Dyslexi är min styrka – inte mitt hinder

Bakom varje ord jag skriver finns en kamp – men också ett hjärta fullt av hopp.

Till dig som tror att jag tänker sluta blogga – du har fel.
 Jag kommer att fortsätta skriva, inte bara för min egen skull, utan för alla er som känner igen er. För alla som någon gång känt sig ifrågasatta, osynliga eller missförstådda. Jag skriver för att det betyder något. Det här handlar inte om att klaga – det handlar om att våga vara ärlig.

Min blogg är ett sätt att sätta ord på hur det är att leva med dyslexi. Hur det påverkar vardagen, självbilden och framtiden. Särskilt när man växer upp utan rätt stöd. Det jag skriver om är verkligheter som fortfarande tystas ner. Många bär på erfarenheter i det tysta – jag väljer att lyfta dem fram i ljuset.

För mig har dyslexin inte bara varit en kamp. Den har också varit en kraft. En motor. Den har tvingat mig att tänka annorlunda, att hitta andra vägar. Jag har blivit kreativ, lösningsfokuserad och envis. Det har inte alltid varit lätt – men jag har aldrig gett upp. Tvärtom. Dyslexin har lärt mig att stå upp för mig själv. Och idag ser jag den som en del av min styrka.

Att våga dela med sig kräver mod. Och det modet har jag idag.
 Jag skriver inte för att få applåder. Jag skriver för att skapa förståelse. För att sprida kunskap. För att inge hopp. För jag vet att det finns många där ute som behöver känna att de inte är ensamma.

Och till dig som kanske skrollar förbi och dömer – du känner mig inte.
 Du vet inte vad jag har gått igenom. Vad jag bär på. Vad som format mig till den jag är. Så innan du dömer: stanna upp. Fundera. Lyssna.

Det här är inte en plats för nedlåtande attityder eller hån.
 Det här är en plats för ärlighet, mod och utveckling. Jag delar med mig för att bidra till något större – inte för att bli ifrågasatt eller förminskad.

Om du inte är här för att försöka förstå, utan för att döma eller trycka ner – då kommer jag att stänga av kommentarsfunktionen. Jag tänker inte låta någon trampa på det jag byggt upp.

Och i så fall säger jag bara: Tack och hej.

Men till dig som läser med ett öppet sinne – tack.
 Det är för dig jag skriver. För oss.