Onsdag – En vecka kvar av semestern

God morgon!

Innan ni läser dagens blogg vill jag säga några ord.

Den senaste tiden har jag fått lägga väldigt mycket energi på att sätta ner foten. Det är egentligen inte så jag vill använda min tid, men ibland måste man sätta tydliga gränser.

Jag hoppas att budskapet nu har gått fram och att ni förstår vad som gäller här på min blogg. Jag välkomnar olika åsikter och sakliga diskussioner, men jag accepterar inte personangrepp eller nedvärderande kommentarer.

Jag funderade faktiskt på att inte lägga ut dagens onsdagsblogg. Men efter en stunds eftertanke bestämde jag mig för att göra det ändå. Jag tänker inte låta några få elaka kommentarer ta ifrån mig skrivglädjen eller tysta min röst.

Nu går vi vidare.

Klockan ringde 09.00 och jag gick upp för att göra frukost. Habibi kom som vanligt och höll mig sällskap. Vi satt en stund tillsammans medan jag drack mitt kaffe och funderade över livet.

Nu är det bara en vecka kvar av semestern. Tänk vad fort tiden har gått. Det känns nästan svårt att förstå hur snabbt veckorna har sprungit iväg.

När jag ser tillbaka på sommaren känner jag mig faktiskt stolt över mig själv. Jag har följt läkarens ordination och tagit hand om min hälsa. Det har gett resultat. Min diabetes är mycket bättre och jag slipper ta sprutor varje kväll. Mina blodsockervärden är betydligt jämnare och jag mår mycket bättre än jag gjorde tidigare.

Snart ska jag till distriktssköterskan för att ta ett långtidsblodsockerprov. Det ska bli spännande att se resultatet, men framför allt känner jag själv att kroppen mår bättre. Det är en skön känsla och något jag är väldigt tacksam för.

I dag träffade jag en god väninna. Vi åkte iväg för att leta efter en ny jobbväska och passade förstås också på att fika tillsammans.

Jag valde en Budapestbakelse, men den levde tyvärr inte riktigt upp till mina förväntningar. Det var lite väl mycket grädde i den för min smak. Jag funderade en stund på att säga till, men valde att låta det vara.

Dagens bästa köp blev i stället en ny jobbväska. Jag hittade precis den jag letade efter, och dessutom till halva priset. Det känns riktigt bra inför att jobbet snart börjar igen. Jag hoppas också att den kommer att vara skönare för ryggen än den förra väskan.

När jag kom hem väntade lite vardagssysslor. Jag har fortfarande två rum kvar att städa och fixa innan jag känner mig klar. Det känns skönt att få ordning hemma innan semestern är slut.

Jag försöker njuta av den sista semesterveckan och ta vara på varje dag. Snart är det dags att börja arbeta igen, och det känns faktiskt bra att gå tillbaka med ny energi och bättre hälsa.

Jag önskar er alla en riktigt fin onsdag. Ta hand om er och glöm inte att vara stolta över era egna framsteg – stora som små.

Kram från Gullan

Tisdag – En dag fylld med energi och glädje

God morgon!

Jag vaknade tidigt i dag och började morgonen med att sätta i gång både diskmaskinen och tvättmaskinen. Medan tvätten blev klar passade jag på att vika den rena tvätten. Det känns alltid skönt när man får undan lite hemma.

Sedan åkte jag och min vän till Brandstationen i Upphärad. Det är ett mycket trevligt museum med mycket historia. Där finns gamla brandbilar, ambulanser och många andra spännande föremål som berättar om hur räddningstjänsten har utvecklats genom åren.

Efter att vi hade tittat runt gick vi in på det mysiga caféet. Där köpte vi en hembakad tekaka med skinka, ost, gurka och tomat. Den var verkligen god!

Jag kunde förstås inte låta bli att prova deras kaka med röda vinbär. Den serverades med vaniljsås och en kopp kaffe. Det var ett riktigt gott fika och ett perfekt avslut på besöket.

Om du har vägarna förbi Upphärad kan jag varmt rekommendera ett besök på Brandstationen. Det är ett trevligt utflyktsmål med både historia och ett mysigt café. Tänk på att caféet har öppet på tisdagar.

När jag kom hem kände jag mig verkligen nöjd med dagen. Jag har fått gjort mycket och samtidigt haft en härlig utflykt.

Den sista tiden har jag inte mått så bra, men nu känner jag att jag börjar må bättre igen. Det känns skönt att få tillbaka energin och orken. Jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll.

Ibland är det de små sakerna i vardagen som gör den största skillnaden. Att få saker gjorda hemma, komma ut en stund, uppleva något nytt och umgås med någon man tycker om ger ny energi och gör livet lite lättare.

Jag hoppas att ni också har haft en fin dag och att ni får en fortsatt härlig vecka.

Kram från Gullan

Nya skollagen – viktiga frågor att diskuter

---

Jag såg ett inlägg på Instagram där Jonas Nilsson lyfter flera viktiga frågor om de nya ändringarna i skollagen som trädde i kraft den 3 augusti.

De nya reglerna ska ge lärare bättre möjligheter att skapa trygghet och studiero. Det ska bland annat bli lättare att avvisa elever från klassrummet, byta undervisningsgrupp under en period och stänga av elever från skolans lokaler.

Samtidigt ställer Jonas Nilsson flera viktiga frågor. Om en lärare inte förmår att få ordning i sitt klassrum under en längre tid och en elev behöver flyttas eller stängas av – vad händer då? Någon måste ta emot den eleven och ge stöd och undervisning. För elever som stängs av under en längre period är skolan dessutom skyldig att ordna distansundervisning.

Det leder till flera obesvarade frågor:

• Vem ska ta hand om de elever som avvisas eller stängs av?

• Vem ska bedriva distansundervisningen?

• Vem ska bekosta de extra resurser som krävs?

Det är frågor som ännu inte har fått några tydliga svar. Om skolorna inte får de resurser som behövs finns det en risk att lagändringarna inte får den effekt som var tänkt, utan bara blir förändringar på papperet.

Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar hela bilden. Alla elever har rätt till en trygg skolmiljö och studiero, men de elever som avvisas eller stängs av har också rätt till undervisning och stöd. För att de nya reglerna ska fungera i praktiken krävs det att skolorna får rätt förutsättningar.

Vad tänker ni? Håller ni med om att de nya reglerna behöver följas av ökade resurser, eller tror ni att de fungerar som de är? Jag ser fram emot en respektfull diskussion.

. Söndag – Tacksam för en fin sommar

Godmorgon!

Nu är det dags att åka hem efter några underbara dagar hos min vän. Vi har haft det så fint tillsammans och hittat på mycket. Vi har gjort små utflykter, upptäckt nya platser, fikat och bara njutit av att umgås. Det är sådana stunder som ger energi och blir fina minnen.

När jag tänker tillbaka på min semester inser jag att den började på ett tungt sätt. Jag fick ta farväl av en god väninna som lämnade oss och gick vidare till himlen. Det var en sorglig start på sommaren och en påminnelse om hur skört livet kan vara.

Samtidigt har sommaren också gett mig många ljusa stunder. Jag har träffat vänner, gjort utflykter, varit ute i naturen och fått tid att vila. Jag är tacksam för allt det fina jag har fått uppleva. Livet rymmer både sorg och glädje, och ibland får de finnas sida vid sida.

Nu återstår bara nio dagar av min semester. Åtta veckor har gått otroligt fort, men jag kan verkligen inte klaga. Jag har haft en fin sommar, fylld av både eftertanke, gemenskap och glädje.

I dag blir jag hemskjutsad efter några fina dagar hos min vän. När jag kommer hem väntar det på att packa upp mina saker och landa hemma igen. Sedan börjar jag så smått att ställa om till vardagen och arbetet som väntar om drygt en vecka.

Jag vill ta vara på de sista dagarna av semestern och njuta av dem. Sommaren går fort, men minnena finns kvar.

Jag önskar er alla en fin söndag. Ta hand om varandra och glöm inte att uppskatta tiden med dem ni tycker om. Livet är värdefullt, och de små stunderna tillsammans betyder ofta mer än vi tror.

Kram från Gullan

Lördag – Rätten att göra sin röst hörd

God morgon!

De senaste dagarna har jag varit hos min vän, och det har varit så härligt att få umgås. Vi har tagit bilen och åkt till Gräsviken, där vi åt en god våffla och njöt av en mysig fika tillsammans.

Vi tittade också på kartan och bestämde oss för att åka vidare till Brödbacken. Där möttes vi av ett vackert landskap med kor som betade i hagen och ett litet mysigt café. Jag tog en slät kopp kaffe och vi satt en stund och njöt av lugnet. Det är ofta de enkla stunderna som ger de finaste minnena.

När jag kommer hem tycker jag om att skriva om mina upplevelser. Jag har bloggat sedan 2007, och bloggen har blivit en viktig del av mitt liv. Här delar jag med mig av mina tankar, erfarenheter och det som betyder mest för mig.

