”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

---

”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

Att leva med dyslexi är inte att vara lat.
Det är att hela tiden kämpa i en värld som springer i en takt som inte är vår.
När någon kallar det ”lat-rytm” visar det bara på okunskap – och på hur långt samhället har kvar innan alla får plats.

Jag testade om kommentarerna kunde fungera bättre. Men skjutsingen heller – det är inte alltid lätt att få rytm i varken text eller tanke.

”Ja, du lever i din lat-rytm”, skrev en person till mig. Orden fastnade. För de låter som en pik – som om man är lat bara för att man inte hänger med i samma takt som alla andra. Men det är inte lathet. Det är att leva med läs- och skrivsvårigheter.

Med dyslexi krånglar tidsuppfattningen ibland. Att tolka en text kan kännas som en melodi som hoppar mellan tonerna. Det tar tid, kräver tålamod – och ofta väntar världen inte in en.

Men kanske är det där styrkan finns. Att leva i sin egen rytm. Att inte springa i samma takt som alla andra, utan hitta sin egen melodi.

Och låt oss vara tydliga: det är inte vi med dyslexi som ska skämmas över vår takt. Det är samhället som borde skämmas. För skolor som inte är tillgängliga. För arbetsplatser som ser oss som långsamma istället för kreativa. För ett system som gång på gång misslyckas med att rymma oss som inte passar i mallen.

Så nej – vi lever inte i någon ”lat-rytm”. Vi lever i en verklighet där vi varje dag tvingas kämpa mot fördomar och okunskap. Och det är hög tid att världen börjar lyssna på vår takt – i stället för att försöka tysta den.

Avslutande uppmaning:
👉 Nästa gång du hör någon kalla dyslexi för lathet – säg ifrån. Dela vår verklighet, sprid vår rytm och hjälp till att göra samhället mer rättvist.

---