Måndag morgon. Upp och fixa i ordning mig och habibi – tre dagars jobb väntar och kaffet har knappt hunnit landa i kroppen. Det känns som att ögonen fortfarande är kvar på kudden, men kroppen är på väg ut genom dörren.
Numera har jag full koll på vilken buss jag måste ta för att komma i tid. Jag vet exakt vilken minut jag måste rusa ut – om inte något krånglar förstås. Typ som sophanteringen. Den där förbaskade taggen som ska öppna luckorna till sopkärlen lever sitt eget lilla liv. Ibland funkar den smidigt, som om den känner sig hjälpsam. Andra dagar verkar den ha tagit ledigt, och då får man leka hinderbana mellan tre olika sopstationer och hoppas att någon lucka behagar öppna sig.
Och alltid är det just då man är lite för sent ute, med jackan på halvaxel och ett bröd i munnen.
Men men. Det är väl så vardagen ser ut. Ett ständigt jonglerande mellan rutiner, överraskningar och små irritationsmoment som man till slut bara får skratta åt.
Ibland funderar jag på om livet egentligen bara är en serie måndagar med kaffe i handen och bussen i sikte. Men ändå – det finns något tryggt i det där också. Att veta vad man har att vänta, att ha sina små system för att få dagen att gå ihop. Och så tanken som håller en uppe: Snart är det ledigt igen. Bara några små dagar kvar.
Så ja – hej måndag. Du får mig alltid att sakna fredagen, men du lär mig också att uppskatta de där små stunderna däremellan. Som doften av nybryggt kaffe. Eller när taggen för en gångs skull fungerar på första försöket.
Små segrar. En helt vanlig måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar