Att Hitta Balans När Energibanken Är Tom

Det finns dagar när jag känner mig helt dränerad på energi. De där högarna hemma – tvätten som aldrig verkar ta slut, saker som behöver fixas, eller det där projektet som kräver fokus som jag inte lyckas uppbåda – känns som berg jag inte kan bestiga. Bara tanken på att ta tag i något kan bli övermäktig, och istället fastnar jag i en trötthet som envist vägrar släppa taget.

Jag har funderat på att börja träna igen nu i januari. Friskvårdspengarna har jag använt till ett träningskort, så förutsättningarna finns. Men det känns krävande med allt annat som också tar energi. Jag gick faktiskt på vattengympa i tio år före pandemin – det var som en frizon. På senare tid har jag dock inte haft ork att ta upp träningen igen. Att ha haft två jobb under flera år för att få ekonomin att gå ihop har satt sina spår. Det har varit slitigt, och nu märker jag hur både kropp och sinne protesterar. Men jag har bestämt mig för att ge gymmet en chans nästa vecka – ett steg i taget

Ikväll var första gången på länge som jag faktiskt ställde in ett styrelsemöte. Jag orkade bara inte gå. Det var inget enkelt beslut att ta, men jag insåg att jag behövde lyssna på mig själv. Den här veckan har varit fylld av energitjuvar – människor som inte verkar förstå, eller kanske inte vill förstå, mina försök att kommunicera. Bara att skriva ett sms och få en respons som kräver mer energi än den ger är så mattande. Det känns ibland som om jag slåss i motvind.

Jag vill vara den där personen som alltid har ordning och reda, som kan bjuda hem vänner till ett välstädat hem, och som klarar av att fixa allt med ett leende. Men sanningen är att jag ibland inte ens orkar vara trevlig, än mindre sätta igång med allt som behöver göras. Det känns som om jag tappar fotfästet redan innan jag ens hunnit börja.

Kanske handlar det om att tillåta sig själv att vara mänsklig. Att acceptera att vissa dagar är tyngre än andra och att det faktiskt är okej att inte alltid orka. Jag försöker påminna mig själv om att små steg framåt är framsteg, hur obetydliga de än kan kännas i stunden.

Jag hoppas att morgondagen ska ge mig en ny chans att hitta energi och inspiration. Kanske är det dags att försöka se de små ljuspunkterna – de som får vardagen att kännas lite mindre tung. Och kanske handlar det om att våga säga nej när det behövs, att skydda sin energi och inse att vila inte är ett misslyckande, utan en nödvändig del av att orka leva.