Det har varit en lång fredag. Jag jobbade mina timmar på jobbet och åkte sedan hem för att ta tag i lite praktiskt arbete med uthyrningen av lägenheten. Det är alltid något som ska fixas eller följas upp, men jag gillar ändå att ha koll på det. Det känns skönt när allt flyter.
En person ska komma och titta på rummet för att se om han vill hyra det. Annars fortsätter jag bara med bokningarna som vanligt. Det brukar ordna sig till slut.
Men idag kom också en gammal känsla tillbaka – den där lilla ångern över att jag inte fortsatte med främmande språk, särskilt engelska. Jag märker att det hade varit så värdefullt, både i vardagen och när jag har kontakt med gäster från andra länder. Ibland får Google Translate rycka in, och det funkar – men jag önskar att jag kände mig säkrare och kunde uttrycka mig mer fritt.
Man blir aldrig för gammal för att lära sig, det vet jag. Kanske är det dags att ta ett litet steg igen. Ett ord i taget.
Helgen blir allt annat än lugn – i morgon är det årsmöte med Dyslexiförbundet, distrikt Västra Götaland, och på söndag står jag på loppis. Full fart med andra ord!
Oavsett hur mycket som händer försöker jag ändå hitta små stunder för mig själv – andas, reflektera och bara vara. Livet är fullt av både måsten och möjligheter, men ibland räcker det med att ta ett steg i taget. Precis som med språket. Precis som med livet.
Nu ser jag fram emot helgen – full av möten, människor och kanske några fynd på loppisen. Och vem vet, kanske blir det också början på något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar