Att lyssna är också att läsa – en personlig berättelse

---

Att läsa med öronen – min väg in i berättelsernas värld

För mig med dyslexi är lyssnandet inte en genväg – det är en livsviktig väg till förståelse, fantasi och gemenskap.

Jag har alltid haft lättare att ta till mig berättelser genom att lyssna. För mig som har dyslexi handlar det inte bara om bekvämlighet – det handlar om att orka. Att läsa med ögonen kräver ofta så mycket energi att jag tappar bort innehållet innan jag ens hunnit halvvägs. Men när jag lyssnar, då öppnas en ny värld. En värld där berättelser blir tillgängliga på riktigt.

Att lyssna kräver också sin koncentration. Det går inte att bara luta sig tillbaka och tro att allt ska sjunka in automatiskt. Om rösten är monoton eller om tempot är svårt att följa, då tappar jag snabbt fokus. Men en bra inläsare, med inlevelse och närvaro, kan göra hela skillnaden. Det blir nästan som att någon berättar direkt för mig – som en vän vid min sida.

Många blandar ihop begreppen ljudbok och talbok, men det är faktiskt två helt olika saker. Ljudböcker är oftast professionellt inlästa av skådespelare eller berättare, och det märks – där finns dramatik, känsla och ofta även bakgrundsljud. Talböcker däremot är mer avskalade. De görs för oss som har läsnedsättningar, och det hörs att de är mer neutrala, ibland till och med inlästa av datorröster. Det fungerar, men ibland saknar jag känslan.

Jag minns att jag läste någonstans att en forskare, Cecilia Björkén-Nyberg, har lyft just detta: att talböcker borde få mer liv. Jag håller med. För mig gör tonfall och tempo hela skillnaden mellan att fastna och att släppa taget.

Ett minne jag ofta återvänder till är när jag först kom i kontakt med talböcker. Det var över trettio år sedan. Jag var på biblioteket och träffade Lisbet – en kvinna som verkligen såg mig. Hon arbetade med tillgänglig litteratur och fick mig att våga prova att lyssna. Hon satte en kassett i handen på mig: Stad i världen av Per Anders Fogelström. Jag blev helt uppslukad. Efter jobbet plöjde jag igenom hela bokserien. För första gången kunde jag ta till mig en hel berättelse från början till slut – utan att kämpa mig igenom varje mening. Det var stort.

Jag har ibland hört folk säga att det är "lättare" att lyssna än att läsa. Som om det vore fusk. Men för mig, och många andra med dyslexi, är lyssnandet inte en genväg – det är en väg in. En dörr till kunskap, fantasi och gemenskap. Och nej, vi slutar inte träna läsning bara för att vi lyssnar. Vi behöver båda. Men utan tillgång till talböcker och ljudböcker hade jag aldrig hängt med i samhället, aldrig upplevt så många böcker, aldrig utvecklats på det sätt jag gjort.

Jag önskar att fler såg öronläsning som lika mycket värd som ögonläsning. Alla sätt att ta till sig berättelser borde räknas. För det handlar inte om hur vi läser – utan att vi läser. Att vi får möjlighet att förstå, känna och vara med. Att lyssna är också att läsa. Och ibland är det just den rösten som bär berättelsen som gör att vi vågar drömma lite till.