Hopplös och älskad – en kattlektion i livet
Min katt är hopplös, men på sitt eget sätt alldeles oemotståndlig. I gryningens mörker förvandlade hon mina nycklar till en skatt, gömda någonstans där bara hon vet. Hon smög runt med självklar pondus, som om hon ägde hela världen. Och kanske gör hon det också.
Jag fick koka ris i morgonens sömnighet, plocka fram kycklingcurry och låtsas som om det var meningen att börja dagen på just det sättet. Där satt hon, nöjd, med blicken som sade: ”Du hittar alltid hem. Jag håller bara dina händer borta från stressen en stund.” Hopplös – och älskad.
Och kanske är det just det jag behöver bli påmind om: att vardagen inte är en maskin som ska ticka fram prickfritt, utan en krokig stig med snår och oväntade pauser. Vi människor tror gärna att allt ska fungera enligt plan, utan störningar, utan hinder. Men så kommer en katt, ett förlorat nyckelknippe, ett oväntat frukostbord – och plötsligt blir det tydligt att livet inte är en rak väg.
För mig, som ofta kämpar med texter som hoppar, bokstäver som snubblar och tid som rinner iväg, är det en påminnelse jag behöver. Att inte allt går som tänkt. Att felsteg, omvägar och missar inte är misslyckanden, utan delar av själva livet. Katten bryr sig inte om scheman eller prestationer. Hon bryr sig om sitt nu – och kanske vill hon lära mig detsamma.
Kanske är det så enkelt: livet blir inte bättre av kontroll. Det blir bättre när jag skrattar åt det hopplösa. När jag ser nycklar som försvinner som en paus, inte ett problem. När jag låter kaoset få sitta bredvid ordningen, som två gäster vid samma bord. Då blir det lättare att andas. Lättare att vara jag.
Och idag, när jag på eftermiddagen satt nervös bakom ratten för att hjälpa en vän – så var det samma känsla. Hjärtat rusade, händerna darrade, men mina vänner stod där och peppade. Jag behövde bara ta ett andetag, minnas katten som gömde nycklarna, och förstå: jag hittar alltid hem.
Men utanför hemmets väggar möter jag ett samhälle som inte förlåter de där omvägarna. Ett samhälle där nycklar som tappas, bokstäver som snubblar eller nervositet bakom en ratt inte ses som mänskligt, utan som svaghet. Vi förväntas leverera, passa in i tidsscheman och mallar som inte tar hänsyn till hur olika vi är.
För oss med dyslexi blir det extra tydligt: världen är byggd för raka linjer, inte för snåriga stigar. Men vi som lever i dessa snår vet att det är just där livet händer. I kaoset, i omvägarna, i det hopplösa som visar sig vara livets egen påminnelse om mänsklighet.
Så kanske är katten klokare än systemet vi lever i. Hon gömmer mina nycklar för att säga: släpp taget, våga tappa kontrollen, våga vara människa. Och kanske är det precis det vårt samhälle behöver lära sig också – att ingen människa blir hel i ett system som kräver perfektion.
Av att läsa kommentarer i din blogg verkar många ha problem med dig som person och inte din diagnos som du gömmer dig bakom att allt är dyslexi. På vem ligger då ansvaret för mindre bra beteenden? Hur ska man utvecklas om man alltid gömmer sina misstag bakom sin diagnos? Att ta ansvar är väll det mest vuxna man kan göra tänker jag.
SvaraRaderaHej Anonym.
SvaraRaderaDyslexi är ingen ursäkt – det är min verklighet. Jag tar ansvar för mitt liv, men jag tänker inte ta ansvar för samhällets brist på förståelse. Att kalla en diagnos för en ”ursäkt” är att förminska tusentals människors kamp varje dag. Jag bär inte skuld för att världen är byggd för raka linjer och perfekta mallar. Diskussionen är avslutad.
Snacka om omöjlig till att vilja förstå texten. Jag förstår anonym och du har en poäng. Bara för att man har en diagnos kan man inte bete sig hur som helst och sen skylla på den.
Radera
SvaraRadera*ej.
Dyslexi är inte en ursäkt, det är en del av mitt liv. Problemet är inte att jag skriver annorlunda – problemet är ett samhälle som fortfarande tror att olikheter är fel. Att förväxla stavfel med dåligt beteende är inte kritik, det är fördomar förklädda till sanning. Jag vägrar diskutera min rätt att uttrycka mig. Punkt.
--
Om man är bekväm och lat har det inget med dysleksi att göra. Det är ens personlighet.
SvaraRaderaDyslexi handlar inte om lathet – det handlar om att min hjärna jobbar dubbelt så hårt. Det du kallar bekvämt är i själva verket hjärntrötthet. Lär dig skillnaden. Diskussionen är avslutad.
SvaraRadera