaserad vägskatt, för tung trafik. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet drivit förslag om avståndsbaserad beskattning av tung trafik.

Jag brukar inte gå in särskilt mycket i politiska diskussioner här på bloggen. Alla måste själva få bestämma vilket parti de vill rösta på. Men nu när vi går mot ett val tycker jag att det är viktigt att läsa vad partierna faktiskt föreslår och fundera över vilka konsekvenser deras politik kan få.

För mig känns en kilometerskatt på tung trafik väldigt svår att förstå.

Åkerier och andra företag har redan stora kostnader för att hålla sina verksamheter igång. Fordon ska köpas, underhållas och repareras. Drivmedel, löner, försäkringar, skatter och olika avgifter ska betalas.

Hur mycket mer ska företagen klara av?

Den tunga trafiken finns inte på våra vägar för nöjes skull. Lastbilar transporterar livsmedel, kläder, byggmaterial och mängder av andra varor som vi behöver varje dag. Sverige är dessutom ett långt land och vi är beroende av fungerande transporter.

Om det blir dyrare att transportera varor måste vi också fundera över vad som händer i nästa led. Företagen kan behöva ta ut högre priser för sina transporter och då finns det en risk att kostnaden förs vidare genom hela kedjan.

Till slut kan det vara vi konsumenter som får betala mer.

Och är inte vardagen tillräckligt dyr redan?

Det räcker att gå in i en mataffär idag. Man lägger några helt vanliga varor i kundkorgen och summan springer snabbt iväg. Mat och andra nödvändiga vardagsvaror kostar mycket. Sedan ska boende, el, försäkringar och alla andra räkningar betalas.

Hur mycket mer ska vanliga hushåll egentligen klara av?

Jag kommer också att tänka på plastpåseskatten. När den infördes märkte vi konsumenter tydligt hur priset på en vanlig plastkasse steg. Skatten är numera borttagen, men den är fortfarande ett exempel på hur politiska beslut om skatter kan märkas i människors vardag.

Det är därför jag tycker att man måste se hela kedjan när nya skatter och avgifter på tung trafik diskuteras.

Det räcker inte att bara säga att företagen eller åkerierna ska betala. Man måste också fråga sig vad som händer därefter. Vad innebär det för transportföretagen? Vad innebär det för andra företag som är beroende av transporterna? Och vad innebär det för oss som står i mataffären och betalar våra varor?

Självklart behöver vi ta ansvar för miljön och klimatet. Det är viktigt för framtiden. Men politiska åtgärder måste också vara genomtänkta och fungera i verkligheten.

Vi behöver våra åkerier. Vi behöver våra företag. Och vi behöver en fungerande tung trafik för att hela Sverige ska fungera.

Nu när vi går mot ett val tycker jag därför att vi väljare ska läsa ordentligt vad partierna faktiskt föreslår. Inte bara lyssna på vallöften, utan också våga fråga: Vad kommer förslagen att innebära i praktiken och vem kommer i slutändan att betala?

Jag vet vad jag själv tycker, men alla andra får naturligtvis bilda sig sin egen uppfattning.

Det var mina funderingar denna fredagsmorgon.

Nu lämnar jag politiken för stunden och ser fram emot vår aktivitetsdag. Jag hoppas på en riktigt härlig fredag med gemenskap, aktiviteter och många skratt.

Önskar er alla en riktigt fin fredag!

Bakom varje skuld finns en människa – och ibland räcker inte orken till

 Jag har varit lite frånvarande här på bloggen under veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp, både på jobbet och hemma. Ibland räcker varken tiden eller orken till allt man skulle vilja göra.

Efter en arbetsdag kan man vara riktigt trött, och vissa dagar mår man inte heller helt bra. Då får bloggen och andra saker vänta lite. Man kan inte hinna med allt på en gång.

När ekonomiska problem blir en mänsklig kris

Det är också en annan sak som har berört mig mycket den här veckan. Jag har en bekant som har hamnat riktigt i klistret med inkasso. Hon försöker göra rätt för sig och betala, men har inte möjlighet att betala hela summan på en gång.

Jag vet att personen ringde inkassoföretaget redan förra månaden och pratade med dem om sin situation och vad hon hade möjlighet att betala. Därför blev chocken stor när hon nu öppnade Kivra och såg att summan hon skulle betala hade blivit ungefär dubbelt så hög.

Hon ringde tillbaka till inkassoföretaget för att fråga vad som hade hänt och förklara att hon redan hade pratat med dem. Men då blev det ord mot ord om vad som egentligen hade sagts och kommit överens om i det tidigare telefonsamtalet.

Det är just sådant här som gör mig upprörd. När en person faktiskt tar kontakt, försöker göra rätt för sig och försöker hitta en betalningslösning – hur kan det då sluta med att personen en månad senare får en chock när hon öppnar Kivra?

Bakom varje skuld finns faktiskt en människa.

Självklart ska skulder betalas. Men alla människor har inte möjlighet att betala en stor summa på en gång. Om någon säger: ”Jag vill betala, men jag klarar bara en viss summa varje månad”, tycker jag åtminstone att man ska bli lyssnad på och bemött med respekt.

Människor kan hamna i ekonomiska problem av många olika anledningar. Livet kan förändras snabbt och plötsligt sitter man där med räkningar man inte klarar av. När avgifter och andra kostnader dessutom läggs ovanpå kan situationen bli ännu svårare.

Jag tycker faktiskt att det är skit att människor ska behöva må så dåligt över pengar. Inkassoföretag arbetar naturligtvis med att driva in skulder, men det betyder inte att empati och respekt behöver försvinna.

Man är fortfarande en människa, även när man är skyldig pengar.

Mycket händer framöver

Samtidigt börjar hösten fyllas med aktiviteter som jag ser fram emot.

Den 12 september kommer vi från Dyslexiförbundet Fyrstad att finnas på Motorfestivalen i Trollhättan. Det ska bli roligt att träffa människor, prata om dyslexi och visa att dyslexi finns överallt – även bland människor som älskar bilar, motorer och praktiskt arbete.

Jag vill också påminna om Dyslexiveckan första veckan i oktober. Det är en viktig vecka då dyslexi uppmärksammas runt om i landet. Vi behöver fortsätta sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi och läs- och skrivsvårigheter.

Det händer alltså mycket framöver, både i livet och i föreningslivet. Ibland behöver man acceptera att man inte hinner eller orkar med allt på en gång.

Ta hand om varandra. ❤️ Vi vet aldrig vilken kamp en annan människa går igenom bakom stängda dörrar.

Ny vecka – föreningslivet behöver oss alla ❤️

 God morgon och välkommen till en ny vecka!

Då var det måndag igen. Dagen börjar som vanligt med att gå upp, äta frukost, göra mig i ordning och ta med lunchlådan. Sedan är det dags att gå till bussen och åka till jobbet. Det känns bra att vardagen har kommit igång igen.

Men jag måste också skriva några ord om något som faktiskt gör mig både trött och besviken. Efter mitt inlägg om föreningsarbetet fick jag bland annat den här kommentaren:

”Skicka mejl är väl inte jobbigt. Folk har väl tröttnat på föreningslivet. De har väl annat att göra. Det är bara du som har tid med en massa mejl. Något riktigt arbete undviker du. Du lever ett behagligt och bekvämt liv.”

Man får självklart tycka olika, men jag tycker att det är tråkigt när människor dömer någon som de egentligen inte känner och kallar personen lat eller bekväm.

Att trycka på ”skicka” när ett mejl är färdigt tar bara några sekunder. Men arbetet bakom ett utskick kan ta flera timmar. I söndags satt vi länge och letade efter rätt kontaktuppgifter till kommuner och skolor. Informationen skulle sammanställas och skickas till rätt personer. Till slut hade vi fått iväg 45 mejl.

Det är också arbete – ideellt arbete.

Jag har dessutom märkt en förändring i föreningslivet efter pandemin. Det känns som att det har blivit svårare att få människor att engagera sig och komma tillbaka till olika föreningar och aktiviteter.

Jag tror att många fick andra vanor under pandemin. Vi blev vana vid att vara hemma, träffas mindre och sköta mer på distans. För en del kan steget tillbaka till ett aktivt föreningsliv därför ha blivit större.

Men föreningslivet är viktigt. Det handlar inte bara om styrelsemöten, administration och mejl. Det handlar framför allt om gemenskap, stöd och möjligheten att påverka.

När vi träffas kan vi dela erfarenheter, stötta varandra, skratta tillsammans och känna att vi inte är ensamma. Föreningslivet kan ge människor en plats där de blir sedda och lyssnade på.

Det blir extra viktigt när vi vill påverka samhället. Under en valperiod vill vi göra våra röster hörda och lyfta Dyslexiförbundets viktiga valfrågor:

• Skolan ska vara inkluderande.
• Dyskalkyli finns – ta det på allvar.
• Ge oss bra förutsättningar i arbetslivet.

De här frågorna sprider sig inte av sig själva. Någon behöver skriva mejlen, kontakta människor, sprida information, ordna aktiviteter och möten och prata med beslutsfattare. Mycket av det arbetet sker på fritiden och syns aldrig utåt.

Därför tycker jag att det är synd när ideellt arbete avfärdas som att någon är lat eller lever ett bekvämt liv. Arbete kan se väldigt olika ut. Allt arbete behöver inte vara fysiskt för att vara viktigt.

Samtidigt behöver ingen lägga all sin fritid på en förening. Om fler hjälps åt och var och en bidrar med det man kan, blir arbetet lättare för alla.

Ensam kan man göra mycket, men tillsammans blir vi både starkare och gladare. ❤️

Nu lämnar jag kommentarerna och koncentrerar mig på den nya veckan. Frukosten är äten, lunchlådan är med och det är dags att bege sig till bussen och jobbet.

Ha en riktigt fin måndag och en bra start på den nya veckan. Och kom ihåg – lite vänlighet och respekt för varandra kostar ingenting. 🌷

Söndag – många timmars arbete bakom föreningslivet 🌷

 God morgon söndag!

Jag var kvar hos min kära vän och vi började dagen med att äta frukost tillsammans. Därefter var det dags för oss att sätta igång med det administrativa arbetet för föreningen.

Det är mycket som ska planeras och förberedas just nu. Vi arbetar bland annat med att sprida information om Motorfestivalen, Dyslexiveckan och våra kommande aktiviteter.

Vi satt i flera timmar och försökte hitta kontaktuppgifter till kommuner och skolor. Vi turades om att leta efter rätt mejladresser och hjälptes åt med arbetet. Det var betydligt svårare än vi hade trott att hitta rätt kontaktuppgifter, men vi gav oss inte.

Efter flera timmars letande och arbete lyckades vi till slut skicka iväg 45 mejl. Det kändes riktigt bra när de äntligen var skickade!

När man sitter flera timmar en söndag och arbetar med sådant här börjar man också fundera på varför det ibland kan vara svårt att få människor att engagera sig aktivt i föreningslivet. Jag tror att en anledning är att föreningsarbete tar betydligt mer tid än vad många ser utifrån.

Det handlar inte bara om att delta på aktiviteter och möten. Bakom varje föreläsning, träff eller arrangemang finns många timmars arbete med planering, mejl, telefonsamtal, information, bokningar och praktiska förberedelser.

Många arbetar och har dessutom familj, hem och annat som behöver hinnas med. Då kan det vara svårt att hitta både tid och ork för ett aktivt föreningsengagemang.

Samtidigt är föreningslivet viktigt. Utan människor som är beredda att lägga ner en del av sin fritid skulle många aktiviteter aldrig bli av. Därför behöver vi bli bättre på att hjälpas åt och dela på arbetsuppgifterna. Ingen ska behöva göra allting själv.

För mig känns det ändå meningsfullt när arbetet ger resultat. Idag blev det 45 mejl som förhoppningsvis gör att fler får information om Dyslexiveckan och våra aktiviteter.

Det som syns utåt kanske bara är själva aktiviteten – men bakom kulisserna kan det ligga många timmars ideellt arbete.

Nu får föreningsarbetet vila en stund. Vi får se vad resten av söndagen har att bjuda på.

Ha en riktigt fin söndag och ta hand om er! 🌷

Lördag – alla kan göra fel, men respekt kostar ingenting ❤️

 Det var riktigt segt att komma upp i morse. Väckarklockan ringde och jag hade gärna legat kvar en stund till. Men jag tog mig upp, åt lite frukost, gjorde mig i ordning och gav mig sedan iväg till tåget för att åka ner till Göteborg.

Idag stod styrelsemöte på programmet. Trots att det var en tidig lördagsmorgon kändes det bra när jag väl var på väg. Det är alltid trevligt att träffa de andra, diskutera det vi arbetar med och planera framåt tillsammans.

Jag fick också en kommentar på bloggen som löd:

”Du har väl med dig någon så att du hittar hem idag.”

Jag måste säga att jag tycker att den typen av kommentar känns både onödig och förnedrande. Jag förstår inte varför man behöver uttrycka sig så mot en annan människa.

Jag klarar att resa på egen hand. När jag åker till platser som jag känner till är det inga problem. Visst har jag åkt fel någon gång. En gång när jag skulle till Gamlestaden hamnade jag på fel tåg. Men vet ni vad? Sådant händer. Alla människor kan göra fel.

För mig handlar det om att lära mig av det som händer. Gör jag ett misstag försöker jag komma ihåg det till nästa gång och göra rätt då. Man behöver inte vara perfekt för att vara självständig.

Jag önskar att vi kunde visa lite mer förståelse för varandra. Vi är olika, vi har olika styrkor och svårigheter och vi gör alla misstag ibland. Det borde inte vara en anledning till att göra sig lustig över någon annan.

Det som kanske inte alla tänker på är att jag använder talsyntes. Jag får alltså text och kommentarer upplästa för mig. När någon skriver en elak eller nedlåtande kommentar behöver jag därför också lyssna på orden som personen har valt att skriva.

Man får absolut tycka olika om det jag skriver. Diskussioner och olika åsikter är en del av livet. Men det är stor skillnad mellan att ha en annan åsikt och att försöka trycka ner en annan människa.

Efter styrelsemötet tog jag tåget tillbaka. När jag kom fram blev jag hämtad och åkte vidare hem till min kära vän. ❤️ Där kunde vi sitta en stund på altanen, prata och ha det trevligt. Jag passade också på att hämta kattmat till katterna.

Nu blir det en lugn lördagskväll. Efter en tidig morgon, resa och styrelsemöte känns det skönt att bara ta det lugnt.

Dagens tanke får därför bli: Vi kan alla göra fel, men vi kan också lära oss och göra rätt nästa gång. Ingen är perfekt. Försök att möta människor med respekt och vänlighet i stället för att döma.

Bakom varje blogg och varje skärm finns en riktig människa. Tänk på det innan du trycker på ”skicka”.

Ta hand om er och ha en fortsatt fin lördag. 🌷❤️

Äntligen fredag – en vecka med skratt, tårar och eftertanke

Oj, vad den här veckan har gått fort! Nu är det äntligen fredag igen.

Som vanligt är det dags att göra sig i ordning och åka till jobbet. Det är faktiskt roligt att vara tillbaka i vardagen, träffa kollegorna och eleverna och få ordning på allt som ska göras.

Idag blir det en enkel lunch. Jag tar med mig en färdigrätt från Dafgårds. Jag har inte riktigt kommit igång med att förbereda lunchlådor ännu, men på söndag tänker jag fixa det så att jag har mat färdig inför nästa arbetsvecka. Ibland får det helt enkelt vara enkelt och smidigt.

Någon sovmorgon blir det inte i morgon heller. Då ska jag upp tidigt och iväg på styrelsemöte. Därför blir fredagskvällen lugn och jag tänker lägga mig tidigt så att jag orkar med morgondagen. Jag ska även göra i ordning en liten frukostpåse att ta med och äta på tåget ner.

Det har varit en händelserik vecka med både många skratt och några tårar. Livet och vardagen innehåller lite av varje.

Jag vill också avsluta med några ord om kommentarerna jag får. Jag blir faktiskt besviken när människor skriver dömande kommentarer om någon de egentligen inte känner. Bakom varje blogg, mobil och tangentbord finns en riktig människa med känslor och ett liv som ni bara får se en liten del av.

Tänk gärna en extra gång innan du trycker på knappen och skickar iväg en kommentar. Fråga dig själv: Skulle jag säga samma sak om personen stod framför mig?

Vi behöver inte alltid tycka lika, men vi kan visa hänsyn och behandla varandra med respekt. Lite vänlighet kostar faktiskt ingenting.

Tack på förhand, och jag hoppas att ni alla får en riktigt fin fredag och en bra start på helgen! 🌷

Vardagen är tillbaka – och det går bättre för varje dag 🌷

 Jag har gjort texten mer flytande, mogen och tydlig, och samtidigt fått med ditt svar på kommentaren om att du skulle vara orolig för att åka till jobbet.

God morgon! En ny dag är här och jag gör mig redo för ännu en arbetsdag.

Det är faktiskt väldigt roligt att vara tillbaka på jobbet och träffa eleverna igen. Nu börjar det bli mer fart och vardagen kommer sakta men säkert tillbaka.

Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg:

”Oro för att gå till skolan. Du verkar själv ha mest oro för att åka och jobba.”

Ibland undrar jag om alla verkligen läser hela inlägget och inte bara rubriken. Jag har aldrig skrivit att jag är orolig för att åka till jobbet. Det jag skrev om var att jag var trött och att det kändes segt att komma upp på morgonen.

Efter ungefär åtta veckors ledighet, då väckarklockan knappt har behövt göra sig hörd, är det väl inte så konstigt att kroppen behöver några dagar för att vänja sig vid de tidiga morgnarna igen? Hur känner du själv när väckarklockan börjar ringa efter en lång ledighet?

För varje dag går det bättre och bättre. Nu är det bara två arbetsdagar kvar innan helgen.

Men helgen blir inte helt lugn den heller. På lördag ska jag iväg på styrelsemöte och på söndag tänker jag försöka röja och fixa lite här hemma. Det har blivit lite eftersatt eftersom jag helt enkelt inte har orkat när jag kommit hem. Det har varit fullt upp med annat också.

Man får helt enkelt göra det man hinner och orkar. Allt behöver inte bli färdigt på en gång.

Nu kör vi igång den här dagen. Hoppas att ni allihopa får en riktigt fin torsdag! 🌷