I morse gick jag upp och gjorde mig i ordning för jobbet som vanligt. Men ganska snabbt bestämde jag mig för att hålla uthyrningen stängd idag. Jag orkar helt enkelt inte flänga fram och tillbaka. Det får räcka med ett jobb – mitt ordinarie arbete måste komma först.
Efter jobbet ska jag till frisören, och sen har bostadsföreningen lagt ett årsmöte precis innan en storhelg. Hur tänkte de där? Jag blir trött bara jag ser schemat framför mig.
För mig – och säkert för fler som har dyslexi – är det inte bara texter som kan vara svåra. Tidsuppfattning är också en riktig utmaning. Hur lång tid tar det att resa dit? Hinner jag äta innan mötet? Hur många timmar har jag egentligen på mig från jobbet till frisören?
Det blir lätt en inre stress när jag försöker räkna ut allting i huvudet. Jag vet att andra verkar kunna "känna på sig" hur lång tid något tar, men för mig är det inte så enkelt. Jag behöver skriva upp, dubbelkolla, planera – och ändå blir det ibland fel.
Det är inget man pratar så ofta om. Dyslexi förknippas mest med läsning och stavning. Men för mig märks den i vardagsplaneringen också – i min tidskänsla, i logistiken, i energin som rinner ut innan jag ens hunnit börja.
Och nu kommer helgen. Jag har en vän som ska komma, och det ser jag fram emot. Men samtidigt… min kaosiga lägenhet måste städas efter gästen som hyrde, och hemmet behöver fixas i ordning. Jag har inte haft ork kvar att ta tag i det efter jobbet.
För jobbet går först. Alltid.
Men jag önskar ibland att det fanns mer förståelse för det osynliga arbete som vi med dyslexi gör – inte bara med ord, utan med tid, struktur, energi. Att hålla ihop allt tar kraft. Och ibland måste man bara få säga: idag räcker det. Idag gör jag så gott jag kan.
Och det är faktiskt okej.
Slutord Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. För dig som också kämpar med att få tiden, orken och vardagen att gå ihop – jag ser dig. Det är okej att pausa. Det är okej att prioritera. Och det är helt okej att säga "nej, inte idag". Vi gör så gott vi kan – och det är mer än nog. 💛
Lat och bekväm
SvaraRaderaDyslexihjärna + tidsplan = kaos med kärlek ❤️
RaderaMen lat och bekväm? Nej tack!
Jag kämpar varje dag – med listor, påminnelser, snubblande stavning och tusen tankar i luften. Det må se rörigt ut, men bakom kulisserna jobbar jag hårdare än många anar. Med hjärtat först.
Om du kallar att sitta på en massa möten och skrolla på Tiktok för hårt arbete då vet jag inte. Arbetet med allt annat skjuter du alltid framför dig.....
SvaraRaderaHåller med anonym. Andra fixar saker och du kräver mest. Förstår inte att du framställer dig på fel sätt när många vet hur det ligger till. Kanske borde man fundera lite över sitt sätt att vara när många verkar ha samma bild av dig.. Ta till dig kritik, ibland kan det faktiskt vara nyttigt. Allt kan inte skyllas på dyslexi eller att folk är dumma när man säger som det är.
SvaraRaderaSå sant......
RaderaSvar:
SvaraRaderaTack för att ni delar era tankar, även om det känns både hårt och orättvist att läsa. Jag är medveten om att jag inte är perfekt – det är ingen – men jag försöker göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar.
Att leva med dyslexi innebär vissa utmaningar, men det är inte en ursäkt – det är en del av min vardag som påverkar hur jag arbetar och kommunicerar.
Jag är ledsen om någon upplevt mig som krävande eller att jag inte bidrar tillräckligt. Det är inte min avsikt. Jag försöker alltid förbättra mig, men alla utvecklas i olika takt och på olika sätt.
Det gör ont att känna sig missförstådd, särskilt när man försöker vara öppen och ärlig. Jag tar till mig det ni skriver – men jag hoppas också att vi kan prata med varandra utan att döma eller dra slutsatser bakom anonyma kommentarer.
Vi kan alla behöva stanna upp och fundera över hur vi bemöter varandra. Respekt går åt båda håll.
Svar till Anonym:
SvaraRaderaAtt kommentera anonymt och döma utan att veta helheten säger mer om er än om mig. Jag har aldrig kallat scrollande för hårt arbete – det är ett påhopp ni valt att formulera själva. Jag har däremot varit öppen med mina svårigheter och mitt sätt att jobba, och det är inget jag skäms över.
Att säga att jag "kräver mest" är inte bara fel, det är också respektlöst mot det arbete jag faktiskt gör, även om det kanske inte syns eller ser ut som ert. Jag skjuter inte upp allt, jag gör mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Det kallas mänsklighet.
Att ta emot konstruktiv kritik är en sak – men det ni gör nu är att trycka ner, inte bygga upp. Och nej, jag skyller inte på dyslexi, men jag förminskar den inte heller. Det är en del av mitt liv – på gott och ont – och det är något jag pratar om för att andra ska slippa känna skam.
Vill ni verkligen bidra till något bättre, så var öppna, ärliga och våga prata direkt – inte gömma er bakom taggiga anonyma kommentarer.
Man behöver inte skriva namn om man inte vill, du har valt att blogga offentligt för vem som helst. Och det är precis det här jag menar. Du är inte din diagnos! Din personlighet är inte din diagnos. Det finns folk som kämpar betydligt mer än dig i livet men som är otroligt varma, underbara människor. Dom arbetar från hjärtat och med kärlek trots sina svårigheter. Det är styrka på riktigt!
SvaraRaderaEldsjälar kallas det. Många verkar inte ha den bilden av dig och det är också ok. Man uppfattar folk olika!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Radera