Jag begriper inte hur ni orkar klaga på mig, gång på gång. Att ifrågasätta vad jag gör, att kalla mig bekväm och lat, fast ni inte ens känner mig. Varför beter man sig så? Det gör ont, men ni ska veta en sak: jag kommer inte att sluta blogga bara för att ni sprider dumheter.
För sanningen är att jag haft en underbar helg. Middagarna har varit fyllda av skratt och värme, och den där härliga engelska frukosten gjorde att hela dagen började med glädje. Det är så mysigt att vara tillsammans och känna vänskapen, att dela de där små stunderna som betyder så mycket.
Ändå sitter jag här och funderar. Ska jag verkligen lägga ut något överhuvudtaget? Varför låta orden bli till bränsle för andras elakheter? Men så kommer jag på att jag inte skriver för er som vill trycka ner. Jag skriver för mig själv, för att jag behöver det. Och kanske för någon annan där ute som känner igen sig i det jag delar.
Så nej, jag tystnar inte. Jag fortsätter skriva. För det här är mitt sätt att leva, att andas och att vara jag.
Och ja, helgen var helt underbar – med ett litet undantag. Habib blev nämligen superkissnödig på bussen. Panik! Men det löste sig till slut. Tur att jag hade reservkläder med mig… även om det slutade med att jag själv blev lite blötare än jag tänkt mig. 😂 Vi skrattade åt det hela vägen hem, och ibland är det just såna stunder som gör livet extra minnes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar