Tjugo år av ord och motstånd

---

Tjugo år av ord och motstånd

Efter två decennier av skrivande reflekterar jag över hur språket, tillgängligheten och tekniken har format både mitt liv och mitt sätt att uttrycka mig.
Det här är berättelsen om att skriva trots svårigheter – och om hur ord kan bli en form av frihet.

---

Under åren med bloggen har jag samlat många erfarenheter och djupare insikter om både samhället och skrivandets betydelse.
Bloggen har blivit min plats i världen — en plats där orden får vila, växa och ibland protestera, men också bära hoppet vidare när mycket annat känns mörkt.

När jag började skriva visste jag inte hur länge det skulle pågå.
Tangenterna blev som ett eget språk, ett som inte dömer stavfel eller snubblande meningar.
Här fick jag vara mig själv, utan rödpenna och utan krav på perfektion.

Genom åren har jag sett hur samhället förändras – snabbt, men inte alltid till det bättre.
Vi talar om inkludering, men lyssnar vi verkligen?
Många pratar om tillgänglighet, men det är fortfarande ofta de med lättlästa ord som får mest plats.

För oss med dyslexi, eller andra läs- och skrivsvårigheter, är hindren inte bara bokstäverna.
Det är attityderna, tystnaden och normen för hur man “ska” uttrycka sig.

Skrivandet har blivit mitt sätt att stå emot – och stå upp.
För varje inlägg är ett steg mot att visa att språk inte måste vara perfekt för att vara meningsfullt.
Orden kanske haltar, men de kommer fram. Och i dem finns hoppet kvar.

---

Ändå har mycket förändrats.
Från att behöva hjälp med varje mening till att, med AI:s stöd, kunna stå mer självständigt i mitt skrivande.
Tekniken kan vara både hinder och hjälp, men när jag använder den för att hitta min egen röst – inte ersätta den – då blir den ett verktyg för frihet.

Kanske är det just där motståndet finns idag.
I att våga använda tekniken utan att förlora det mänskliga.
Att fortsätta skriva med känsla, trots algoritmer, filter och förväntningar.
Att påminna världen om att varje stavfel fortfarande bär en mening – och varje röst ett värde.

För orden lever. De förändras, utvecklas och hittar alltid sin väg – precis som vi.

---

Vad betyder skrivande, teknik och självständighet för dig?

Skriv gärna en kommentar och dela dina tankar.

---

Det här inlägget är en personlig reflektion över tjugo år som bloggare med dyslexi.
Jag skriver för att synliggöra hur språket, tekniken och tillgängligheten formar våra möjligheter att uttrycka oss – och för att påminna om att skrivandet alltid är en mänsklig handling, oavsett hur orden ser ut.

---

Ett klick mot det ständigt ringande samhället

---

Samhället som aldrig slutar ringa

När tystnaden blir en lyxvara måste vi börja värna den.

Efter fyradagars välbehövlig ledighet närmar sig vardagen återigen. Tiden har gått fort, nästan som om pausen bara hann börja innan den tog slut. Samtidigt påminner ledigheten om värdet av stillhet, gemenskap och kravlöshet – att få finnas utan prestation, att bara vara.

Sex veckor återstår till jullovet för eleverna. Hösten rusar fram, och november har gjort sitt intåg med sin stilla gråhet. I dag är det dags att återvända till lägenheten, till rutinerna och till skrivandet. Mitt i den lugna rytmen under ledigheten fick jag ett tips om Nix – en tjänst där man kan registrera sitt telefonnummer för att slippa samtal från telefonförsäljare. Det lät först som en praktisk detalj, men ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev symboliken.

Varje gång telefonen ringer och någon vill sälja något, bryts något i mig. Koncentrationen spricker som en tunn hinna, och tystnaden förlorar sin kraft. Samtidigt väcks en irritation över hur många människor fortfarande blir vilseledda av aggressiv telefonförsäljning – ofta äldre personer eller de som inte har orken att säga nej. Enligt Konsumentverket är oönskade säljsamtal ett av de vanligaste klagomålen från svenska hushåll. Många berättar om abonnemang de aldrig trodde att de tackat ja till.

Det är just därför Nix finns – som ett sätt att skydda både tiden och tryggheten i hemmet. Genom att registrera sitt nummer på tjänstens officiella webbplats, www.nixtelefon.org, kan man enkelt minska mängden oönskade samtal. Det är en liten handling, men den rymmer en större mening: att själv få bestämma när man vill vara tillgänglig.

För i grunden handlar det inte bara om telefonförsäljning. Det handlar om ett samhälle där tillgänglighet har blivit ett ideal och uppmärksamhet en handelsvara. Vi ska alltid svara, alltid vara redo, alltid lyssna – men sällan på oss själva. Att säga nej till det ständiga ringandet är därför inte att stänga ute världen, utan att värna sitt eget utrymme i den.

Att skydda sin tystnad är att ta ansvar för sitt fokus. Det är att sätta en gräns mot en kultur som belönar avbrott, snabbhet och ständig uppkoppling. För i tystnaden växer något annat – koncentration, eftertanke och språklig rytm.

Kanske är det just där – i stillheten, i motståndet mot det ständigt ringande – som skrivvågen verkligen tar form. Där orden inte bara blir text, utan ett sätt att stå emot ett samhälle som sällan lämnar plats för tystnad, men alltid kräver svar.

Och kanske börjar det där motståndet i något så enkelt som ett klick.
Att registrera sig på www.nixtelefon.org är inte bara ett sätt att slippa säljsamtal – det är ett sätt att återta sin rätt till lugn, att säga nej till onödiga avbrott och ja till sin egen tid. En påminnelse om att stillhet inte är en brist, utan en styrka.

---

---

Allhelgonahelgen – värme i mörkret

---

Allhelgonahelgen – värme i mörkret

Idag är det allhelgonahelgen.
Jag känner mig nöjd efter veckostädningen och njuter av en ledig fredag innan det är dags att åka bort. Det ska bli så trevligt att träffa en vän och ha en mysig helg tillsammans. Det ska bli fint att prata, skratta och bara ta dagen som den kommer.

Det är alltid något särskilt med att umgås, prata och bara vara. Igår blev det klassiska fredagstacos – en enkel men härlig tradition.

Lördagsmorgonen började med en härlig guacamole, ägg på mackan och en kopp kaffe. Den där lugna stunden när dagen precis vaknar är något jag verkligen uppskattar. Sen blev det en tur till köpcentrumet, där jag fick en födelsedagspresent från en butik – ett fint set med salt- och pepparkvarnar. En liten överraskning som gjorde mig glad. Vi fortsätter nu helgen tillsammans, med tid för gemenskap och vila.

När jag skriver här på bloggen känner jag mig fortfarande lite som i “sandlådan” – på väg att hitta min röst och mitt sätt att uttrycka mig. Jag accepterar att internet är som det är: ibland varmt och välkomnande, ibland kallt och anonymt.
Det förvånar mig ändå hur många som inte vågar stå för det de skriver. Orden får mer kraft när man står för dem. För mig handlar skrivandet om mod – att våga vara sig själv, med alla stavfel, känslor och tankar som följer med.

Kanske är det just det som gör skrivandet levande – att det kommer från hjärtat, inte från en perfekt formulerad mall.

Och till dig som läser: visa respekt.
Om du inte tycker om hur jag skriver, eller om du tycker att min blogg känns för "ungdomlig" – då är det bättre att du slutar läsa, istället för att döma.
För här skriver jag som jag är, på mitt sätt.
Det är så jag hittar min röst.

Allhelgona handlar för mig om att minnas, men också om att leva – att ta vara på de stunder som värmer, och människorna som bryr sig.
För när mörkret faller tidigt, är det våra möten, våra ord och vår omtanke som tänder ljusen igen. 🌙

/Gullan 💛

---

🌿 Fredagstankar: Att leva med funktionsnedsättning i ett normstyrt samhälle

---

🌿 Fredagstankar: Att leva med funktionsnedsättning i ett normstyrt samhälle

Det är fredag igen, och jag känner hur lugnet börjar sprida sig. Veckan har varit lång och fylld av planering, anpassning och små utmaningar som bara den som lever med en funktionsnedsättning riktigt förstår.

Igår blev inte intervjun av som jag hade hoppats – typiskt nog kom en förkylning emellan. Jag hade förberett mig noggrant, lagt upp dagen efter min ork och försökt få allt att stämma. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, och då gäller det att hitta ett nytt sätt att landa.

För många är ett inställt möte bara en liten detalj i schemat. För mig blir det något större – en påminnelse om hur mycket min vardag påverkas av förändringar jag inte rår över. Jag lever med en funktionsnedsättning, och det påverkar hela mitt liv, både stort och smått. Det handlar inte bara om de praktiska sakerna – att planera, strukturera och skapa balans – utan också om hur jag blir bemött.

Ibland känns det som om samhället förväntar sig att jag ska passa in i en form som inte är skapad för mig. Att leva med funktionsnedsättning handlar ofta om att försöka anpassa sig till normer som inte tar hänsyn till våra olika förutsättningar. Jag försöker göra mitt bästa varje dag, men det kräver extra kraft och fokus – sådant som många inte ser.

Ur ett akademiskt perspektiv brukar man tala om den sociala modellen för funktionshinder. Den modellen säger att det inte är individen som skapar hindren, utan samhället som misslyckas med att skapa tillgänglighet och förståelse. Hindret finns alltså inte i kroppen, utan i strukturen. Det är en viktig insikt, för den visar att det inte handlar om brist på förmåga – utan om brist på anpassning.

I min vardag märks det överallt. I information som inte är tillgänglig. I möten där människor inte lyssnar. I det ständiga behovet av att förklara varför något tar längre tid. Det är inte alltid lätt, men det har gjort mig mer medveten om hur vårt samhälle fungerar – och inte fungerar – för alla.

När jag skriver om det här på nätet möter jag både förståelse och motstånd. De flesta är snälla, men det finns också de som ifrågasätter, dömer eller till och med hånar. Troll som tror att de vet vem jag är utifrån ett enda inlägg. De ser texten, men inte människan. De ser mina ord, men inte kampen bakom.

Forskningen kallar det för strukturella hinder, men för mig är det en del av vardagen. Det handlar om språk, attityder och regler som inte alltid rymmer olikhet. Det handlar om ett samhälle som säger att det vill inkludera – men som fortfarande har långt kvar till verklig förståelse.

Men trots allt detta försöker jag se det positiva. Jag tror på att dela erfarenheter, att skapa dialog och att förändring börjar i det lilla. Varje gång jag berättar hur jag har det, kanske någon börjar förstå lite mer.

Nu är det fredag kväll. Jag tänder ett ljus, tar en kopp te och försöker släppa veckan som varit. Jag känner tröttheten, men också tacksamheten över att jag orkar fortsätta. För mig är vilan inte bara återhämtning – den är också en del av styrkan.

Bakom varje text finns en människa.
Bakom varje människa finns en vardag som inte alltid syns.
Och bakom varje vardag finns en vilja att bli förstådd – inte dömd.

Så när helgen nu börjar hoppas jag på lugn, på vila och kanske på lite förståelse i världen utanför skärmen.
För även små steg mot respekt och omtanke kan förändra mer än man tror.

💛Gullan svårigheter med Dyslexi:

Digital inkludering och universell design – att handla på nätet med dyslexi

Digital inkludering och universell design – att handla på nätet med dyslexi

Idag är en lite annorlunda dag. Jag ska bli intervjuad om hur personer med läs- och skrivsvårigheter använder hemsidor och handlar på nätet. Det känns både spännande och viktigt – för det här är ett område där många fortfarande hamnar utanför.

Att prata om digital inkludering handlar om mer än teknik. Det handlar om att skapa ett digitalt samhälle där alla kan delta på lika villkor. För mig, och för många andra med dyslexi, handlar det om att kunna förstå texten, hitta rätt knapp, lita på att man inte klickar fel. En dåligt strukturerad sida kan göra ett enkelt köp till en lång och frustrerande process.

Här blir begreppet universell design centralt. Det betyder att digitala tjänster ska byggas så att de fungerar för så många som möjligt – redan från början. Inte som en eftertanke. Det handlar om tydliga texter, logisk navigering, uppläsningsfunktioner och ett språk som inkluderar. När tillgänglighet blir en naturlig del av designen, då minskar hindren och fler kan känna sig trygga och delaktiga.

Jag hoppas att dagens intervju kan bidra till mer medvetenhet om det här. För tillgänglighet på nätet är inte bara en teknisk fråga – det är en fråga om rättvisa och respekt.

Nu ska jag äta upp min frukost och snart logga in på mitt Teams-möte. Det känns fint att få använda min röst för att göra skillnad – även i det digitala rummet.

#DigitalInkludering #UniversellDesign #Tillgänglighet #Dyslexi #LäsOchSkrivsvårigheter #DigitalDelaktighet #Inkludering #TillgängligWebb #Funktionsrätt #GullansSvårigheterMedDyslexi

Reflektion över språkbruk och respekt i digital kommunikation

 

---

Reflektion över språkbruk och respekt i digital kommunikation

God morgon.

Det finns skäl att stanna upp och reflektera över vad ett tangentbord kan åstadkomma i mötet mellan människor. I den digitala kommunikationen sker interaktionen ofta utan eftertanke. Ord som skrivs i hast kan få långtgående konsekvenser. Nedsättande kommentarer, ironiska formuleringar och subtila antydningar skapar inte bara ett kyligt samtalsklimat, utan bidrar också till att upprätthålla sociala hierarkier och exkludering.

Mitt skrivande riktar sig till dem som på allvar vill förstå dyslexi – inte som en brist, utan som en del av en mänsklig variation. Genom att synliggöra hur dyslexi påverkar vardagen vill jag bidra till en mer nyanserad förståelse av de kognitiva och sociala dimensioner som präglar erfarenheten.

Jag tar tydligt avstånd från den typ av bemötande som präglas av misstänkliggörande, förolämpningar och förminskning. Att ifrågasätta någon på grund av deras språkliga uttryck är inte bara oetiskt, utan också ett tecken på bristande insikt i hur olika förutsättningar formar människors sätt att kommunicera.

Mitt syfte är inte att försvara mig – utan att belysa hur språket används som ett verktyg för både inkludering och utestängning. Genom att granska vårt eget språkbruk kan vi skapa en mer respektfull och tillgänglig offentlig diskussion.

För mig handlar det här inte bara om teori, utan om verklighet. Det handlar om min vardag – om varje gång ett ord missförstås, varje gång jag måste förklara det självklara. Jag skriver inte för att få sympati, utan för att öppna ögonen hos dem som ännu inte ser hur språk kan både frigöra och fängsla.

Till er som dömer utan att veta

---

God morgon.

En ny dag har börjat, och jag sitter på bussen till jobbet medan tankarna snurrar. Ibland känns det som att det jag skriver vänds emot mig. Som att vissa människor bara väntar på att hitta något att kritisera.

Varför är samhället så tomt på empati? Varför vill man hoppa på den som försöker berätta om något man själv inte har en aning om? Att bli nobbad i grundskolan satte spår – och det märks fortfarande i dag, i vuxenlivet, i vardagen, i samhället.

Jag funderar mycket just nu. Många tycker att jag borde sluta blogga, bara för att några inte kan låta bli att skriva elaka kommentarer. Ni som gör det verkar inte kunna vara vänliga, inte ens lite. Och det gör ont, djupt i hjärtat, att ständigt behöva försvara mig.

Försvara mitt liv. Mitt sätt att vara. Min kamp.

Ni kallar mig lat, bekväm och säger att jag skyller på min dyslexi. Men jag skyltar inte med den som en ursäkt. Jag lever med den varje dag. Den är en del av mig – men inte hela jag.

Så snälla, sluta med de här dumheterna. Låt mig, och alla andra som kämpar med liknande svårigheter, få andas. Låt oss skriva, berätta och dela våra liv utan att behöva be om lov.

Vad ska man ens svara på människor som inte känner mig, men ändå tror att de vet allt?

Jag önskar att era kommentarer kunde vara mer positiva. För elaka ord leder ingenstans. Jag tänker inte delta i någon häxjakt. Jag vill bara visa hur det känns – hur det är att leva med dyslexi i ett samhälle som fortfarande inte riktigt vill förstå. Här kan ni se vad jag ifrågasätter: hur lätt det är för en anonym person bakom ett tangentbord att döma, utan att ens visa sitt riktiga namn.

En kommentar jag fick lät så här:
”Om man struntar i sin post, inte håller rent och tappar bort saker på grund av stök – vad kallar du det då? Dyslexi? Det är ju du själv som bloggat om den här röran. Fattar inte varför du jämt ger läsarna skit för saker du själv skriver om.”

Jag vägrar låta mig tystas. Jag har burit tillräckligt med skam och skuld för något jag aldrig valt själv. Min dyslexi är ingen svaghet – den är ett bevis på att jag kämpar, varje dag, och ändå står upp.

Ni får tycka vad ni vill. Ni får skriva era kommentarer. Men jag tänker fortsätta. Jag tänker skriva, berätta och dela – för min röst är lika mycket värd som alla andras.

Jag har tigit för länge i livet. Nu pratar jag, och jag slutar inte.

---

Måndag och missförstånd

 

Måndag och missförstånd

💭 Om inlägget:
En måndag, en försvunnen fjärrkontroll och en kommentar som gick över gränsen.
Ibland handlar det inte om vad som faktiskt hände – utan om hur snabbt människor dömer.
Och jag? Jag städar vidare, rak i ryggen.

Godmorgon!

 Klockan är omställd men det gick bra. Upp, hoppa, kaffe i handen och bussen till jobbet. Nu är det måndag igen och jobbet väntar. Jag gillar faktiskt måndagar ibland. När eleverna har höstlov blir det lite lugnare på jobbet. Vi som är kvar kan ta en längre lunch, prata om livet och inte bara om scheman och städlistor. Det är trevligt. Samtidigt blir det mer kontorsarbete för min del. Papper ska sorteras, saker planeras och möbler flyttas. Vi ska möblera om i uppehållsrummet igen – som om lite förändring kan skapa ny energi. Kanske har de rätt.

Igår fick jag en kommentar här på bloggen: "Skyll på inneboende, fräckt! Du har säkert slarvat bort den själv. Bilden du gett av dig är att du är en slarver." (Söndag 26 oktober 2025 kl. 17:21:02 CET)

 Jag tyckte det var ganska fräckt faktiskt. Sånt händer – folk tror att de känner en bara för att de läst några rader på en skärm. Men låt mig förtydliga: jag bor inte där – jag städar inför uthyrning. Det är alltså den person som hyrt rummet som tagit med sig fjärrkontrollen.

Det är märkligt hur snabbt människor dömer. En liten detalj, ett missförstånd, och plötsligt har man fått en etikett. “Slarvig.” “Oansvarig.” “Typisk.” Som om vissa letar efter fel bara för att känna sig lite bättre själva. Men vet du vad? Jag har lärt mig att inte ta åt mig. Att leva med dyslexi har gjort mig tålmodig – jag vet hur det känns att bli missförstådd. Folk tror att man inte försöker, när man egentligen kämpar dubbelt så mycket som de.

Jag vet att jag gör mitt jobb. Jag vet att jag håller ordning, även om det inte alltid syns på ytan. Och jag vet att jag inte behöver försvara mig inför någon som redan bestämt sig för vem jag är. Så kalla mig gärna slarver – det biter inte längre. Jag vet vem jag är, och det räcker.

Ibland är det inte vi som slarvar bort saker – utan andra som slarvar bort förståelse.

Måndag 27 oktober 2025 kl. 08:14
På väg till jobbet ☕🚌

'