Varför gör man alltid allt i sista minuten?

 Varför gör man alltid allt i sista minuten?

Alltid detta sista-minuten-fixande. Varför blir det så? Ändå stod jag där igen – slängde på mig kläderna, sminkade mig i farten, och rafsade ihop det sista jag skulle ha med mig. Skulle till Volvohallen i Göteborg och ville ju ändå känna mig presentabel. Det blev faktiskt en väldigt givande dag till slut.

Göteborg bjöd på solsken, vilket hjälpte till att höja humöret. Efter dagens aktiviteter var det dags att resa vidare norrut. Tur att jag har min goda vän – han såg till att jag kom på rätt buss mot ungdomslägret i Viskadalen. Det hade nog inte gått utan väns hand. 

Så trots sista-minuten-stressen blev det en riktigt fin dag. Och visst är det något speciellt med att känna att man är på väg – både bokstavligt och bildligt.

Dyslexiförbundet på väg – vi tar plats på Volvoträffen

Fredag – först jobb, sen packa!

Fredag igen, och dags att jobba några timmar först. Efter det blir det till att börja plocka ihop allt som ska med till Svenska Volvoklubbens marknad i Volvokupolen i Göteborg. Det är alltid lite pirrigt att förbereda sig inför en sån helg – mycket att tänka på, men också roligt att träffa folk och uppleva gemenskapen.

Jag kommer att vara där och ställa ut tillsammans med Dyslexiförbundet. Det känns toppen att vi får vara med – vi får till och med delta i Volvoträffen, vilket gör oss synliga som en del av gemenskapen!

---

Svenska Volvoklubbens Volvoträff och marknad 2025-05-17

🚗 Aktivitet: En träff med fina Volvobilar i alla dess modeller och färger
🛒 Marknad: Säljare välkomnas från kl. 09:00
📍 Plats: Volvos område i Torslanda, utanför Volvohallen.
Adress: Gunnar Engellaus Väg 2, 418 78 Göteborg
🏆 Tävling: Publiken röstar på charmigaste Volvo – fina priser delas ut
🕙 När: Lördag 17 maj, kl. 10:00–14:00

https://www.svenskavolvoklubben.se/event/

---

Jag ser fram emot att få känna doften av gamla bilar, höra motorprat och kanske hitta något spännande fynd. Nu gäller det bara att komma ihåg allt: broschyrer, skyltar, termos med kaffe… och så klart ett leende i bagaget!

Efter jobbet ska jag packa, för på lördag åker jag vidare till ett distriktsungdomsläger i Viksdalen. Full fart hela helgen alltså!

Lite mindre roligt är att jag behövde hjälp med Yale-dörren – men det löstes inte helt. Tätningslisten suger inte åt ordentligt mot dörren, vilket gör att den inte stänger som den ska. Jag tycker tyvärr att min bostadsförening ofta gör fel eller slarvar med saker som borde vara självklara.

---

Trots små irritationsmoment här hemma ser jag verkligen fram emot helgen. Först bilträff och marknad med härliga människor, sen vidare mot ungdomsläger och nya möten. Det känns fint att få vara en del av olika sammanhang – både som representant för Dyslexiförbundet och som mig själv. Nu kör vi – full tank, öppet sinne och packningen snart klar! 🚗✨

---

V

📚 Ordningsbetyg – bra eller dåligt?

 

---

📚 Ordningsbetyg – bra eller dåligt?

Jag snubblade nyligen över ett förslag från Kristdemokraterna (KD) som väckte både nyfikenhet och en del funderingar hos mig. De vill införa riktiga ordningsbetyg i skolan – alltså ett separat betyg som ska visa hur en elev sköter sig när det gäller ordning och uppförande.

Det fick mig att stanna upp och tänka: Är det här något som faktiskt skulle göra skolan bättre? Eller riskerar det att slå fel?

Jag började läsa på för att förstå mer, och här är lite jag hittade – kanske kan det vara intressant även för dig som vill hänga med i skoldebatten.

Just nu har årskurs nio haft sina nationella prov i grundskolan. Det har varit ett tufft sista år för många elever.
Och som om det inte vore nog, är det mycket som strular just nu – till och med det digitala låset från Yale på ytterdörren till uthyrningen gick i baklås! Jag ringde en firma och fick till slut klartecken från låssmeden, men det är fortfarande oklart vad som egentligen orsakat felet. De ska komma under dagen och titta på det, och jag hoppas verkligen att det går att lösa på ett enkelt sätt.

Det är just så vardagen ofta ser ut – saker händer plötsligt, utan att man är förberedd. Som det här med uthyrningen, som nu blivit ett problem jag själv inte orsakat, men ändå måste hantera. Just nu är energin på en låg nivå.

Vårpepp, omelett och oväntad TikTok-succé

Tyvärr somnade jag om igår morse, trots att jag hade planerat att gå upp i tid. Men det blev ändå en bra start på dagen – jag gick upp, fixade till mig lite och lagade en enkel men god omelett med ärtor som jag hade till lunch. Det är verkligen min lilla mumsbit. Enkelt, mättande och gott!

Senare under dagen lyssnade jag på ett intressant inslag från Diskrimineringsbyrån, där Johanna pratade. Hon tipsade om en hemsida som kan vara till stor hjälp – både för elever och vårdnadshavare – när det gäller att få tips och råd om rättigheter och stöd i skolan. Här är länken: https://rattpariktigt.se. Jag tycker det är viktigt att sprida sådana resurser vidare. Det kan verkligen göra skillnad, särskilt för barn och unga som kämpar med att få rätt stöd och förståelse i sin vardag. Har du kollat in sidan? Berätta gärna vad du tycker!

Ikväll har vi temamöte med Dyslexiförbundet, där både lokalföreningen och distriktet deltar. Det känns alltid värdefullt att få tips, råd och pepp från andra. Att dela erfarenheter och stötta varandra ger ny energi – och gör att man känner sig mindre ensam i sin kamp.

Och apropå pepp – varför händer allt just nu på våren? Jag blev helt chockad igår när jag såg att ett av mina klipp på TikTok hade fått över 2800 visningar! Vad jag gjorde? Ingen aning, men jag peppade niorna inför nationella provet i matematik. Kul att det uppskattades!

Rätt stöd börjar med att lyssna

 En trött morgon och nervösa tankar

Vaknade upp helt slut idag. Orkade inte ens tänka på att fixa någon lunch, så det fick bli en extra portion havregrynsgröt. Inte särskilt spännande, men det funkar.

Jag är supernervös. Har precis varit och lämnat blodprov på vårdcentralen. Nu är det bara att vänta och hoppas att allt ser bra ut. Det är alltid den där oron som smyger sig på – tänk om något inte står rätt till? Jag försöker att inte tänka för mycket, men det är lättare sagt än gjort.

Senare idag ska jag träffa distriktssköterskan. Hoppas han är på gott humör – det underlättar alltid när man själv känner sig lite skör.

Ikväll är det Teamsmöte med Förbundet. Diskrimineringsbyrån Malmö mot diskriminering ska föreläsa om sin sajt "Rätt på riktigt", hoppas jag. Det brukar kännas bra att få träffa andra, om än digitalt, och känna gemenskapen.

Det var många föräldrar som var upprörda över hur deras barn inte får rätt stöd i skolan. Hon från Diskrimineringsbyrån sa något väldigt klokt:
👉 ”Man måste lyssna på eleven – hur vill just den eleven att åtgärderna ska se ut?”
Det är så viktigt att eleven blir hörd.
Skolan sätter ofta in åtgärder, men ibland vill eleven inte ha just den hjälpen – kanske för att den inte vill sticka ut från sina klasskamrater, utan bara få vara en i gruppen.

Trött. Orkar inte mer efter den här dagen – över 12 000 steg och huvudet fullt av tankar.
Nu får kvällen bara vara tyst.

Måndag morgon – upp och jobba

---

Måndag morgon – upp och jobba

Ny vecka, ny måndag. Upp och jobba.

Just nu är det fullt upp med mitt andra projekt. Balansen är svår – ekonomin går upp och ner när det gäller att finansiera uthyrningen. Det viktigaste för mig är ändå att gästerna är nöjda och trivs i den lilla lägenheten. Jag har lagt in mer pengar och gjort fler investeringar, men det går ändå inte riktigt runt.

I fredags blev det riktigt stressigt, och jag kände mig faktiskt arg. Vi hade bokat en tid för visning, och personen dök upp som planerat. Allt verkade bra, och vi kom överens om att de skulle höra av sig dagen efter om de ville hyra.

Men sen – ingenting. Inte ett sms, inget samtal, bara tystnad. De hade sagt att de skulle höra av sig under helgen, men det gjorde de inte.

Det hade räckt med ett enkelt meddelande:
 "Jag är inte intresserad" eller "Jag vill gärna ha lägenheten".
 Då hade jag kunnat planera min tid bättre istället för att gå och vänta.

