Inför påsken: listor, väderkaos och en snurrig hjärna

Varför blir det alltid så stressigt?

Varje gång en högtid närmar sig – som nu inför påskhelgen – blir det samma sak: stress. Det börjar smyga sig på några dagar innan, men sen eskalerar det plötsligt. Man tror att man har koll, att man har planerat och skrivit listor, att man är ute i god tid. Ändå hamnar man där – i det där snurriga läget där man inte vet i vilken ände man ska börja.

I morse tog jag på mig vårjackan med dun. Det kändes logiskt… tills jag insåg att det var 13 grader ute. Alldeles för varmt! Och så börjar det där velandet igen – vad ska man egentligen ha på sig? Det låter som en bagatell, men det är som om hjärnan hakar upp sig. Kallt på morgonen, varmt mitt på dagen – vad är rätt val? Det är en sån liten grej som ändå lyckas stjäla onödigt mycket energi.

Samtidigt försöker jag packa. Planera. Förutse. Tänka på vad jag inte får glömma. Mat. Kläder. Hygienartiklar. Laddare! Listan växer. Och när man tycker att man har koll på läget, då händer något oförutsett. Som idag – diskmaskinen vägrade samarbeta. Istället för att diska rent så körde den runt matrester som fastnade överallt. Det var bara att kavla upp ärmarna och handdiska. Inte riktigt det jag hade planerat in.

Och så är det vädret. Den eviga osäkerheten. Ska det bli varmt? Eller plötsligt kallt? Jag vill inte packa fel. Jag vill inte frysa. Samtidigt vill jag inte ta med hela garderoben. Det är alltid en balansgång, särskilt när man ska vara borta i flera dagar och försöker resa någorlunda lätt.

Nu är det mesta klart. Nästan. Bara de sista detaljerna kvar. Jag ska till frissan och fixa håret inför helgen – det känns lite lyxigt mitt i allt, men också nödvändigt för att känna sig redo. Sen ska jag träffa kattvakten. Vi har bestämt att ses på pizzerian – jag bjuder som tack, och vi går igenom hur man låser, var extra kattmaten finns, och vad man ska göra om något krånglar.

Men ändå… fast jag försöker ha kontroll, fast jag skriver listor och planerar och prickar av, så känns det som att huvudet snurrar och tiden bara rinner iväg. Det är som om själva förberedelserna för att få det lugnt och fint skapar sin egen sorts kaos. Och jag frågar mig igen:

Varför blir det alltid så stressigt – trots att man försöker vara förberedd?
Eller kanske är det just därför – för att man vill så mycket, att det till slut blir för mycket?