Blev jag riktigt bestört av ett besök hos tandvården. Eller ja, det blev ju inget besök – men ändå tog det av min tid, energi och ledighet.
Jag hade tagit ledigt från jobbet för att fixa en tand, något jag verkligen behövde göra. Det är inte alltid lätt att få ihop tiden när man jobbar heltid, så jag hade planerat och bokat den här tiden i god tid. Väl på plats satte jag mig i väntrummet. Och väntade.
5 minuter.
10 minuter.
15 minuter.
20 minuter.
Nästan 25 minuter gick – utan att någon kom ut och sa något. Inget meddelande om att tandläkaren var sen. Inget “hej, vi är ledsna för förseningen”. Bara tystnad. Jag började känna mig osynlig.
Till slut gick jag till kassan. De sa bara kort att tandläkaren var försenad – och försökte lite nonchalant rycka på axlarna åt det. Inget beklagande, ingen förklaring, ingen respekt för att jag hade tagit mig tid, ställt om min dag och kommit dit i god tro.
Jag valde att avboka tiden. För hur mycket ska man behöva tåla? Jag kände mig både lurad och förbannad. Det kändes som att de tjuvat min tid – tid jag aldrig får tillbaka. Och dessutom en ledig dag som jag kunnat använda till något annat, något som faktiskt gör nytta eller ger mig återhämtning.
Det är lätt att känna sig liten i såna här situationer. Som om ens tid inte är värd något. Men det är den. Min tid är värdefull. Din också. Och när vården – oavsett om det är tandvård eller något annat – inte visar respekt för det, då blir det svårt att känna förtroende.
Nästa gång hoppas jag på bättre bemötande. Och framför allt – en påminnelse till mig själv att stå upp för den tid jag faktiskt har rätt till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar