En dag på vägarna – och en kväll i lugnets tecken
Vi gick upp tidigt i morse för att packa det sista inför resan. Jag hade förberett en tonfiskröra och bakat en mjuk pepparkaka som fick följa med som färdkost. Några timmar in på vägen stannade vi vid en rastplats, slog oss ner med kaffetermosen och njöt av en riktigt god fika. Just den där lilla stunden – enkel men omsorgsfullt förberedd – satte tonen för hela dagen.
Det är något särskilt med att resa utan stress, utan tider att passa, utan ett exakt mål. Bara låta landskapet rulla förbi, stanna när man känner för det, låta vägen leda en. Idag har varit just en sådan dag – enkel, långsam och full av små ögonblick som fastnar.
Vi har färdats många mil, förbi fält i gult och grönt, genom tysta skogar och små samhällen där tiden verkar gå lite långsammare. Vägen krängde genom landskapet, och vi följde med, stilla, som i en rytm.
Första stoppet blev vid ett av de där tillfällena när magen säger ifrån och kaffet börjar kallna i termosen. En snabb tunnbrödrulle med tonfisk – inget märkvärdigt, men just där och då kändes det perfekt. Det var enkelt. Vi stod vid sidan av vägen, lutade oss mot bilen och bara njöt av att stå stilla en stund.
Senare tog vi en avstickare in i Sala. Det var inte planerat, men vi såg en skylt och bestämde oss för att köra in. Tur var väl det. Där, mitt i det lilla samhället, hittade vi en charmig restaurang som serverade hemlagat och hade en innergård som kändes som en oas. Det blev en lång lunch – god mat, mycket skratt och en känsla av att vara långt från allt som annars snurrar.
Men det bästa av allt väntade ändå vid dagens slut.
Vi kom fram till ett litet bed & breakfast i Västmanland – undangömt mellan träden, som om det låg där och väntade på oss. Ett gammalt hus med sneda golv och knarrande trappor, omgärdat av blommor och trädgårdsland. Det doftade lavendel och sommarkväll. Värdparet mötte oss med nybakade småkakor och ett leende: "Ta det bara lugnt – här finns ingen stress."
Nu sitter vi i trädgården. Kaffekoppen är varm mellan händerna, solen dalar långsamt bakom träden. Vi har packat upp, sparkat av oss skorna och sjunkit ner i varsin stol med filtar runt benen. Luften är mjuk. Det är så tyst att vi hör vinden i löven, fåglarna i träden, ett avlägset sus från en bil långt borta. Axlarna har sjunkit. Tiden har liksom stannat.
Det är så lätt att glömma hur viktigt det är med pauser. Att få byta miljö, låta tankarna vandra och kroppen vila. Ibland räcker det med några timmar i bilen, ett par oväntade stopp och en plats som får en att andas lite djupare.
Imorgon väntar nya vägar. Men ikväll stannar vi här. Och njuter av lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar