Måndag morgon – och 90000 visningar!?

 

Måndag morgon. Ny vecka. Det är bara 8 dagar kvar för eleven innan sommarlovet börjar – nedräkningen är igång. Jag gick upp tidigt som vanligt, men frukosten blev nästan en chockstart. Jag höll bokstavligen på att sätta gröten i halsen när jag såg mobilen…90000 visningar! På TikTok!

Va? Jag var tvungen att dubbelkolla. Men jodå, det stämde. Något jag delat hade verkligen träffat rätt. Det känns både overkligt och fantastiskt att så många har sett det.

Mitt i allt det här vill jag också passa på att berätta om något viktigt. I det inlägget gav jag nämligen ett tips om vår fina och viktiga förening – Dyslexiförbundet.
Det är en förening som har betytt mycket för mig. Den har hjälpt mig att bli en starkare människa, att våga mer och att upptäcka mina styrkor. Jag har fått bättre självförtroende tack vare stödet, kunskapen och gemenskapen som finns där.

Kanske har du hört talas om Dyslexiförbundet? Om inte, så hoppas jag att du blir lite nyfiken nu. Det är en intresseorganisation som arbetar för att personer med läs-, skriv- och räknesvårigheter ska få rätt stöd – genom hela livet.
Här finns förståelse, erfarenheter, kampvilja och framför allt värme. Det är en plats där man inte behöver förklara sig. Där man får vara precis den man är.

Efter den där morgonchocken var det dags att fixa lunchlåda. Det är ett av våra små vardagsmoment som jag faktiskt uppskattar. Det är skönt att börja dagen med något konkret att göra, särskilt när tankarna snurrar av allt som händer.

En sak är säker – den här måndagen började inte som vanligt.
Men ibland är det just de där oväntade stunderna som ger ny energi och påminner om varför man delar med sig. 💛

dyslexiförbundet

---

#dyslexiförbundet #dyslexistyrka #minresa #tiktoksvenskadyslexi #inkludering #självförtroende #84kblev85k #frånhjärtat #synliggörstyrkor #vardagsglimt

Flickan som lekte med elden – en stark film om maktmissbruk, utsatthet och mod.

 

Söndagstankar efter en lugn morgon

Det är söndag morgon. Vi har ätit frukost tillsammans och jag känner mig utvilad efter en god natts sömn. Kaffekoppen doftar fortfarande varm och trygg.

Igår kväll såg vi Flickan som lekte med elden – den andra delen i Stieg Larssons Millennium-serie. Filmen var både spännande och omskakande. Det som berörde mest var skildringen av hur myndigheter och samhällstjänster kan missbruka sin makt, och hur flickor som Lisbeth Salander drabbas – oskyldiga men ändå jagade. Det var starkt. Och skrämmande.

Med den känslan i kroppen har jag svårt att värja mig mot tankarna på allt som sker runtomkring. På beslut som fattas, ofta långt från verkligheten för många. Som att högkostnadsskyddet för mediciner nu ska vara 3 800 kronor per år. För vissa kanske det låter rimligt. Men för den som redan vänder på varje krona för att ha råd med hyran, eller som tvingas välja mellan att köpa mjölk eller hämta ut sin medicin – då är det inte rimligt. Då är det grymt.

Allt blir dyrare. Mat, el, hyror, resor. Och för många går det inte ihop. Vi håller på att bygga ett samhälle där skillnaderna blir större varje månad. Ett samhälle där trygghet blir något man måste ha råd med.

Jag vet att det är lätt att stänga av. Särskilt en söndag när kaffet är varmt, magen mätt och världen känns mjuk. Men just därför vill jag skriva det här. För att vi inte ska glömma dem som kämpar varje dag. För att påminna mig själv – och kanske dig som läser – att vi måste fortsätta bry oss. Fortsätt se. Fortsätt säga ifrån.

Det är så vi håller ihop.
Även en söndag.

En helg att minnas ❤️

 En helg att minnas ❤️

Vaknade upp hemma hos min kära i helgen – det finns inget bättre än att börja dagen med någon man tycker om. Vi åt en riktigt god frukost tillsammans i lugn och ro. Sedan tog vi tag i några små ärenden, sådana där vardagliga saker som ändå känns lite lättare när man gör dem ihop.