Den senaste tiden har jag fått en kommentar som fick mig att stanna upp och fundera:

"Då ägde du bloggen. Nu är det AI som äger texterna. Fusk alltihop."

Jag vill gärna bemöta den kommentaren.

Jag har dyslexi och har kämpat med läsning och skrivning under hela mitt liv. Långt innan AI fanns använde jag hjälpmedel som tal-till-text, talsyntes och Taltjänst. De hjälpte mig att uttrycka mina tankar när orden ibland var svåra att få ner i skrift.

I dag använder jag ibland AI på samma sätt – som ett hjälpmedel. Det förändrar inte mina upplevelser, mina åsikter eller mina värderingar. Jag sitter fortfarande i många timmar och skriver, läser igenom, rättar och bearbetar mina texter innan jag publicerar dem.

Att kalla det för fusk tycker jag är sorgligt.

Vi lever i ett samhälle där hjälpmedel gör det möjligt för människor att delta på lika villkor. Ingen skulle säga att en person med glasögon fuskar för att kunna läsa. Ingen skulle säga att en person med hörapparat eller rullstol fuskar. Hjälpmedel finns för att skapa tillgänglighet och ge människor möjlighet att leva, arbeta och kommunicera på samma villkor som andra.

Det handlar också om yttrandefrihet. Yttrandefrihet är inte bara rätten att ha en åsikt – det är också möjligheten att kunna uttrycka den. Om människor med funktionsnedsättningar blir kallade för fuskare när de använder hjälpmedel riskerar deras röster att tystna. Det är inte det samhälle jag vill leva i.

Jag älskar att skriva. Jag älskar att dela med mig av mitt liv, mina åsikter och mitt engagemang. Ingen människa ska behöva skämmas för att använda hjälpmedel för att kunna uttrycka sig. Tvärtom borde vi glädjas åt att tekniken gör det möjligt för fler människor att göra sina röster hörda.

Jag hoppas att vi fortsätter att bygga ett samhälle där tillgänglighet och yttrandefrihet gäller alla – inte bara dem som har lätt för att läsa och skriva. Ett samhälle blir starkare när fler röster får höras, inte när människor tystas för att de använder de hjälpmedel de behöver.

Jag önskar er alla en fin lördag. Ta hand om varandra, njut av de små stunderna i livet och kom ihåg att vi alla har olika förutsättningar – men samma värde och samma rätt att göra våra röster hörda.

Kram från Gullan

Veckobloggen – En vecka med både glädje och eftertanke

 

Den här veckan har jag skrivit om hur det kan vara att leva med läs-, skriv- och matematiksvårigheter. Min förhoppning har varit att lyfta en viktig samhällsfråga och skapa förståelse för de utmaningar som många människor möter i sin vardag.

Tyvärr har flera kommentarer i stället handlat om mig som person. Det känns sorgligt, eftersom mitt syfte aldrig har varit att skapa konflikter. Jag vill belysa frågor som berör många och ge röst åt människor som kanske inte själva vågar berätta om sina erfarenheter.

Samtidigt har veckan också innehållit många fina stunder.

Jag och min väninna besökte det mysiga caféet Gräsviken, där vi satt en lång stund och njöt av den trevliga miljön och gott fika. Det blev ett av veckans guldkorn.

Jag har också varit hos min vän där vi grillade och hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Att få umgås med människor man tycker om betyder mycket.

Vi hann dessutom med en loppisrunda på Dalsland. Som vanligt blev det en härlig dag med många stopp. Vi hade med oss kaffe och min hembakade chokladkaka, som vi njöt av längs vägen. Sådana små stunder gör verkligen livet lite extra fint.

Vi avslutade dagen med en buffé där det fanns både svensk mat och thailändsk mat. Det var ett trevligt avslut på en innehållsrik dag.

När jag ser tillbaka på veckan känner jag både glädje och eftertanke. Glädje över alla fina upplevelser och möten med människor, men också sorg över att samtalet ibland blir hårt när man försöker lyfta viktiga frågor.

Trots det väljer jag att fortsätta skriva. Jag hoppas att mina bloggar kan bidra till ökad förståelse, ge hopp och kanske få någon att känna sig lite mindre ensam.

Tack till alla er som följer min blogg, läser mina inlägg och delar min resa. Det betyder mer än ni anar.

Kram, Gullan

Fredagsbloggen – Veckans tankar

God morgon!

Nu är det fredag och dags att sätta punkt för ännu en vecka. När jag ser tillbaka på mina bloggar den här veckan ser jag en tydlig röd tråd – livet. Livet är inte alltid enkelt, men det finns alltid hopp.

I onsdags skrev jag om ekonomi och hur svårt det kan vara att våga be om hjälp när räkningarna hopar sig eller när oron tar över. Många bär på en osynlig kamp som ingen annan ser.

I går skrev jag om att alla människor bär på en historia. Vi vet aldrig vad någon annan går igenom, och därför behöver vi möta varandra med omtanke, förståelse och respekt istället för att döma.

När jag knyter ihop veckan finns det några saker som jag tycker är extra viktiga. Att våga säga förlåt när vi har gjort fel. Att våga be om hjälp när vi inte orkar själva. Och att aldrig glömma att visa medmänsklighet mot andra människor. De små handlingarna kan göra stor skillnad.

Ingen människa är perfekt. Vi gör misstag, vi möter motgångar och ibland känns vägen framåt väldigt lång. Men jag tror att det finns en styrka i att vara ödmjuk, att våga börja om och att inte ge upp. Varje ny dag ger oss en ny möjlighet.

Jag hoppas att mina bloggar den här veckan har gett dig något att fundera över. Kanske har du känt igen dig, kanske har du fått en ny tanke eller en större förståelse för någon annans situation. Om mina ord har kunnat ge hopp till en enda människa, då är allt skrivande värt det.

Innan jag avslutar vill jag säga ett varmt och innerligt tack till er alla som har följt min blogg under juli månad. Att 11 366 personer har läst mina bloggar betyder mer än ni anar.

Tack för att ni läser, kommenterar, delar era tankar och följer min resa. Tillsammans skapar vi samtal om dyslexi, dyskalkyli, tillgänglighet och livet – ämnen som förtjänar att lyftas.

Nu ser jag fram emot augusti med nya bloggar, nya möten och nya berättelser. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på resan.

Önskar er alla en riktigt fin helg. Ta hand om er själva och om varandra.

Kram, Gullan

Torsdagsbloggen – Alla bär på en historia

God morgon!

Har du någon gång mött en människa och tänkt att du vet vem den är? Att du kan avgöra hur den personen har det bara genom att titta?

Jag tror att vi alla någon gång har gjort det. Men sanningen är att ingen av oss kan se vad en annan människa bär inom sig.

Bakom ett leende kan det finnas sorg. Bakom ett tyst beteende kan det finnas rädsla. Bakom någon som verkar arg kan det finnas en lång kamp mot motgångar. Och bakom den som har svårt att läsa, skriva eller räkna kan det finnas år av missförstånd, skam och känslan av att inte duga.

Jag vet själv hur det är att leva med dyslexi. Många ser inte svårigheterna, eftersom de inte syns på utsidan. Men de finns där varje dag. Därför försöker jag möta människor med förståelse i stället för att döma.

Den senaste tiden har jag skrivit om ekonomi, räkningar och hur svårt det kan vara att be om hjälp. Vi vet aldrig vem som kämpar med att få pengarna att räcka, vem som är rädd för att öppna posten eller vem som bär på en oro som ingen annan ser.

Jag tror att många människor någon gång i livet har varit nere på botten. När man mår dåligt orkar man ibland inte ta hand om sig själv. Man stannar hemma, drar sig undan och känner att allt är för tungt. Det kan handla om psykisk ohälsa, ekonomiska problem, sjukdom eller andra svårigheter som ingen annan ser.

Jag har själv mött människor som tappat tron på sig själva. En del har inte vågat öppna sin post, andra har isolerat sig hemma för att de skämts över sin situation. För den som har dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter kan ett brev eller en faktura skapa stor oro. Det handlar inte om ovilja – det handlar om att livet ibland känns övermäktigt.

Jag blir också berörd när jag ser människor som tigger utanför butiker. Jag vet inte deras historia, och det gör inte du heller. Därför försöker jag möta människor med respekt i stället för att döma. Ingen väljer ett svårt liv.

Kanske är det just då en människa behöver någon som ser henne, lyssnar eller bara säger ett vänligt ord. Vi kan inte lösa alla problem, men vi kan visa omtanke. Små handlingar kan betyda mer än vi tror.

Till dig som läser detta vill jag säga: Du är inte ensam. Oavsett om du kämpar med ekonomin, din hälsa, dyslexi, dyskalkyli eller något helt annat finns det hopp. Våga be om hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod.

Låt oss försöka se människan bakom fasaden. Alla bär på en historia som vi inte känner till. Därför hoppas jag att vi kan välja förståelse framför fördomar och medmänsklighet framför dömande.

Ta hand om varandra – för vi vet aldrig vilken historia någon annan bär på.

Kram, Gullan