Godmorgon måndag och världen

---

Godmorgon måndag och världen

Nästa vecka rullar Dyslexiveckan in, full av aktiviteter. Vi har planerat en föreläsning, en sån där som jag verkligen tror på. En föreläsare som har något viktigt att säga. Men samtidigt gnager verkligheten – om ingen vill komma, måste vi ställa in. Ekonomin håller inte annars. Det gör ont i magen att ens skriva det.

Kanske är det därför jag vaknade redan klockan tre i natt. Låg i mörkret, stirrade upp i taket och lät tankarna snurra: hur ska det gå? Varför känns det som om vi alltid måste kämpa lite extra för att synas, för att bli hörda?

Och så pirret. För imorgon ska jag iväg. Resa bort en stund från vardagen. Jag ska stå framför företagare och visa skillnaden mellan bra och dåliga hemsidor. Mellan de dörrar som öppnas och de som smäller igen framför näsan på oss med läs- och skrivsvårigheter. Det känns stort. Viktigt. Och lite nervöst – men på det där bra sättet, när man vet att det spelar roll.

Men just nu är det bara en måndagsmorgon. Jobbet väntar. Matlådorna står redan färdiga i kylen, som små tysta bevis på att vardagen rullar på. Jag ska bara plocka fram en, dra på mig jackan och hoppa på bussen.

En kommentar jag ibland får låter så här: “Du kräver hjälp. Någon skjutsar dig till bussen. Någon tar hand om dig på vägen så du kommer rätt. Någon hämtar dig så du kommer in. Krävande person.”
Men det du inte vet är bakgrunden.

Att samåka är bra när man ska till samma stad – både billigare och bättre för miljön. Jag fick frågan av en vän om jag ville åka med honom istället för att ta tåget till bokmässan. Och ja, det är klart jag tackade ja. För mig handlar det inte om att kräva hjälp. Det handlar om att hitta sätt som gör att jag kan vara med. När bokstäver och hållplatser blir snåriga blir samåkningen en trygghet, inte en bekvämlighet.

Önskar er en fin dag där ute. Vi kämpar vidare, med våra tankar, våra röster och våra hjärtan. Steg för steg.

Min dagbok är rörlig, den följer min vardag. Här skriver jag både fakta och känslor, för att berätta hur det är att leva med dyslexi. För mig är den viktig – men också för andra som kanske känner igen sig i min situation. Ingen av oss är ensam.

---