Onsdag, löpdag
Det är gött – lika fort som dagen kommer in så försvinner den ut igen.
Tiden springer, och jag springer med.
Idag är det lönedag. Pengarna hoppar. In på kontot, ut lika fort. Hyran, elen, maten – allt slukar mer än vad som kommer in. För vissa betyder lönen en chans att unna sig. För andra är den bara ett kvitto på överlevnad. Man jobbar lika hårt men får ändå alltid börja om från noll.
Och som om det inte vore nog med det ekonomiska – så kommer alla papper, brev, digitala system som man måste förstå. Blanketter som aldrig är skrivna för oss som har dyslexi. Textmassor, lösenord, byråkratiska ord som känns som hinder snarare än hjälp. Varje räkning är inte bara en siffra att betala, utan ett pussel av ord som gör en trött redan innan man ens börjat.
Det är en extra nivå av orättvisa. De som redan kämpar med att få pengarna att räcka ska dessutom behöva kämpa med ett språk som inte är gjort för oss. Som om samhället testar oss dubbelt: först i plånboken, sen i läsförmågan.
Kvällarna blir längre än dagarna. När mörkret faller borde kroppen vila, men istället ligger jag vaken. Tankarna snurrar om nästa räkning, nästa blankett, nästa gång jag fastnar i ord som inte vill sitta rätt. Jag vill sova men sömnen fastnar i samma knut som bokstäverna.
Så är det ofta – onsdag eller måndag spelar ingen roll. Kanske är det därför löpdagar känns gött. Där springer man ifrån både tankar och bokstäver, ifrån känslan av att alltid ligga ett steg efter.
Och ändå, när kvällen kommer, börjar allt om igen.
Pengar som försvinner. System som inte lyssnar. Ett samhälle som kräver att alla springer lika fort – men ger olika skor till startlinjen.
Men mitt i allt detta mörka finns det glimtar. Som idag, när jag var på medicinsk fotvård. Där mötte jag underbar, trevlig personal som såg mig som människa och inte som problem. De log, de lyssnade, de gjorde sitt jobb med omtanke.
Det påminner mig om något viktigt: orättvisorna finns där, men så gör också värmen mellan människor. Den där blicken som säger ”jag ser dig”. Den där handen som gör livet lite lättare att bära.
Och till er som bestämmer: ni måste se oss.
Vi som kämpar varje dag, vi som får lönen att räcka precis eller inte alls, vi som fastnar i system som inte är byggda för oss. Sluta prata om att alla har samma chans – för det har vi inte. Inte när vissa får starta med nya skor och andra tvingas springa barfota.
Ge oss ett samhälle där stödet finns på riktigt, där systemen är begripliga för alla, där arbete lönar sig även för den som inte har perfekta betyg eller lätt för bokstäver.
Vi ber inte om fördelar – vi ber bara om rättvisa.
För ibland kan en timme på fotvården ge mer värme än alla era politiska löften.
Vill du att jag också gör rubriken mer slagkraftig – t.ex. "Onsdag, löpdag: när lönen springer ifrån oss" – så den direkt signalerar samhällskritik?
Tala för dig själv. Har också dyslexi och klarar mig fint och har gjort sedan jag flyttade hemifrån.
SvaraRaderaAlltid någon annan som ska göra jobbet åt dig.
SvaraRaderaAlla betalar räkningar. Inget konstigt med det. Du får göra en budget. Du har ju ett företag så du borde kunna detta med papper och siffror. Du skriver unna dig. Du är ju ute ofta och äter och fikar. Allt kostar. Man kan inte leva över tillgångarna.
SvaraRaderaWord!
Radera
SvaraRaderaJag förstår att ni ser olika på saken, men för mig är bloggen ett sätt att beskriva *min* verklighet. Alla med dyslexi har inte samma erfarenheter – men många av oss känner igen sig i att system och papper inte är skrivna för oss. Att säga ”alla betalar räkningar” är sant, men skillnaden är när varje brev och varje blankett blir en extra börda bara för att språket är svårtillgängligt.
Det här handlar inte om att någon annan ska göra jobbet åt mig, utan om att samhället måste byggas så att alla kan göra sitt jobb, förstå sina räkningar och sköta sin ekonomi på lika villkor. Det är lätt att säga ”gör en budget” – men det löser inte problemet med att systemen i sig inte är inkluderande.
Jag blir faktiskt lite ledsen när kommentarer landar i att ifrågasätta min rätt att skriva om det jag upplever. Jag delar inte för att klaga, utan för att visa en verklighet som annars ofta tystas ner. Att någon klarar sig fint gör inte min kamp mindre verklig – vi springer alla, men inte med samma skor på fötterna.
Det jag önskar är inte fördelar, utan rättvisa.
---