Söndagsloppis – mer slit än klirr i kassan

Jag ångrar mig lite nu. Att stiga upp i ottan – sjusnåret, på en söndag – för att stå på loppis kändes som en bra idé i går kväll. Men i dag… not so much.

Vi var ändå förberedda och hade packat bilen redan i går kväll, tack och lov. Det gjorde morgonen lite smidigare, men ändå. Tröttheten satt i kroppen och kaffet hade inte riktigt gjort sitt jobb.

Det största bakslaget? Den dåliga reklamen för loppisen. Nästan ingen visste om att den skulle vara här, och dessutom tog de inträde för besökarna. Det gör ju att många vänder i dörren – vem vill betala bara för att komma in och *kanske* inte ens hitta något?

Nu sitter vi här, lite småfrusna och småsura, men ändå med glimten i ögat. Vi har fått sålt lite grann – alltid något – men det blir nog ingen ny loppissväng på ett tag. Inte på en så här dåligt uppstyrd marknad i alla fall.

Man lär sig. Nästa gång kollar vi upp marknadsföringen noggrannare – och kanske sover lite längre.

Efter loppisen blev det ett besök på det berömda gatuköket. Det blev kebab med mos – jag valde mild sås, men fick en blandning av mild och stark. Den starka såsen är verkligen het, och jag gillar inte den alls. Det blev några klunkar läsk för att dämpa elden…

Nu är det bara att ta sig i kragen och styra upp veckan. Tvätt, matlådor och jobb väntar – och nästa helg blir det full rulle med föreningsaktiviteter. Ingen rast, ingen ro!

för ibland är erfarenhet den dyraste – och bästa – varan man får med sig hem från loppis

Rätt att bli förstådd – tankar från årsmötet i min stad

Ingen sovmorgon – men tur att mötet är nära

Idag blev det ingen sovmorgon. Klockan ringde tidigare än jag hade önskat, men jag får ändå vara glad – årsmötet hålls i min egen stad i år. Det är verkligen en lättnad att slippa resa långt och stressa iväg i ottan. Ibland är det de små sakerna som gör stor skillnad.

Det är Dyslexiförbundets årsmöte för distrikt Västra Götaland som står på schemat. Jag är både förväntansfull och lite nervös – sådana här tillfällen brukar ge mycket inspiration, men också väcka tankar och minnen. Vi som lever med dyslexi vet hur mycket det betyder att få rätt stöd, och hur jobbigt det kan vara när det inte fungerar.

Det jag ser mest fram emot idag är föreläsningen från Antidiskrimineringsbyrån i Trollhättan. De ska prata om skolans ansvar och vad man kan göra om man inte får den hjälp man har rätt till. Det är ett viktigt ämne – inte bara för barn och unga i skolan, utan också för oss vuxna som kanske burit med oss gamla erfarenheter som fortfarande gör ont.

Jag minns själv hur det kändes att inte bli förstådd. Att behöva kämpa mer än andra, och ibland bli ifrågasatt när man bad om hjälp. Så när någon pratar om rättigheter och inkludering, då lyssnar jag extra noga. För det handlar inte bara om mig – det handlar om alla som fortfarande kämpar i tysthet.

Nu ska jag packa ihop och ge mig iväg. Kaffet är urdrucket, och jag har klätt mig lite extra fint idag – det känns bra att få gå på något där jag vet att jag hör hemma.

Jag hoppas på en dag full av kloka samtal, nya idéer och kanske några nya bekantskaper. Det är alltid något särskilt med att träffa andra som förstår – utan att man behöver förklara sig så mycket.

Det saär inte vi som behöver anpassa oss till skolan – det är skolan som måstea anpassa sig till oss.”

Fredagstankar – jobb, uthyrning och en gnutta ånger

 

Det har varit en lång fredag. Jag jobbade mina timmar på jobbet och åkte sedan hem för att ta tag i lite praktiskt arbete med uthyrningen av lägenheten. Det är alltid något som ska fixas eller följas upp, men jag gillar ändå att ha koll på det. Det känns skönt när allt flyter.

En person ska komma och titta på rummet för att se om han vill hyra det. Annars fortsätter jag bara med bokningarna som vanligt. Det brukar ordna sig till slut.

Men idag kom också en gammal känsla tillbaka – den där lilla ångern över att jag inte fortsatte med främmande språk, särskilt engelska. Jag märker att det hade varit så värdefullt, både i vardagen och när jag har kontakt med gäster från andra länder. Ibland får Google Translate rycka in, och det funkar – men jag önskar att jag kände mig säkrare och kunde uttrycka mig mer fritt.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig, det vet jag. Kanske är det dags att ta ett litet steg igen. Ett ord i taget.

Helgen blir allt annat än lugn – i morgon är det årsmöte med Dyslexiförbundet, distrikt Västra Götaland, och på söndag står jag på loppis. Full fart med andra ord!

Oavsett hur mycket som händer försöker jag ändå hitta små stunder för mig själv – andas, reflektera och bara vara. Livet är fullt av både måsten och möjligheter, men ibland räcker det med att ta ett steg i taget. Precis som med språket. Precis som med livet.

Nu ser jag fram emot helgen – full av möten, människor och kanske några fynd på loppisen. Och vem vet, kanske blir det också början på något nytt.

Torsdagstankar – arg och besviken på HelloFresh

Gött, det är torsdag – men herregud vad veckan har flugit iväg. Känns som jag knappt hunnit blinka!

Tyvärr är jag rätt förbannad just nu. Jag försökte avboka en matleverans från HelloFresh redan för över en vecka sedan. Jag var inne på deras webbplats flera gånger och försökte ta bort leveransen – men det gick inte. Jag trodde att jag hade lyckats, men i morse fick jag ett meddelande om att maten ändå är på väg.

Jag tycker verkligen inte att HelloFresh är kundvänliga. Det ska inte vara så svårt att avboka – särskilt inte när man har dyslexi och kämpar med att navigera på sidor som redan är röriga. Jag följde alla steg i god tid, och ändå blev det fel. Som kund känner man sig både frustrerad och överkörd.

Och maten då? En av rätterna – "Taco loco! med pulled pork och avokado" – innehöll en krämig gräddfilsdressing med koriander som smakade som diskmedel. Usch! Jag vet att vissa gillar koriander, men den här rätten var inte god alls. Absolut inte värd pengarna.

Jag kommer aldrig mer boka mat hos HelloFresh. Det räcker nu.

Har någon annan haft liknande problem?

Nu har jag jobbat en lång dag – dags att komma hem och mysa med min habibi. ❤️

Du ska in här – först!

Jag fick en lugn natt – sån där sällsynt sort som man vill rama in och hänga upp på väggen. Inga uppvaknanden, inga konstiga drömmar om borttappade skor eller talande katter. Bara sömn. Och det mina vänner, det är ren lyx.

Upp och igång med morgonrutinen. Tandborsten i högsta hugg, håret åt alla håll och kaffet som räddar liv. Det är ONSDAG – mitt i veckan – fullt ös medvetslös, som man säger!

Idag ska jag vara dörrvakt till nio elever som har NP i SO. Känner mig lite som en blandning mellan väktare, tidspolis och snäll bonusmamma med koll på allt.

Sen hem. Ta mig i kragen (nej, inte bokstavligt – den är ändå mest dekoration) och röja. Inga ursäkter. Inget annat på schemat. Bara jag, dammsugaren och eventuellt ett vresigt hörn bakom soffan.

Tisdag – tråkigt att gå upp i ensamheten

 

Det var segt att ta sig upp i morse. Ensamheten låg som ett tungt täcke över frukosten. Inga ljud, inga rörelser – bara jag, kaffet och tankarna som snurrade.

Jag försökte installera ett säkerhetsprogram – Authenticator – på min Mac, men det fungerade bara på iPad och iPhone. Så typiskt teknik. Det är både frustrerande och viktigt att öka säkerheten, men ibland känns det som att allt bara blir mer krångligt. Det tog mig en hel timme att försöka få det att fungera, och till slut var all energi borta. Jag gav upp och kände mig helt dränerad.

Idag är det mycket att göra inom administration och kontorsarbete. Vanligtvis tycker jag att det kan vara ganska kul – att få struktur, ordning och lite koll på läget. Men just nu är det tungt.

Jag har köpt nya glasögon, men optikern tyckte att jag inte behövde progressiva. Det blev enkelslipade istället. Tyvärr blir det suddigt när jag jobbar vid datorn. Jag måste ta av mig glasögonen för att kunna se ordentligt – och det fungerar inte i längden.
Mina nya progressiva glasögon har ännu inte kommit, och jag har fortfarande inte köpt det par jag egentligen behöver. Synen har blivit sämre på nära håll, särskilt vid skärmar, och det gör det svårt att fokusera.Jag har i alla fall beställt extra glas – de kommer om en vecka. Förhoppningsvis blir det lättare då.

Mitt jobb kan vara riktigt fint ibland – särskilt när jag får vara med ungdomarna. Det är mer givande än att sitta med administration, även om det också hör till. Ibland räcker det med att en elev säger hej med ett leende, så lättar trycket i bröstet lite.

Idag fick jag dessutom ett oväntat uppdrag: att hjälpa en person spåra sin mobiltelefon som hade blivit kvarglömd på en buss. Genom en app kunde vi faktiskt se exakt var bussen befann sig. Det blev ett litet äventyr mitt i allt det vardagliga, och kanske också en påminnelse om att teknik inte bara krånglar – den kan också hjälpa.

Just nu får jag ta en sak i taget och påminna mig om att allt inte måste bli perfekt direkt.
Vissa dagar är bara gråare än andra – men jag vet att det vänder.

Och även om dagen började tungt, försöker jag påminna mig om att det är okej att ha sådana här dagar. Alla har vi stunder när allt känns lite suddigt – både bokstavligt och bildligt.
Det viktigaste är att inte ge upp, utan att fortsätta ta små steg framåt.
Kanske känns morgondagen lite lättare. Och tills dess får kaffet, vilan och vänligheten mot mig själv räcka.

Jag gör så gott jag kan – och det är faktiskt tillräckligt.
Och vem vet – kanske kommer en ny tanke, ett skratt från en kollega eller ett sms från en vän som lättar upp det gråa.

Att försöka är också att lyckas

En annorlunda morgon

Det har varit en riktigt mysig helg – jag har haft fint sällskap, god mat och dryck, och många stunder att bara koppla av. I morse blev det en annorlunda start på dagen. Jag gick upp och gjorde min vanliga morgonrutin, men den här gången var sällskapet fortfarande kvar. Det gav morgonen en extra guldkant. Vi åt frukost tillsammans, drack kaffe i lugn och ro och bara njöt av stillheten. Sådana stunder gör verkligen skillnad.

Ett exempel i dag var att jag tog tag i något jag skjutit upp ett tag – jag ringde till Resurs Bank för att fråga om det fanns möjlighet att sänka räntan på mitt lån. Bara att lyfta luren och ta samtalet kändes som ett steg i rätt riktning. Men svaret blev nej – på grund av att jag är låginkomsttagare. Hur ska man få "ekorren" att rulla, som man säger, när det känns som om systemet motarbetar snarare än hjälper?

Det kändes tufft. Som om systemet inte är byggt för att hjälpa när man faktiskt försöker ta ansvar och städa upp i sin ekonomi. I stället för att få stöd i att göra rätt, möts man av kalla besked. Det var inte det jag hade planerat för dagen – men det blev ändå något viktigt. Jag försökte. Jag stod upp för mig själv. Och det räknas.

Här i Trollhättan märks det att något spännande är på gång. Staden deltar aktivt i Space Week – ett initiativ som sätter fokus på rymden och framtidens teknik. Våra åttondeklassare får chansen att gå på en föreläsning som GKN bjuder på. Det är fantastiskt att eleverna får ta del av så inspirerande och lärorika aktiviteter. Det väcker nyfikenhet och framtidsdrömmar – och kanske föds en framtida ingenjör eller astronaut just här i vår stad.

Trots den fina starten blev resten av dagen inte riktigt som jag hade tänkt. Hela min planering rubbades, och jag kände mig lite stressad över att inte kunna pricka in allt jag förberett. Jag kände mig dessutom lite krasslig, vilket gjorde att orken inte riktigt fanns där. Så det blev en dag där jag fick backa lite, släppa taget och bara göra det jag orkade.

Jag försöker lära mig att släppa taget lite mer – att inte se det som ett misslyckande när dagen tar en annan riktning. För ibland leder just de där oplanerade stunderna till något värdefullt. En fin pratstund, en oväntad paus eller bara en ny insikt. Det är som om livet självt vill visa att allt inte behöver gå enligt punkt och pricka för att bli bra.

Så även om dagen inte blev som jag hade tänkt – så blev det ändå något. Kanske till och med bättre än om allt hade gått enligt plan.

För mig är det viktigt att få göra det jag har planerat – det ger mig struktur och trygghet. Men ibland kommer den mänskliga faktorn in och stör rytmen. Något oväntat händer, någon behöver mig, eller så säger kroppen ifrån. Det kan kännas frustrerande – men det är också en del av livet. En mänsklig del.

Hur brukar du hantera dagar som inte blir som du tänkt dig?

Godmorgon söndag – en dag för stillhet och smak

Söndagsmorgnar har något särskilt över sig. Det var en sån där härlig, lugn start på dagen idag – utan stress, utan krav. Jag satt länge vid köksbordet med min frukost: gröt, kaffe och lite frukt. Enkelt men så gott. Ibland smakar det extra bra när man får äta i sin egen takt, i stillhet, medan världen utanför fortfarande verkar sova.

Efter frukosten plockade jag lite hemma. Sånt där småfix som inte måste gå snabbt – bara skönt att få pyssla i sitt eget tempo. Det är något befriande i att inte behöva vara effektiv hela tiden. Att bara få vara.

Lunchen blev lite av en överraskning idag. Jag hade tydligen glömt av att jag beställt en Hello Fresh-låda, men ibland blir det ju bra ändå! Ett av recepten som följde med inspirerade mig: en sandwich med kallrökt lax, sparris och en frisk citrondressing. Det blev en fullträff. Fräscht, mättande och lite lyxigt sådär – perfekt med en kopp kaffe efteråt.

Till middag blev det också Hello Fresh-inspirerat: tacobröd med pulled pork och krispiga grönsaker. Köttet var redan färdigt och portionerat i små förpackningar, vilket gjorde det enkelt att laga. Men jag måste erkänna att jag är lite besviken på att man inte kan se menyerna i förväg innan man beställer. Jag vill kunna välja själv – inte bli överraskad med något som kanske inte riktigt passar.

Nu är långledigheten över, och nästa helg blir det full rulle. På lördagen har Dyslexiförbundet Distriktet sitt årsmöte, där jag kommer vara engagerad hela dagen. Söndagen bjuder på något helt annat – då är det loppisdags! Jag ska stå och sälja, så nu får jag börja gå igenom vad som kan få följa med. Det lär bli en intensiv helg, men det ser jag faktiskt fram emot.

Resten av den här söndagen får bli stilla. En kopp kaffe till, lite päron- och chokladglass kanske, musik i bakgrunden – och bara låta tiden gå. Nästa vecka får komma när den kommer.