”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

---

”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

Att leva med dyslexi är inte att vara lat.
Det är att hela tiden kämpa i en värld som springer i en takt som inte är vår.
När någon kallar det ”lat-rytm” visar det bara på okunskap – och på hur långt samhället har kvar innan alla får plats.

Jag testade om kommentarerna kunde fungera bättre. Men skjutsingen heller – det är inte alltid lätt att få rytm i varken text eller tanke.

”Ja, du lever i din lat-rytm”, skrev en person till mig. Orden fastnade. För de låter som en pik – som om man är lat bara för att man inte hänger med i samma takt som alla andra. Men det är inte lathet. Det är att leva med läs- och skrivsvårigheter.

Med dyslexi krånglar tidsuppfattningen ibland. Att tolka en text kan kännas som en melodi som hoppar mellan tonerna. Det tar tid, kräver tålamod – och ofta väntar världen inte in en.

Men kanske är det där styrkan finns. Att leva i sin egen rytm. Att inte springa i samma takt som alla andra, utan hitta sin egen melodi.

Och låt oss vara tydliga: det är inte vi med dyslexi som ska skämmas över vår takt. Det är samhället som borde skämmas. För skolor som inte är tillgängliga. För arbetsplatser som ser oss som långsamma istället för kreativa. För ett system som gång på gång misslyckas med att rymma oss som inte passar i mallen.

Så nej – vi lever inte i någon ”lat-rytm”. Vi lever i en verklighet där vi varje dag tvingas kämpa mot fördomar och okunskap. Och det är hög tid att världen börjar lyssna på vår takt – i stället för att försöka tysta den.

Avslutande uppmaning:
👉 Nästa gång du hör någon kalla dyslexi för lathet – säg ifrån. Dela vår verklighet, sprid vår rytm och hjälp till att göra samhället mer rättvist.

---

När samhällets tid inte passar, men vår egen gör det

Helgen har varit fullt upp med aktiviteter i föreningslivet. Det har varit underbart, men ibland blir det svårt med tidsuppfattningen. Det är ofta så för oss med läs- och skrivsvårigheter – minuter och timmar kan rinna iväg som sand mellan fingrarna.

Men det är något speciellt med morgnar som får börja tillsammans. Doften av nybryggt kaffe som sprider sig i köket, äggröran som långsamt stelnar i stekpannan, baconet som fräser och de vita bönorna som gör frukosten komplett. Att sitta ner vid bordet, dela en måltid och känna att dagen börjar i lugn och gemenskap – det är lyx i sin allra enklaste form.

Först tog vi cabben och rullade ut i förmiddagens ljus, med vinden i håret och skratt i luften. Känslan av att fånga dagen tillsammans bar vi med oss hela vägen. Vi körde till Kållanö och stannade vid Bro-caféet för kaffe och pannkakor. Kanske inte den bästa smaken, men desto mer värdefullt att sitta där och se båtarna glida förbi. Att bara få andas, njuta av utsikten och låta helgen sjunka in.

Senare väntade styrelseuppdraget. Att få sätta sig vid mötesbordet efter en sådan start på dagen gjorde skillnad. Det kan vara krävande att hålla ordning på alla punkter och diskussioner, särskilt när tiden känns som om den springer ifrån en. Men att se hur engagemanget faktiskt betyder något – det är en vinst i sig. Föreningslivet ger inte bara ansvar, utan också styrka och gemenskap.

En helg fylld av både resande och ansvar, av möten och skratt, av stressade minuter och stilla stunder. Och just det – tidsuppfattningen. För många är den självklar, men för oss med dyslexi är den ofta en kamp. Det märks inte alltid utåt, men inåt kan det skapa både stress och osäkerhet. Samhället pratar gärna om inkludering, men förväntar sig samtidigt att vi ska fungera precis som alla andra.

Men vi är inte trasiga klockor som måste lagas. Vi är människor som lever i en annan rytm. Vi mäter inte alltid livet i minuter och scheman – vi mäter det i stunder, skratt, dofter och möten. Om samhället bara vågade lyssna på den rytmen, då skulle det bli rikare. För ibland är de som inte följer klockans tickande de som bäst påminner oss om vad tid egentligen är: Liv.

