Att hinna ikapp sig själv när veckan springer iväg

---

Att hinna ikapp sig själv när veckan springer iväg

Oj, vad veckan har rusat förbi! Tänk att det redan är fredag – jag hinner knappt andas emellan. Nyss var det måndag, och nu står helgen redan på tröskeln. På måndag väntar dessutom ännu en ny chef. Många har passerat genom åren, men jag minns särskilt den som gick och lämnade efter sig orden: "Jag tror på dig."

De orden bär jag fortfarande med mig. Som ett litet ljus i fickan. Något jag kan plocka fram när det känns tungt, när tvivlet knackar på. Det är märkligt egentligen, hur några få meningar kan göra så stor skillnad. Men ibland räcker just de där små bekräftelserna för att orka fortsätta kliva framåt.

På morgnarna försöker jag skapa rutiner som gör dagarna lättare. Havregrynsgröten till exempel. Jag ställer grytan på spisen, häller i vatten och gryn och låter min lilla batteridrivna visp sköta jobbet medan jag duschar. När jag kommer ut är gröten nästan klar. Det låter kanske banalt, men för mig är det en liten vardagslyx. Ett hjälpmedel som sparar energi, så jag kan använda den där kraften till annat.

För ibland känns det verkligen som om veckorna springer iväg i hundranittio. Ena stunden är det måndag och allt känns som ett berg, nästa stund är det fredag och jag undrar vart dagarna tog vägen. Det är både skönt och lite märkligt.

Idag blir det extra rullians här hemma. En gäst flyttar ut och en ny flyttar in. Det kräver lite pyssel, men det är också roligt. Att öppna dörren för nya människor ger något tillbaka – man får höra nya berättelser och se vardagen från någon annans vinkel. Det är fint, även om det ibland tar på krafterna.

Kanske är det just så livet är tänkt att vara – en blandning av rutiner som håller ihop dagarna och förändringar som skakar om. Jag märker att jag behöver båda delarna för att känna mig levande.

Och nu när helgen väntar känns det skönt att få bromsa lite. Att inte jäkta fram i samma tempo. Att bara få sitta ner med en kopp kaffe, andas och känna att tiden inte rusar iväg lika snabbt. Helgen blir en chans att ladda batterierna – både i kroppen och i huvudet.

För mig, som lever med dyslexi, betyder helgen också en paus från vardagens kamp med ord och bokstäver. Veckan kan kännas som en ständig tävling där jag alltid halkar lite efter. Men på helgen kan jag bestämma takten själv. Då blir jag påmind om att livet inte bara handlar om prestation. Det handlar också om de små stunderna – ett gott skratt, en enkel måltid, eller tystnaden när allt runt omkring äntligen stillnar.

Det är i de stunderna jag hinner ikapp mig själv. När jag får sitta stilla, känna lugnet och påminna mig om att jag faktiskt duger som jag är. Då hör jag nästan hans röst igen: "Jag tror på dig."

De orden blir som en mjuk påminnelse om att jag inte behöver springa lika fort som veckorna. Att jag får ta min tid, att jag får vara den jag är – med både styrkor och svårigheter. Och kanske är det just i helgens stillhet jag bäst kan känna den sanningen.

---