Det blev lite kaos igår kväll – jag fick liksom inte riktigt plockat ihop mig, vilket jag upptäckte senare. Ibland känns det som att hjärnan springer åt ett håll och kroppen åt ett annat. Man tror att man har koll, men så står man där med ett "oj då" i handen.
Hela helgen har varit så himla fin. Det är något speciellt med att bara få vara tillsammans – inga stora planer, bara det där lilla: att äta ihop, småfixa med grejer, skratta åt något man ser på tv eller bara sitta tysta med varsin kopp kaffe. Sådant som liksom värmer hela vägen in.
Men nu är det måndag igen, och allt är i alla fall klart med insticket. Vi har skickat in det, och nu håller jag tummarna för att vi får bidrag. Man vet ju aldrig, men jag tycker vi gjort ett bra jobb. Hoppas att någon annan ser det också.
Och så denna klocka… den som ringer så bestämt efter frukost. Det är som att den inte har någon känsla för hur trött man faktiskt är. Den bara: "Upp nu, iväg!" Så jag masade mig iväg till bussen, med kaffe i kroppen men hjärnan var kvar hemma i sängen.
Plötsligt, mitt i allt, slår det mig: jag har inte jobbnyckeln! Jag hade ju bytt jacka – vinterjackan kändes för tung, så jag tog den där lättare vårjackan istället. Och nyckeln… ja, den låg kvar i innerfickan på vinterjackan hemma. Typiskt mig. Så det blev till att ringa och lösa det, och ja… jag tror det ordnade sig till slut. 😅
Lite nervös är jag också – ska tillbaka till tandläkaren idag. Det är inte så att jag har tandläkarskräck, men jag gillar inte känslan av att ligga där med lampan i ögonen och någon som petar runt i munnen. Vi får se hur det går.
Nu ska jag försöka landa lite, dricka upp mitt kaffe och börja arbeta. Måndagar är som de är – men jag försöker tänka att det ändå är en ny chans att börja om. Och vem vet, det kanske blir en riktigt bra vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar