Flickan som lekte med elden – en stark film om maktmissbruk, utsatthet och mod.

 

Söndagstankar efter en lugn morgon

Det är söndag morgon. Vi har ätit frukost tillsammans och jag känner mig utvilad efter en god natts sömn. Kaffekoppen doftar fortfarande varm och trygg.

Igår kväll såg vi Flickan som lekte med elden – den andra delen i Stieg Larssons Millennium-serie. Filmen var både spännande och omskakande. Det som berörde mest var skildringen av hur myndigheter och samhällstjänster kan missbruka sin makt, och hur flickor som Lisbeth Salander drabbas – oskyldiga men ändå jagade. Det var starkt. Och skrämmande.

Med den känslan i kroppen har jag svårt att värja mig mot tankarna på allt som sker runtomkring. På beslut som fattas, ofta långt från verkligheten för många. Som att högkostnadsskyddet för mediciner nu ska vara 3 800 kronor per år. För vissa kanske det låter rimligt. Men för den som redan vänder på varje krona för att ha råd med hyran, eller som tvingas välja mellan att köpa mjölk eller hämta ut sin medicin – då är det inte rimligt. Då är det grymt.

Allt blir dyrare. Mat, el, hyror, resor. Och för många går det inte ihop. Vi håller på att bygga ett samhälle där skillnaderna blir större varje månad. Ett samhälle där trygghet blir något man måste ha råd med.

Jag vet att det är lätt att stänga av. Särskilt en söndag när kaffet är varmt, magen mätt och världen känns mjuk. Men just därför vill jag skriva det här. För att vi inte ska glömma dem som kämpar varje dag. För att påminna mig själv – och kanske dig som läser – att vi måste fortsätta bry oss. Fortsätt se. Fortsätt säga ifrån.

Det är så vi håller ihop.
Även en söndag.