Från aktivitetsdag till tacomys – en vecka i mitt liv

En hel arbetsvecka har gått, och hjärtat känns varmt. Det var så fint att få möta ungdomarna igen – se deras leenden efter ett långt sommarlov, känna gemenskapen när vi är tillbaka tillsammans. Idag fick de något extra: en aktivitetsdag på olika platser runtom i Västsverige. Vi var ute hela dagen, fyllda av skratt, rörelse och den där känslan av att höra ihop. Jag bar med mig glädjen hem som en liten sol i magen.

Och så blev det lördag. Morgonen började med att jag sakta gjorde mig i ordning, packade ihop allt jag behövde och sneglade på tidtabellen för att vara säker på att komma rätt. Tiden är inte alltid min vän – den springer förbi eller står stilla – men den här gången gick allt bra. Resan tog nästan hela förmiddagen, fram och tillbaka, men jag kom dit jag skulle: Dyslexiförbundets distriktsmöte. Det känns alltid värdefullt att få vara en del av något större, även om vägen dit kostar både tid och energi.

Nu är jag hemma igen, och det doftar helg. Jag sitter och väntar på min älskling. Ikväll ska vi ha vårt lilla tacomys, här hos mig. En mjuk avslutning på en vecka fylld av liv, rörelse och viktiga steg framåt.

Ibland kan livet kännas som en lång resa mellan tider, möten och platser. Men mitt i allt hittar jag de där små guldkornen – ungdomarnas skratt, känslan av gemenskap, och stunderna av närhet med den jag älskar. Det är just de ögonblicken som gör resan värd allt.

Från vardagströtthet till att sprida kunskap – tankar inför Dyslexiveckan

---

---

Godmorgon torsdag

✨ En torsdag fylld av både trötthet och små segrar. Veckan börjar kännas i kroppen och orken är inte på topp, men diskmaskinen blev tömd, jobbet gjort och mejlen om Dyslexiveckan skickade. Idag väntar ett Hydrohex-pass i vattnet – en chans att fylla på energi. Små steg kan kännas obetydliga i stunden, men tillsammans gör de skillnad.

Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan, och jag känner verkligen hur tröttheten ligger kvar i kroppen. Det är som att dagarna har staplats på hög och blivit tyngre för varje morgon. Men jag tog mig ändå upp, satte igång diskmaskinen och fixade lite här hemma. För mig blir det en liten seger, en påminnelse om att även små steg framåt faktiskt räknas.

Igår var det fullt upp på jobbet. Många ungdomar kom in för att låna sina läromedel, och även om det kan bli stressigt när alla behöver hjälp samtidigt så tycker jag om de stunderna. Det blir liv och rörelse, och jag känner att jag gör nytta. Men när dagen var över fanns det inte mycket energi kvar. Trots det satte jag mig på kvällen för att mejla olika företag om vår föreläsning under Dyslexiveckan. Det tar energi att fixa och ordna, men det känns så viktigt. Dyslexiveckan är inte bara en vecka i kalendern – den är en chans att lyfta fram våra erfarenheter, våra röster och vår vardag. Att leva med dyslexi handlar inte bara om bokstäver och ord, det handlar om självkänsla, om att bli sedd och förstådd, både i skolan och i arbetslivet.

När jag skickar de där mejlen tänker jag ofta: tänk om fler fick upp ögonen för hur mycket små förändringar kan betyda. Ett företag som visar förståelse. En skola som anpassar bättre. En arbetsplats som vågar tänka nytt. Det kan låta litet, men det kan förändra liv. För mig är Dyslexiveckan en påminnelse om att vi inte är ensamma. Vi är många som kämpar, många som bär på liknande erfarenheter, och jag vill gärna bjuda in fler att vara en del av det – att lyssna, lära och kanske själva bidra till förändring.

Idag ska jag ta bussen ner till badhuset för ett Hydrohex-pass. Bara tanken på resan dit kan kännas lite tung när kroppen redan är trött, men jag vet att jag brukar komma hem med mer energi än jag hade innan. Hydrohex är digital vattenträning och idag blir det ett cardio-pass med fokus på kondition och uthållighet. Det kan vara jobbigt i stunden, men samtidigt skonsamt tack vare vattnet. Och den känslan som kommer efteråt – lättheten i kroppen, klarheten i huvudet – gör att det är värt all ansträngning för att ta sig dit.

För även små handlingar kan öppna dörrar till stora förändringar. Att ta bussen fast man är trött, att orka gå på ett träningspass, att skicka iväg ett mejl om något som känns viktigt – allt räknas. Och tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad, både i vardagen och i de större frågorna. ✨

Är du nyfiken på vår föreläsning under Dyslexiveckan? Håll utkik här – jag kommer snart berätta mer!

När skorna gömmer sig under väskan

---

När skorna gömmer sig under väskan

I går blev jag faktiskt riktigt glad. Efter att ha letat länge hittade jag äntligen mina skor – de hade gömt sig under träningsväskan. Så nära, men ändå så osynliga. Det fick mig att tänka på hur ofta det är så i livet: vi letar överallt, men glömmer att lyfta på det som ligger precis framför oss.

Lunch orkade jag inte fixa. Energin räckte inte till, så det fick bli en sväng till Hemköp. En sallad med skinka och pasta fick följa med hem – enkel, men ändå ett litet plåster på vardagströttheten.

Och så kom onsdagen. Dagen då alla läromedel ska lånas ut. Det är något speciellt när eleverna kommer in, med sina nyfikna blickar och små leenden. De tittar in i uppehållsrummet, ser hyllorna fyllda med böcker och spel. Där finns alltid en liten förväntan i luften, som om rummet bjuder på något mer än bara saker – en känsla av möjligheter.

Snart är det oktober, och då är det dags för något ännu större: Dyslexiveckan. En vecka som vill synliggöra det som ofta gömmer sig under ytan – svårigheter som inte alltid syns, men som påverkar varje dag. Sedan 2002 har Dyslexiförbundet, tillsammans med andra organisationer, arrangerat Europeiska Dyslexiveckan. Bibliotek, skolor och föreningar fylls då av föreläsningar, samtal och aktiviteter. Allt med samma syfte: att öka förståelsen, att lyfta på väskan och faktiskt se det som gömmer sig där.

👉 Här kan du läsa mer och hitta aktuella evenemang: Dyslexiveckans program

Ibland är det skor under en träningsväska. Ibland är det kunskap under okunskap.
Det gäller bara att våga lyfta – för att hitta både förståelse och glädje.

---

Dyslexi är fakta, inte en ursäkt

---

Onsdag, lönedag

Det är gött – lika fort som dagen kommer in så försvinner den ut igen.
Tiden springer, och jag springer med.

Idag är det löne­dag. Pengarna hoppar. In på kontot, ut lika fort. Hyran, elen, maten – allt slukar mer än vad som kommer in. För vissa betyder lönen en chans att unna sig. För andra är den bara ett kvitto på överlevnad. Man jobbar lika hårt men får ändå alltid börja om från noll.

Och som om det inte vore nog med det ekonomiska – så kommer alla papper, brev, digitala system som man måste förstå. Blanketter som aldrig är skrivna för oss som har dyslexi. Textmassor, lösenord, byråkratiska ord som känns som hinder snarare än hjälp. Varje räkning är inte bara en siffra att betala, utan ett pussel av ord som gör en trött redan innan man ens börjat.

Det är en extra nivå av orättvisa. De som redan kämpar med att få pengarna att räcka ska dessutom behöva kämpa med ett språk som inte är gjort för oss. Som om samhället testar oss dubbelt: först i plånboken, sen i läsförmågan.

Kvällarna blir längre än dagarna. När mörkret faller borde kroppen vila, men istället ligger jag vaken. Tankarna snurrar om nästa räkning, nästa blankett, nästa gång jag fastnar i ord som inte vill sitta rätt. Jag vill sova men sömnen fastnar i samma knut som bokstäverna.

Så är det ofta – onsdag eller måndag spelar ingen roll. Kanske är det därför löpdagar känns gött. Där springer man ifrån både tankar och bokstäver, ifrån känslan av att alltid ligga ett steg efter.

Och ändå, när kvällen kommer, börjar allt om igen.
Pengar som försvinner. System som inte lyssnar. Ett samhälle som kräver att alla springer lika fort – men ger olika skor till startlinjen.

Men mitt i allt detta mörka finns det glimtar. Som idag, när jag var på medicinsk fotvård. Där mötte jag underbar, trevlig personal som såg mig som människa och inte som problem. De log, de lyssnade, de gjorde sitt jobb med omtanke.

Det påminner mig om något viktigt: orättvisorna finns där, men så gör också värmen mellan människor. Den där blicken som säger ”jag ser dig”. Den där handen som gör livet lite lättare att bära.

Och till er som bestämmer: ni måste se oss.
Vi som kämpar varje dag, vi som får lönen att räcka precis eller inte alls, vi som fastnar i system som inte är byggda för oss. Sluta prata om att alla har samma chans – för det har vi inte. Inte när vissa får starta med nya skor och andra tvingas springa barfota.

Ge oss ett samhälle där stödet finns på riktigt, där systemen är begripliga för alla, där arbete lönar sig även för den som inte har perfekta betyg eller lätt för bokstäver.
Vi ber inte om fördelar – vi ber bara om rättvisa.

För ibland kan en timme på fotvården ge mer värme än alla era politiska löften.

---

Troll, skor och styrkan i att fortsätta

:

---

När sakerna försvinner – och rösten ifrågasätts

Jag fattar inte vart mina saker tar vägen. De bara försvinner, helt och hållet. Igår och idag har jag letat efter mina skor, men de är som bortblåsta. Det driver mig till vansinne att aldrig hitta det jag behöver – just när jag verkligen behöver det.

Igår gick jag och lade mig tidigt, och idag känner jag mig faktiskt lite piggare än vanligt. Men ändå snurrar allt i huvudet: saker som försvinner, tid som rinner iväg, och jag som tvingas leta om och om igen. Det tar så mycket energi – mer än man kan tro.

Och mitt i allt detta, mitt i mitt arbete, dyker de där trollen upp. De som skriver och påstår att jag inte har någon livserfarenhet. Att jag inte vet vad jag pratar om. Som om mina år av arbete inte räknas. Som om det jag sett och känt inte skulle vara på riktigt.

Jag har arbetat i över 25 år. Jag har mött så många ungdomar, lärt känna deras kamp och deras styrkor. Jag har suttit sida vid sida med elever, kämpat tillsammans med dem, letat efter vägar och alternativa verktyg som kan göra vardagen mer hanterbar. Jag vet hur svårt det kan vara – för jag har både sett det på nära håll och levt med det själv.

Och ändå blir jag ifrågasatt. Det gör mig både arg och ledsen. För när någon påstår att jag saknar erfarenhet, då är det ännu en sak som försvinner – inte bara skorna eller tiden, utan också min röst, mina erfarenheter och min rätt att bli tagen på allvar.

Men nu får det vara nog. Trollen ska inte få stjäla mer av min energi. Jag väljer att tända ljuset i stället för att fastna i mörkret. För det som verkligen betyder något är inte deras ord – utan ungdomarna jag möter.

Snart börjar en ny termin. Då får jag återse deras nyfikna blickar, höra deras skratt, känna deras frustrationer och glädjeämnen. Det är där min kraft finns. När de kommer tillbaka fylls jag av energi – en riktig boost som inget troll i världen kan ta ifrån mig.

Och kanske är det just där jag hittar svaret på var mina saker tar vägen. Kanske försvinner de för att påminna mig om vad som är viktigt på riktigt. Skor kan ersättas, tid kan rinna iväg – men mötena med eleverna, deras resa och deras styrka, det är något som stannar kvar. Det är något som lyfter och ger mening, även de dagar när allt känns hopplöst.