Nu är det måndag morgon igen och dags att gå till jobbet. Jag orkar inte ens tänka på att fixa mat. Till lunch blev det kycklingklubba och potatissallad. Enkelt och gott.

Och så en liten sorglig nyhet: Sibylla bredvid mitt jobb ska rivas eftersom Circle K ska bygga där i stället. Den har funnits länge, och från början var det verkligen något extra. Det skulle vara lite amerikanskt – personalen åkte runt på rullskridskor och serverade bilarna. Det var rätt häftigt på den tiden!

Imorgon drar de nationella proven i matematik för årskurs 9 igång…
 Kämpa på alla nior! Ni är inte ensamma – vi hejar på er!

Söndagsloppis – mer slit än klirr i kassan

Jag ångrar mig lite nu. Att stiga upp i ottan – sjusnåret, på en söndag – för att stå på loppis kändes som en bra idé i går kväll. Men i dag… not so much.

Vi var ändå förberedda och hade packat bilen redan i går kväll, tack och lov. Det gjorde morgonen lite smidigare, men ändå. Tröttheten satt i kroppen och kaffet hade inte riktigt gjort sitt jobb.

Det största bakslaget? Den dåliga reklamen för loppisen. Nästan ingen visste om att den skulle vara här, och dessutom tog de inträde för besökarna. Det gör ju att många vänder i dörren – vem vill betala bara för att komma in och *kanske* inte ens hitta något?

Nu sitter vi här, lite småfrusna och småsura, men ändå med glimten i ögat. Vi har fått sålt lite grann – alltid något – men det blir nog ingen ny loppissväng på ett tag. Inte på en så här dåligt uppstyrd marknad i alla fall.

Man lär sig. Nästa gång kollar vi upp marknadsföringen noggrannare – och kanske sover lite längre.

Efter loppisen blev det ett besök på det berömda gatuköket. Det blev kebab med mos – jag valde mild sås, men fick en blandning av mild och stark. Den starka såsen är verkligen het, och jag gillar inte den alls. Det blev några klunkar läsk för att dämpa elden…

Nu är det bara att ta sig i kragen och styra upp veckan. Tvätt, matlådor och jobb väntar – och nästa helg blir det full rulle med föreningsaktiviteter. Ingen rast, ingen ro!

för ibland är erfarenhet den dyraste – och bästa – varan man får med sig hem från loppis

Rätt att bli förstådd – tankar från årsmötet i min stad

Ingen sovmorgon – men tur att mötet är nära

Idag blev det ingen sovmorgon. Klockan ringde tidigare än jag hade önskat, men jag får ändå vara glad – årsmötet hålls i min egen stad i år. Det är verkligen en lättnad att slippa resa långt och stressa iväg i ottan. Ibland är det de små sakerna som gör stor skillnad.

Det är Dyslexiförbundets årsmöte för distrikt Västra Götaland som står på schemat. Jag är både förväntansfull och lite nervös – sådana här tillfällen brukar ge mycket inspiration, men också väcka tankar och minnen. Vi som lever med dyslexi vet hur mycket det betyder att få rätt stöd, och hur jobbigt det kan vara när det inte fungerar.

Det jag ser mest fram emot idag är föreläsningen från Antidiskrimineringsbyrån i Trollhättan. De ska prata om skolans ansvar och vad man kan göra om man inte får den hjälp man har rätt till. Det är ett viktigt ämne – inte bara för barn och unga i skolan, utan också för oss vuxna som kanske burit med oss gamla erfarenheter som fortfarande gör ont.

Jag minns själv hur det kändes att inte bli förstådd. Att behöva kämpa mer än andra, och ibland bli ifrågasatt när man bad om hjälp. Så när någon pratar om rättigheter och inkludering, då lyssnar jag extra noga. För det handlar inte bara om mig – det handlar om alla som fortfarande kämpar i tysthet.

Nu ska jag packa ihop och ge mig iväg. Kaffet är urdrucket, och jag har klätt mig lite extra fint idag – det känns bra att få gå på något där jag vet att jag hör hemma.

Jag hoppas på en dag full av kloka samtal, nya idéer och kanske några nya bekantskaper. Det är alltid något särskilt med att träffa andra som förstår – utan att man behöver förklara sig så mycket.

Det saär inte vi som behöver anpassa oss till skolan – det är skolan som måstea anpassa sig till oss.”