En helig helg och en resa till bokmässan

## En helig helg och en resa till bokmässan  

Ibland känns en helg större än bara två lediga dagar. Den här helgen blev just en sådan – helig på det där enkla, mänskliga sättet.  

I fredags bestämde jag och en vän att vi skulle gå ut och äta tillsammans och ta en god öl. Det blev starten på helgen – en mysig gemenskap som gav både glädje och energi. Den där känslan av att få dela en stund gör skillnad, och det satte tonen för allt som kom därefter.  

Resten av dagarna fortsatte i samma anda. Jag fick både tvättat, röjt lite och lagat hela nio matlådor inför veckan. Små saker som bygger upp en känsla av ordning och styrka.  

Söndagsmorgonen började tidigt. Jag fick skjuts till Kungälv, och därifrån tog jag bussen vidare till bokmässan för att hjälpa till några timmar. Bussar kan vara ett äventyr i sig. Skyltar, tider, linjer och byten – allt det där som för många är självklart blir för mig en utmaning. Men idag fick jag hjälp. Någon såg, någon sträckte ut en hand. Det kanske inte var så stort för den personen, men för mig betydde det allt.  

När jag skulle gå in på bokmässan blev det lite strul. Jag blev inte insläppt förrän en från föreningen kom ut och ordnade det. I torsdags gick det bra att bara gå in i foajén, men inte idag. Kanske var det helt enkelt inte rätt dag för henne som stod där.  

Inne på mässan möts människor, böcker och berättelser. Och för oss i Dyslexiförbundet är bokmässan något alldeles särskilt. Vi har funnits med här i över 30 år – en plats där vi fått sprida kunskap, möta människor och visa att läs- och skrivsvårigheter inte ska stå i vägen för vare sig drömmar eller delaktighet.  

För mig personligen väcker mässan också ett speciellt minne. För 13 år sedan bodde min första inneboende hemma hos mig, och jag minns den tiden med värme. Det var en rolig tid, full av vardagliga möten och gemenskap som jag fortfarande bär med mig.  

När jag tänker tillbaka på helgen ser jag hur fredagens gemenskap och söndagens upplevelser vävdes samman. Att dela en god öl med en vän, att få hjälp på bussen, att stå på en mässa som burits av vårt förbund i över tre decennier – allt blir pusselbitar i samma mönster. Små delar som tillsammans blir något större. Något heligt.  

Och kanske är det just det vi måste påminna oss om: kampen är inte färdig. I över 30 år har Dyslexiförbundet stått på bokmässan och lyft våra röster. Vi behöver stå där i 30 år till – och ännu längre. För tillgänglighet, för förståelse och för rätten att få vara med på lika villkor.  

---