Så ja, saker försvinner, men det gör också mörkret – när ljuset väljer att stanna. Och det ljuset tänker jag hålla fast vid.

---

Sista dagen innan allt drar igång

Sista dagen innan allt drar igång

Imorgon börjar skolan igen. Böcker, scheman och system är i ordning – men vem ser eleven bakom? Vi är många som kämpar i det tysta, och ändå frågar nästan ingen: ”Vad behöver du för att orka?”

Usch, vad seg man blir efter helgen. Solen tog ut sin rätt – brända fötter, rött ansikte och en kropp som går på halvfart. Och som om det inte räckte, blev det ännu fler intryck efter bilträffen. Ljud, människor, allt som snurrade runt. Roligt på sitt sätt, men också tröttande.

Nu står jag här, på den sista dagen innan grundskolan drar igång igen. Det känns som ett pussel som måste läggas klart innan vardagen tar över. Jag försöker kolla av allt, hålla ihop det jag kan. Och sedan återstår bara att vänta – på starten, på rutinerna, på allt det som blir både jobbigt och kanske lite kul.

Sommaren i år har varit märklig. Den har rusat förbi men ändå segat sig fram. Allt det där jag tänkt hinna – läsa, skriva, vila, bara vara – blev aldrig riktigt av. Ändå står man här nu, redo för ännu ett skolår. Men varför känns det alltid som att sommaren tar slut innan man hunnit andas klart?

Förväntan blandas med oro. Nya rutiner, nya krav, nya papper att fylla i och texter att läsa. Och den där känslan av att aldrig riktigt hinna andas innan allt drar igång på riktigt.

Vi tog i alla fall en liten paus – lunch på stan. Biff à la Lindström med rårörda lingon, pressgurka och gräddsås, serverad med kokt potatis. Det enkla som gör skillnad. Att få sitta ner, prata om allt och inget, och känna att tiden faktiskt stannar en stund.

Idag tänker jag försöka hålla fast vid just det. Njuta lite av den sista sommarluften. Låta solen värma ansiktet, även om den gör mig trött. För imorgon väntar klassrum, schema och verklighet igen. Två världar möts – friheten i sommaren och alla måsten i skolstarten.

Det märkliga är att skolan alltid är så noga med planering. Böcker ska registreras i WeLib, allt ska ligga i systemet, allt ska stämma. Men mitt i all den ordningen glöms frågan bort: ”Vad behöver du för att orka? Vad skulle göra att du faktiskt mådde bra i det här?” Varför är det alltid systemen som prioriteras – och inte människorna?

Och det är nog just det som skaver. Att aldrig riktigt bli tillfrågad. Att alltid förväntas hänga med, fast ingen ser hur mycket kraft som går åt. För man vill ju – man vill klara det, göra sitt bästa, hänga med i tempot. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Kanske är det därför man blir så trött just nu, dagen innan allt börjar. Kroppen vet vad som väntar, hjärnan likaså. Ändå försöker jag ta vara på den här sista dagen – en kopp kaffe i solen, en promenad, eller bara sitta still och låta tankarna landa. Små stunder som ger andrum.

För när allt drar igång igen är det så lätt att tappa bort sig själv bland alla krav. Därför säger jag till mig själv: ta en dag i taget. Andas. Det måste få vara okej att inte alltid orka på topp.

För jag vet att jag inte är ensam. Skolan är full av elever som kämpar lite extra – med läsning, skrivning, fokus, eller bara orken att hänga med. Men istället för att fråga vad vi behöver, blir vi ofta behandlade som kuggar i ett maskineri.

Planeringen är minutiös, systemen är på plats – men människan bakom glöms lätt bort. Tänk om skolan kunde börja där istället. Med att se oss, inte bara våra prestationer.

Vi är fler än ni tror som kämpar i tystnad. Och vi behöver bli hörda.

---