Måndagsmorgon. En ny vecka rullar igång, och som så många gånger förr känns det trögt att lämna sängen bakom sig. Men mitt i den tidiga morgontröttheten finns det ändå något som ger mig en känsla av stolthet. Igår kväll gjorde jag i ordning lunchlådan, och den enkla förberedelsen gör att dagens start flyter på lite smidigare. Nu är det bara frukosten som ska fixas, och sen är jag redo att möta dagen. Små rutiner som dessa kan göra en stor skillnad – de skapar en lugnare morgon, även när det är måndag.
Medan kaffet puttrar i bryggaren och jag samlar ihop det sista innan jag ska iväg, börjar tankarna vandra. Jag tänker på det jag möter varje dag i mitt arbete, på de elever som kämpar med läsning och skrivning. Det är svårt att inte känna frustration.
I fjärde klass märker vi ofta hur de första, grundläggande insatserna för elever med läs- och skrivsvårigheter börjar falna. Det känns som att rutinerna för stöd gradvis tunnas ut, trots att behovet kvarstår – kanske till och med växer. Först i 2027 års riktlinjer från Skolverket nämns läs- och skrivsvårigheter mer specifikt, och jag kan inte låta bli att undra: varför har det tagit så lång tid?
Vi som arbetar nära eleverna ser deras utmaningar varje dag. Vi ser också deras potential, deras styrkor, deras vilja. Det är frustrerande att känna att de system vi arbetar inom inte alltid möter deras behov. Många gånger faller ansvaret på enskilda pedagoger att hitta lösningar – något vi gör med stort engagemang, men det är inte hållbart i längden.
Så medan jag packar ner dagens arbete i väskan och dricker upp mitt kaffe, tänker jag på hur vi kan göra skillnad. För även om det är måndag, och det finns en viss tyngd i stegen, känner jag också en beslutsamhet. Små förändringar börjar ofta med små samtal, och jag hoppas att vi kan få igång fler sådana – för elevernas skull.
För hur tröga måndagsmorgnar än må vara, är det elevernas framtid som motiverar mig att fortsätta kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar