En sommar som får ta plats

Nu är semestern här och jag känner hur kroppen långsamt börjar slappna av. Det är som att jag först nu märker hur trött jag har varit, när allt får lägga sig lite och jag slipper tänka på tider, måsten och rutiner. Att bara få vakna utan väckarklocka, dricka kaffe i lugn och ro och inte ha något jag måste springa till.

Och vet du vad? Det känns faktiskt riktigt bra. Rummet jag hyr ut ska vara uthyrt hela juli, och jag tror det kommer fungera hur fint som helst. Det blir första gången någon bor där så länge i ett sträck, och jag ser fram emot att känna den där stilla närvaron i huset. Att höra steg i trappan ibland, ljudet av en dörr som öppnas, vattnet som spolas, kaffekokaren som startar – små saker som påminner om att livet pågår där inne.

Jag tror det kan bli som ett slags trygghet. Inte påträngande, inte stökigt, bara lugnt. Och jag känner mig stolt över att ha ordnat det så pass bra att någon vill stanna hela månaden. Det lilla utrymmet jag har fixat till blir någons tillfälliga hem, och det betyder mer än jag trodde.

Det är kanske inte det liv jag en gång drömde om. Det ser annorlunda ut. Men det är mitt. Och det finns stunder, som nu, där jag känner att det har ett värde ändå. Jag har gjort något av det jag har. Jag delar med mig, jag skapar möjligheter – för andra, men också för mig själv.

Det är skönt att veta att jag inte behöver städa eller förbereda något just nu. Allt flyter på, vardagen rullar, och jag får vila i det. Det är inte jagad stress längre, inget som trycker på. Bara ett stilla lugn i kroppen. Jag sitter med kaffekoppen i handen, känner vinden genom fönstret, och tänker att det är så här det får vara ett tag. En sommar med tyst sällskap, långsamma dagar och en känsla av att det faktiskt fungerar.