På kvällen grillade vi, njöt av god mat och ett glas vin tillsammans. Att bara få sitta ner, prata och skratta över en middag ute i friska luften är något jag verkligen uppskattar. Kvällen avslutades med en kopp kaffe – så enkelt, men så värdefullt.

Det har verkligen varit en underbar helg. Jag blir också så himla glad när jag ser att många varit inne och tittat både på bloggen och mina små klipp på TikTok. Det känns så roligt att få dela med sig, även om man inte är 20 längre. Ålder är bara en siffra – glädjen över att uttrycka sig och nå ut till andra har ingen åldersgräns!

Tack till alla er som tittar in här – ni gör det ännu roligare att fortsätta skriva och dela med mig.

💊 Mat eller medicin – vad ska jag välja nu, regeringen?

Jag är så förbannad just nu.

Riksdagen har röstat JA till att höja kostnadstaket för mediciner – från 2 900 till 3 800 kronor. Det är en höjning på 900 spänn. Och det kanske inte låter mycket för vissa. Men för mig – och många andra i samma sits – är det skillnaden mellan att kunna äta sig mätt eller att ha råd med sin medicin.

Och vet du vilka som tyckte att det här var en bra idé?
Det var Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet.

Tack för det, säger jag ironiskt. Ni gjorde det just ännu svårare för människor som redan har det tufft.

Jag har inte råd med både mat och medicin. 900 kronor mindre i månaden är ENORMT när man lever på marginalen. Det är mjölk, bröd, busskort, hygienartiklar. Det är värdighet.

Och de som röstade för detta? De sitter på trygga löner, får subventionerade luncher i riksdagen, har inte behövt oroa sig för ekonomin på decennier. Men ändå väljer de att spara pengar på oss som har minst.

Jag jobbar. Jag kämpar. Jag bidrar. Men det räcker inte.
Och nu ska jag straffas för att jag behöver medicin.

Det här är inte ett val mellan lyx och nödvändighet. Det är ett val mellan liv och överlevnad.

Jag tänker inte vara tyst om det här.

---

 

Onsdag – tack ni som läser min blogg 💛

Mitt i veckan.
Tvätten snurrar, dammsugaren brummar, och kaffet är precis uppdrucket. Jag stannar upp en stund och känner efter. Det är något med onsdagar – varken början eller slutet, men ändå viktiga. En liten paus mitt i allt.

Det är extra gött att få vara ledig i fyra dagar nu. Jag känner hur kroppen slappnar av, och hur andningen blir lite djupare. Här i stan är det crusing – folk rullar sakta förbi i sina gamla bilar, musiken dunkar och det luktar avgaser, popcorn och sommar. Man kanske inte måste göra allt, men ibland känns det som att man vill hinna med allt ändå. För det händer ju inte varje dag.

Och just idag vill jag säga tack.
Tack till dig som klickar in här, som läser, som kanske känner igen dig i mina ord. Det värmer mer än du tror. Jag skriver ofta rakt från hjärtat – om vardag, minnen, kamp och glädje. Och ibland känns det lite som att ropa ut i tomma luften… men så märker jag att någon lyssnar. Du.

Tack för att du finns här. För att du tar dig tid. För att du bryr dig.
Det gör att jag fortsätter skriva – även de dagar då orden känns trög eller att jag är trött i både kropp och tanke.

Vi fortsätter tillsammans. Onsdag efter onsdag. Livet i stort och smått.
❤️ / Kram från mig

Till alla som kämpar: Ni är mer än era betyg

---

Idag – tankar från morgonen

Det var trögt att ta sig upp i morse. Jag hade sovit så djupt att det kändes som om jag knappt hunnit blinka innan klockan ringde. Kroppen var tung, men jag kom ändå i tid till jobbet – och det är jag faktiskt lite stolt över.

På vägen dit började tankarna snurra, som de så ofta gör. Jag tänkte på alla barn och unga som går i grundskolan. Alla de som kanske, precis som jag en gång i tiden, inte riktigt känner att de når fram i vissa ämnen. De som kämpar varje dag men ändå får höra att det inte räcker till.

Det gör ont att tänka på. För jag vet hur det känns att sitta mittemot en lärare som ger en den där blicken – den som säger att man borde kunna bättre. Jag vet hur det känns att stirra på en sida i boken och inte förstå, fast man verkligen försöker. Och jag vet hur lätt det är att börja tro att det är något fel på en själv.

Men det är det inte.

Det ska aldrig handla om att passa in i en och samma mall. Alla lär sig på olika sätt, och det måste vi bli bättre på att förstå – både i skolan, på jobbet och i samhället i stort. Vi behöver fler vuxna som ser potential istället för bara prestation. Som ser viljan bakom kampen.

Jag tänker ofta på vad som hade hänt med mig om ingen hade trott på mig. Och jag är så tacksam för dem som gjorde det.

Så idag vill jag bara skicka en varm tanke till alla barn och ungdomar som kämpar. Ni är inte ensamma. Och ni är så mycket mer än era betyg.

Måndagstrött och teknikstrul

 

Måndag morgon. Jag höll på att försova mig – vupp! – kastade i mig frukosten och stack iväg med bussen till jobbet. Lite stressigt, men det löste sig. Första kaffet blev som vanligt dagens räddning – kickstart!

När jag kom hem såg jag att bostadsrättsföreningen satt upp papper i trapphuset om årsmötet. Jag behöver få handlingarna digitalt, som en PDF, eftersom det är lättare för mig att läsa. Jag meddelade det, och visst försökte de hjälpa till – men det blev lite tokigt. Filerna kom i olika delar och var svåra att få ihop.

Teknik alltså… ibland hjälper den, ibland stjälper den. För mig, som har svårt att läsa, blir det ett hinder när informationen inte är tillgänglig på ett sätt som fungerar. Det gör att jag känner mig utanför – trots att jag vill vara delaktig.

Man märker att det börjar dra ihop sig mot ledighet nu. Det känns i kroppen. Det är snart semester… men än är det 16 arbetsdagar kvar. Bara att räkna ner!

Helgen som försvann i ett nafs

 

Helgerna går alldeles för fort – håller du inte med? Det känns som att man knappt hinner blinka innan det är söndag kväll igen och vardagen knackar på dörren. Den här helgen var inget undantag. Men även om tiden rusade förbi hann jag ändå stanna upp och njuta av några små guldkorn.

I går kväll kurade vi ihop oss i soffan och tittade på Millennium-serien – den som bygger på Stieg Larssons böcker. Det var länge sen jag såg den, men oj vad den håller än! Spännande, mörk och fängslande. Perfekt helgunderhållning, särskilt när regnet smattrade mot rutan och man bara ville försvinna in i en annan värld en stund.

I morse började vi dagen i lugn takt. Frukost i sällskap – det är något speciellt med det. Kaffet smakar lite godare när man är två. Det behövs inte så mycket ord – bara det där lilla ljudet av någon som också tassar runt i köket gör att tystnaden känns varm istället för tom. Så enkelt, men så värdefullt.

Bakom kulisserna har det varit fullt upp med föreningslivet. Det är alltid mycket att planera och förbereda när man är ordförande i lokalföreningen. Men jag är tacksam för att jag har en så bra sekreterare vid min sida – en riktig klippa som stöttar och håller ordning på allt det där som annars skulle kunna glida mellan stolarna.

Just nu är vi i full gång med att skriva sommarbrevet till våra medlemmar. Det känns fint att få sammanfatta våren, blicka framåt och skicka en varm hälsning inför sommaren. Att få sätta ord på allt vi gjort – och allt som väntar – är ett sätt att både avrunda och tanka ny energi.

Så även om helgen kändes kort, hann jag med både vila och eftertanke. Små stunder som betyder mycket. Och nu är jag redo att möta en ny vecka – med en kaffe i handen och lite Millennium-spänning kvar i tankarna.

Det är gött – bara tre arbetsdagar den här veckan. Det är inte långt kvar till semestern. Bara tre veckor kvar att jobba!