Att vakna upp på en främmande plats

Det är något speciellt med att vakna i ett främmande rum. Väggarna ser annorlunda ut, ljuden är nya, och sängen känns inte riktigt som hemma. Den första känslan som kommer är ofta ensamhet – en slags stilla tomhet som kryper in innan man riktigt hunnit vakna.

Men ibland räcker det med en god frukost för att skingra det där tomma. Doften av nybryggt kaffe, varmt nybakat bröd och en skål med färsk frukt gör att man långsamt börjar hitta tillbaka till sig själv igen. Frukosten blev en varm och trygg start på dagen.

Sen var det dags för föreläsning med Helena Jackson. Hon pratade om hur vi alla lär oss på olika sätt och hur viktigt det är att hitta egna knep och vägar för att ta till sig kunskap. Det var extra intressant eftersom det kopplades till föräldrautbildning – något som många verkligen kan ha nytta av.

Att gå en föräldrautbildning handlar inte bara om att få råd och tips. Det är också ett sätt att träffa andra föräldrar som befinner sig i liknande livssituationer. Man inser att man inte är ensam, att det finns ett gemensamt språk i vardagens utmaningar. Det skapar gemenskap.

Och för barnen är det lika viktigt. De får leka, möta nya vänner, känna trygghet och utvecklas tillsammans. Det blev en dag som började i ensamhet – men som slutade i känslan av samhörighet. En sån där dag som värmer inombords.

Men sen kom verkligheten ikapp igen.

Västtrafik hade inställda tåg i Göteborg, och jag blev stående utan någon att fråga. Inga tydliga skyltar, ingen personal ute som kunde visa vägen. Jag sprang omkring, trött och frustrerad, och letade efter rätt spårvagn. Allt kändes bara rörigt. Till slut tog jag armkrok med en vänlig själ för att orka vidare. Men i Gamlestaden blev det ännu rörigare.

Jag hamnade fel – igen. Fick åka en kort sträcka och sedan vänta på nästa tåg. Orsaken? Västtrafik hade inte skyltat ordentligt. Det fanns ingen hjälp att få på plats. Som tur var kunde jag använda mobilen, och tack vare en hjälpsam person lyckades jag till slut hitta rätt. Men det tog på krafterna.

Ibland blir kontrasterna så tydliga. Från värmen i ett rum där man blir sedd och förstådd – till en kall perrong där man känner sig helt ensam, både fysiskt och känslomässigt.

Men jag klarade det. Och kanske är det just i dessa kontraster som man blir lite starkare, även om det inte alltid känns så i stunden.

Från ensamhet i ett främmande rum till gemenskap – och sedan vilse bland spårvagnar och inställda tåg. Vilken dag det blev. 💭

här kommer lite bild från lägergård